Spikrakt mot ett totalitärt samhälle

Det var nog ganska många som höjde på ögonbrynen när Europadomstolen för mänskliga rättigheter i höstas fann att det var helt i sin ordning att straffa någon för påståendet att Mohammed var en pedofil, något som i Österrike kan anses som straffbar hädelse.

Hädelse,blasfemi, är ett begrepp som snarast för tankarna till medeltiden och den spanska inkvisitionen, men faller idag helt inom ramen för vilka begränsningar som staten får göra i yttrandefriheten i vårt moderna Europa. Det är nästan så att man tror att man har hamnat i en film av Monty Python.

Rätten till liv och frihet är i grunden inte några gåvor från någon stat eller lagstiftare, utan gäller principiellt alla och envar, alltid och överallt. De universella mänskliga rättigheterna har gamla anor, men blev en del av den europeiska rättsordningen först efter det andra världskriget, i samband med att Europakonventionen om mänskliga rättigheter antogs.

Men – när det gäller yttrandefriheten, som egentligen är själva basen för alla andra friheter, verkar det som att inte ens de demokratiska staterna ville erkänna sina medborgares rättigheter fullt ut. Europakonventionen ger visserligen medborgarna yttrandefrihet, men man införde två undantag där folket tydligen inte ansågs vara vuxet att hantera denna frihet.

Dessa undantag är dels ifråga om förbud mot hädelse, dels ifråga om hets mot folkgrupp, vilket det därmed i princip står staterna fritt att kriminalisera.

Principiellt är detta naturligtvis helt galet. Yttrandefriheten är en universell mänsklig rättighet. Den står därför över stiftad lag, och ska därmed inte kunna begränsas med lagliga medel. Rättigheter kan bara vägas mot andra rättigheter av samma dignitet, med andra ord, dina medmänniskors liv, hälsa, frihet och egendom. Att slippa bli kränkt eller få sina religiösa känslor sårade är ingen mänsklig rättighet.

Den självklara invändningen från den som vill försvara lagar som förbjuder blasfemi eller hets mot folkgrupp, är just denna – genom att tillåta varje form av nedsättande begrepp och tillmälen, så kommer människor till sist att skadas. Men är det verkligen så? Det finns väl ändå en gräns mellan att såra någons känslor och ett verkligt hot mot andra människors liv och hälsa genom uppvigling.

Den amerikanska konstitutionen förbjuder helt statliga ingrepp i yttrandefriheten, alltsedan 1791. Den amerikanska demokratin har sannerligen inte gått under för det, inte heller har där byggts några utrotningsläger. Sedan mer än 200 år har de amerikanska domstolarna skapat en rättspraxis som noga skiljer mellan den principiella rätten att kränka andra å ena sidan, och brottsliga gärningar som hot och uppvigling å den andra.

Men här i Europa lever och frodas de statliga ingreppen i yttrandefriheten. Det kriminaliserade området utökas ständigt, och nya grupper som anses skyddsvärda av den svenska lagstiftaren kommer med regelbundenhet, nu senast personer med könsöverskridande identitet eller uttryck per den 1 januari i år.

Problemet med att bryta mot den grundläggande yttrandefriheten på detta sätt, är att det inte finns något naturligt stopp för vilka grupper och företeelser som kan anses skyddsvärda. Det blir därmed ett sluttande plan där allt fler yttranden med tiden kommer att straffbeläggas.

Exempelvis föreslog Mattias Gardell och Maria Sveland på uppdrag av Nordiska ministerrådet att även kritik mot radikalfeminism, såsom att förneka förekomsten av könsmaktsordningen, skulle kriminaliseras under hetslagstiftningen.

Sverige av idag har ett extremt svagt rättsligt skydd för de individuella mänskliga rättigheterna, som ett resultat av 1900-talets svenska rättsfilosofi. Vi är därmed hela tiden beroende av lagstiftarens goda vilja. Men de mänskliga rättigheterna handlar inte om att skydda det som alla redan gillar, utan om att skydda det som en majoritet faktiskt kanske avskyr. Var hittar man en svensk politiker som är beredd att stå upp för det?

Den dag en majoritet av de folkvalda tycker att det är rätt att kriminalisera ”hat mot feminism”, så är det i princip fritt fram för dem att göra så. Handen på hjärtat – när man hör Annie Lööf, Alice Bah Kuhnke och Annika Strandhäll, känns den dagen som särskilt långt borta då?

En annan effekt av den nuvarande hetslagstiftningen är att det är svårt för gemene man att veta exakt var gränsen för det lagliga går, det är i många fall inte ens lätt för en utbildad jurist att veta. Det får effekten att människor drar sig för att säga eller skriva saker som kanske i sig är angelägna, men där man är osäker på om man kommer att bli straffad eller inte. Det leder till att den demokratiska debatten tystnar och förtvinar.

Nyligen skrev professor Christopher Gillberg, med flera kollegor vid Göteborgs universitet en debattartikel där han kritiserar könsbyten på barn, som han kallar ”ett stort experiment”. Efter den senaste lagändringen är det inte alls otänkbart att JK skulle kunna välja att inleda en förundersökning om misstänkt hets mot folkgrupp.

