Reform av asylsystemet vår tids ödesfråga

Vi måste erkänna att många av våra sociala och ekonomiska problem är en följd av stor migration och det samtalsklimat kring migrationens konsekvenser som har rått. Vi måste också erkänna att den strävan som regeringar och EU har att begränsa det offentliga samtalet, huvudsakligen drivs av en oförmåga eller ovilja att diskutera migrationen och dess konsekvenser. När det inte är tillräckligt med att belägga vissa diskussionsområden med inofficiella tabun, så behövs helt enkelt skarpare begränsningar av samtalet.

Vi ser idag en allt större spännvidd mellan medborgarnas uppfattning och EU:s och staternas bedrivna politik i migrationsfrågorna. Det är ett politikområde som kommer allt högre på medborgarnas dagordning, och som leder till kraftiga spänningar mellan medborgarna å ena sidan och den traditionella politiska och mediala härskande kasten å den andra. Denna spänning är i sig en källa till misstro mellan styrande och styrda, och det enda sättet att verkningsfullt hantera den är att lägga om politiken så att den överensstämmer med medborgarnas uppfattning.

Migrationen till Europa är också en fråga som har tillräckligt stor sprängkraft för att splittra EU. Migrationens bördor är idag orättvist fördelade, och vissa länder och partier vill försöka lösa detta genom att med hot och lämpor tvinga andra länder att ta emot fler asylsökande mot deras vilja. Det är uppenbart att det inte går. Om medborgarna ställs mellan valet att vara kvar i EU på de villkoren, eller att helt lämna unionen, så är risken uppenbar att de EU-negativa skulle få överhanden. En splittring av unionen vore en förödande utveckling för alla, utom möjligen för Vladimir Putin.

Grunden till det system vi har för migration till Europa idag bygger på regler från 1940-talet. Detta system, där den organiserade människosmugglingen har en nyckelroll, är inte hållbart vare sig ekonomiskt, mänskligt eller moraliskt. Vi kan inte fortsätta att låta tiotusentals människor dö på Medelhavet. Vi kan inte upprätthålla denna miljardmarknad för den organiserade brottsligheten. Vi kan inte fortsätta att ha ett system där asylrätt heter pengar, och som väljer att prioritera den starkaste eller mest förmögna för ett nytt liv i Europa.

Vi behöver byta system helt och hållet. Vi måste överge möjligheten att kunna söka asyl efter inresa i EU, och istället gå över till ett renodlat kvotflyktingsystem som innebär att vi kan kontrollera hur många som kan komma till Sverige och få uppehållstillstånd här.

De danska socialdemokraterna har ägnat denna fråga stor tankemöda, och de lade i början av 2018 ett förslag på en genomarbetad reform av hela asylsystemet. Utgångspunkten för förslaget är att man helt vill avskaffa möjligheten att kunna söka asyl efter inresa i EU. Den som tar sig till ett EU-land och söker asyl här, ska överföras till ett mottagningscenter utanför Europa för att få sin ansökan om asyl prövad där, i enlighet med den europeiska rättsordningen och med internationellt vedertagna rättssäkerhetsgarantier. För det fall asylansökan beviljas, ska den skyddsbehövande överföras till FN:s flyktingorgan UNHCR för att beredas skydd, antingen i läger eller genom vidarebosättning i något säkert land.

Rätten till asyl enligt de internationella konventionerna innebär nämligen att varje land har en skyldighet att pröva en ansökan om asyl, och om den bifalls, en skyldighet att bereda skydd för den som så behöver. Asylrätten innefattar dock inte en absolut skyldighet att bereda andra länders medborgare tillträde till just det land där personen har sökt om skydd. Ett renodlat kvotflyktingsystem enligt denna danska S-modell innebär således en möjlighet att politiskt bestämma den exakta nivån av antalet asylinvandrare till ett EU-land, samtidigt som den internationella rätten upprätthålls.

Sverige har burit sin börda och mycket mer därtill när det gäller migration. Den som fortfarande hävdar att Sverige inte är fullt, bör uppsöka närmaste kommunhus för att ta del av den ekonomiska prognosen för kommande år. De offentliga tjänsterna är tänjda förbi bristningsgränsen. Kommuner och landsting är helt beroende av att arbetade timmar ökar mer än volymerna i skola, vård och omsorg. Underskottet i denna kvot är nu så stort att SKL beräknar att kommande år blir tuffare än 90-talskrisen för kommuner och landsting. Finansminister Magdalena Andersson sade till Dagens Industri i mars i år att Sverige går mot det tuffaste läget på 100 år.

En reform av asylsystemet är nödvändig om inte den sociala situationen i Sverige ska bli helt olöslig. Om vi exempelvis ska behålla den offentliga välfärden på en nivå som är i närheten av dagens, så finns inget alternativ än ett totalstopp för ytterligare asylinvandring under överskådlig framtid, och en mycket restriktiv invandring i övrigt. Vi behöver ha betydligt tuffare villkor för så kallad anhöriginvandring, särskilt för par som inte tidigare har bott ihop, med skarpa krav för ordnad bostad och försörjning. Även arbetskraftsinvandringen behöver justeras, ifråga om arbetskraft som är mindre produktiv än den genomsnittliga svenska.

Den danska S-modellen för asylprövning skulle i och för sig kunna införas ensidigt av Sverige, men det är i grunden helt nödvändigt att den också införs gemensamt på EU-nivå. Om inte hela EU lägger om även sin gemensamma migrationspolitik, så kommer även Sverige att drabbas av konsekvenserna av att andra EU-länder inte gör sitt, bland annat genom den fria rörligheten.

Ett gemensamt grepp inom EU skulle också innebära väsentligt större resurser och möjlighet att framgångsrikt etablera en relation med de länder utanför EU som skulle kunna stå som värdar för mottagningscenter. Att hitta en gemensam väg framåt för att hantera migrationsfrågorna skulle också ha ett stort mervärde för medborgarnas uppfattning om EU som en sammanhållen politisk enhet med relevans i dagens värld.

Om jag blir vald till EU-parlamentet skulle en reform av asylsystemet stå högst på min politiska dagordning. Det är på flera sätt en ödesfråga för såväl Sveriges som unionens framtid.

Henrik Sundström

Moderaternas kandidat #25 till Europaparlamentet

Det här är en artikel publicerad på ledarsidorna.se

Den progressiva socialliberalismens svanesång

Det sägs att landet blir alltmer politiskt polariserat. Det är kanske inte så konstigt, när avståndet mellan den dogmatiska godhetsdoktrinen som regerar offentligheten och den krassa verkligheten blir allt större.

Välfärdstjänsterna är pressade långt över marginalen. Den som googlar ”väntetider Folktandvården” möts av ett pärlband av rapporter från lokalmedia över hela landet om årslånga köer för att ens få tid till en undersökning. Bostadsköerna i såväl lilla Uddevalla som i stora Stockholm motsvarar 30% av befolkningen. Psykiatrin dras med enorma problem med tillgängligheten, och antalet vårdplatser inom sjukvården överhuvudtaget fortsätter att minska. Sverige har idag det lägsta antalet vårdplatser per invånare i den utvecklade världen.

Polisen är tänjd till bristningsgränsen. Stora sjok av lättutredd brottslighet, som internetbedrägerier, läggs helt åt sidan. Städer i Sverige slåss med platser som Moldavien i Europatoppen när det kommer till flest ihjälskjutna människor.

Från kommuner och landsting kommer bekymrade rapporter om välfärdens finansiering. Skatteintäkterna från arbetade timmar matchar helt enkelt inte befolkningsutvecklingen. Hålet i välfärden ökar med ungefär 20 miljarder kronor om året, varje år under 20 år framöver. För att sätta detta i relation till något, så är det efter tre år mer pengar än statens hela intäkt av den statliga inkomstskatten. Dagens system för finansiering av välfärden har kollapsat.

Men pengarna är ändå det mindre problemet – allvarligare är bristen på utbildad arbetskraft. Det saknas lärare, läkare, sjuksköterskor, rektorer, socialsekreterare, ingenjörer, förskollärare, poliser, åklagare, byggprojektledare, lantmätare, barnmorskor, arbetsterapeuter – kort sagt är det brist inom samtliga välfärdsyrken.

Socialdemokraterna köpte gladeligen fortsatt regeringsinnehav till priset av en kraftigt ökad anhöriginvandring. Men strävan efter ökad invandring syns inte enbart i riksdag och departement, den verkar genomsyra hela etablissemanget.