Det är dags för Sverige och Europa att växa upp och behandla sina medborgare som fullvuxna. Europa behöver en fullständig yttrandefrihet enligt amerikanskt mönster. Den nuvarande vägen är måhända kantad av goda föresatser, men den leder spikrakt mot ett totalitärt samhälle.


Henrik Sundström

Detta är en artikel på ledarsidorna.se, för att läsa den i sitt originalformat se här.

Henrik Sundström: Radikalfeminism och demokrati

De mänskliga rättigheterna är ett knippe principer som mänskligheten tillsammans har funnit vara förnuftsmässigt giltiga, utan att dessa har stiftats som lag. De gäller omedelbart och överallt. Principerna gör anspråk på att vara objektiva och universella, det vill säga att de omfattar samtliga människor och gäller utan undantag. Den filosofiska grunden för de mänskliga rättigheterna är naturrättslig, eller metafysisk om man så vill. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, samt Europakonventionen, är uttolkningar av dessa principer. En annan uttolkning återfinns också till exempel i den amerikanska oavhängighetsförklaringen. 

Den västerländska liberala demokratin har två ben. Det ena benet är allmänna, fria och hemliga val. Det andra benet är de mänskliga rättigheterna och rättsstaten. Begreppet “rättsstat”, på engelska Rule of law, betyder att även staten själv är bunden av reglerna i de mänskliga rättigheterna i sin maktanvändning. Denna bundenhet för staten säkerställs genom att de enskilda medborgarna kan få sin a fri- och rättigheter prövade av domstolar som är helt oberoende och fria från inblandning från andra statsmakter. Utan en sådan möjlighet blir ju varje rättighetskatalog i praktiken meningslös. 

Utan rättsstat, ingen demokrati. FN:s generalsekreterare 2004, Kofi Annan, gick så långt som att uttala att det till och med var demokratin som var en del av rättsstaten, och inte tvärtom. 

Det ligger i de flesta praktiserande juristers natur att hålla rättsstaten högt. Juristerna är i stor utsträckning kulturbärare av rättsstatens ideal. Det ingår till exempel i en advokats plikt att verka för att mänskliga rättigheter upprätthålls. 

De mänskliga rättigheterna är således någonting som tillkommer den enskilda människan. De är absoluta, objektiva, universella och vilar på naturrättslig grund. Därför avfärdas dessa rättigheter av postmoderna filosofer i princip rakt av. Postmodernismen förkastar att det skulle finnas någon objektiv sanning, allra minst på någon förnuftsmässig eller naturrättslig grund, liksom marxismen är postmodernismen således värdenihilistisk. 

Dagens radikala feminism och genusvetenskap vilar direkt på postmodern filosofi. Det märks inte minst på dess förhållande till de mänskliga rättigheterna. Exempelvis skrev Eva-Maria Svensson, idag professor i rättsfilosofi vid GU, följande 2001 i en skrift betitlad “Genusforskningen och juridiken”, skriven på uppdrag av Högskoleverket: 

“Genusforskningen inom juridiken ligger av naturliga skäl nära rättssociologin, men har även beröringspunkter med filosofin, och omformulerar således gränserna för själva juridiken. I stället för att utgå från rättssubjektet som könsneutral fri individ ser man henne i relation till andra människor. Rättssubjektet har alltid ett kön, en etnisk och social tillhörighet, en viss ålder osv. Rättssubjektet är heller aldrig fritt att hävda enbart sina egna intressen. Varje individs fri- och rättigheter begränsas av hänsyn till andra och är därmed att anse som avvägningsnormer och inte som individuella fri och rättigheter.”

Om en rättighet upphör att vara överordnad norm, så är den inte längre en rättighet, utan en norm bland andra som kan ersättas genom lagstiftning. 

Diana Mulinari, fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap, tar konsekvensen av en postmodern hållning ett steg ytterligare. Den intersektionella analysen handlar om att definiera grupper i samhället som står mot varandra och där strukturer av förtryck och underordning vidmakthålls. I en intervju på hemsidan för Nationella sekretariatet för genusforskning säger hon följande

“Liberalerna ifrågasätter de sociala rörelsernas rätt att identifiera och namnge specifika förtryck. En intersektionell analys visar att den universalism som utgår från det mänskliga är europeisk, manligt kodad, och heteronormativ. Vilket ifrågasätter bilden av den universalism som grundat hela deras världsbild.”

Hon menar då att de mänskliga rättigheterna, liksom rättsstaten som upprätthåller dessa, i sig är en del av den apparat som upprätthåller förtrycket. Tydligare kan det inte sägas. 

En uppfattning som går ut på att samhället består av grupper som dolt och strukturellt utövar makt över andra grupper, är oförenlig med individuella mänskliga rättigheter och rättsstatens princip. 

Mänskligheten har redan tidigare experimenterat med styrelseformer som baserats på andra principer än rättsstaten och den liberala demokratin. Kort sagt gick det inte bra. Ett sådant styrelseskick är nämligen per definition totalitärt och antidemokratiskt. 

Radikala feministiska teorier ska således inte ha någon plats i styret av en liberal demokrati. De ska definitivt hållas borta från rättsstatens hjärta, de oberoende domstolarna.

Henrik Sundström
Moderat kandidat till Europaparlamentet #25

Det här är ett gästinlägg som är publicerad på bloggen Fnordspotting, inlägget i sin originalform hittar du här.