Nyligen avgav Högsta domstolen en serie domar där straffet för människosmuggling sänktes kraftigt, i strid mot Sveriges internationella åtaganden på området. Sveriges Television beslöt på ett närmast propagandistiskt vis att betala privata rättegångskostnader för en medarbetare som åtalats för människosmuggling. Hade det någonsin hänt om misstanken varit misshandel eller rattfylleri?

Människosmuggling är den i princip enda vägen för att kunna komma till Sverige och söka asyl. Det är en grov och organiserad brottslighet som omsätter miljardbelopp, ofta dessutom med kopplingar till annan brottslighet. Trots att de rättsvårdande myndigheterna här är väl medvetna om att huvudmännen i nätverken finns och verkar här i landet, ges inte polis och åklagare de verktyg som är nödvändiga för åtal.

Tvärtom ser det ut som att regering och polisledning arbetar för att Sverige ska ha en så porös yttre gräns som möjligt. EU:s inspektörer menar att Sverige har Europas sämsta gränskontroller, enligt en rapport som regeringen valde att hemligstämpla inför valet. Installationer av teknisk utrustning för biometri på landets flygplatser har fördröjts av polisledningen. Att smugglas in i Sverige med ett äkta lånat eller köpt pass, eller köpt äkta visum, är och har varit ett huvudmodus för människosmuggling. Ändå har problemet med ”passförluster” i stort sett mötts med aktivt ointresse av samtliga som har haft frågan på sitt bord. Med jämna mellanrum har skandaler exploderat om korruption i samband med visumhantering på svenska ambassader i utlandet, i stort sett utan vidare åtgärder.

Det kommer att krävas många år av hårt politiskt arbete i EU för att vända denna utveckling. Vägarna framåt är huvudsakligen två; först måste vi göra som de danska socialdemokraterna föreslår, att helt upphäva möjligheten att spontant söka asyl i EU för utomeuropéer, och istället hänvisa samtliga asylsökande till asylcenter utanför EU:s gränser.

Den andra vägen framåt är att återföra hela ansvaret för migrationspolitiken till den nationella nivån, och ge upp drömmen om tvångsvis fördelning av migranter inom unionen.

Under alltför många år har svenska politiker kunnat smita från sitt ansvar genom svepande hänvisningar till överenskommelser i EU som alltid påstås vara nära, och som magiskt kommer att lösa alla problem. Sanningen är att EU aldrig kommer att kunna enas om ett fungerande gemensamt asylsystem. Tvärtom är den politiska sprängkraften i migrationsfrågorna såpass stark, att hårdare försök kan leda till att ännu fler länder lämnar unionen. Migrationspolitiken är således på flera sätt en ödesfråga för unionens framtid.

Idag finns EU-lagstiftning med direkt effekt i den svenska asylprocessen, till exempel skyddsgrundsdirektivet. Därutöver finns ett ytterligare, parallellt system för miniminormer i asylprocessen; Europarådets.

Europarådet styrs på samma sätt som EU av ett råd av ländernas ministrar, men till skillnad från EU så deltar långt fler stater, däribland Ryssland, Turkiet och Azerbadjan. Det innebär i sin förlängning att Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdoğan idag indirekt har inflytande över svensk migrationspolitik. Här har Europaparlamentet en nyckelroll för att säkra Sveriges intressen, genom att påverka resten av EU att agera för en reformerad migrationspolitik även i Europarådet.

I Danmark har debatten på detta område kommit långt. Där den svenska diskussionen inte ens lyckas lyfta ur känsloträsket, finns i Köpenhamn redan en bred politisk enighet om skarpa förslag för internationella asylreformer. Vi har väldigt mycket att vinna på en tätare allians med danska regeringsföreträdare och parlamentariker i EU.

Även om de kommande åren fortsatt kommer att präglas av att det blir värre, så kommer denna mandatperiod med all sannolikhet ändå att vara den progressiva socialliberalismens svanesång. Det finns helt enkelt inte på kartan att den nuvarande regeringskonstellationen kan få fortsatt majoritet efter nästa val. Då behöver vi ha kartan klar över vilka reformer som omedelbart måste genomföras.

Henrik Sundström (M)
Kandidat 25 till Europaparlamentet

Det här är en artikel på Ledarsidorna.se för att komma till artikeln, klicka här.