Reform av asylsystemet vår tids ödesfråga

Vi måste erkänna att många av våra sociala och ekonomiska problem är en följd av stor migration och det samtalsklimat kring migrationens konsekvenser som har rått. Vi måste också erkänna att den strävan som regeringar och EU har att begränsa det offentliga samtalet, huvudsakligen drivs av en oförmåga eller ovilja att diskutera migrationen och dess konsekvenser. När det inte är tillräckligt med att belägga vissa diskussionsområden med inofficiella tabun, så behövs helt enkelt skarpare begränsningar av samtalet.

Vi ser idag en allt större spännvidd mellan medborgarnas uppfattning och EU:s och staternas bedrivna politik i migrationsfrågorna. Det är ett politikområde som kommer allt högre på medborgarnas dagordning, och som leder till kraftiga spänningar mellan medborgarna å ena sidan och den traditionella politiska och mediala härskande kasten å den andra. Denna spänning är i sig en källa till misstro mellan styrande och styrda, och det enda sättet att verkningsfullt hantera den är att lägga om politiken så att den överensstämmer med medborgarnas uppfattning.

Migrationen till Europa är också en fråga som har tillräckligt stor sprängkraft för att splittra EU. Migrationens bördor är idag orättvist fördelade, och vissa länder och partier vill försöka lösa detta genom att med hot och lämpor tvinga andra länder att ta emot fler asylsökande mot deras vilja. Det är uppenbart att det inte går. Om medborgarna ställs mellan valet att vara kvar i EU på de villkoren, eller att helt lämna unionen, så är risken uppenbar att de EU-negativa skulle få överhanden. En splittring av unionen vore en förödande utveckling för alla, utom möjligen för Vladimir Putin.

Grunden till det system vi har för migration till Europa idag bygger på regler från 1940-talet. Detta system, där den organiserade människosmugglingen har en nyckelroll, är inte hållbart vare sig ekonomiskt, mänskligt eller moraliskt. Vi kan inte fortsätta att låta tiotusentals människor dö på Medelhavet. Vi kan inte upprätthålla denna miljardmarknad för den organiserade brottsligheten. Vi kan inte fortsätta att ha ett system där asylrätt heter pengar, och som väljer att prioritera den starkaste eller mest förmögna för ett nytt liv i Europa.

Vi behöver byta system helt och hållet. Vi måste överge möjligheten att kunna söka asyl efter inresa i EU, och istället gå över till ett renodlat kvotflyktingsystem som innebär att vi kan kontrollera hur många som kan komma till Sverige och få uppehållstillstånd här.

De danska socialdemokraterna har ägnat denna fråga stor tankemöda, och de lade i början av 2018 ett förslag på en genomarbetad reform av hela asylsystemet. Utgångspunkten för förslaget är att man helt vill avskaffa möjligheten att kunna söka asyl efter inresa i EU. Den som tar sig till ett EU-land och söker asyl här, ska överföras till ett mottagningscenter utanför Europa för att få sin ansökan om asyl prövad där, i enlighet med den europeiska rättsordningen och med internationellt vedertagna rättssäkerhetsgarantier. För det fall asylansökan beviljas, ska den skyddsbehövande överföras till FN:s flyktingorgan UNHCR för att beredas skydd, antingen i läger eller genom vidarebosättning i något säkert land.

Rätten till asyl enligt de internationella konventionerna innebär nämligen att varje land har en skyldighet att pröva en ansökan om asyl, och om den bifalls, en skyldighet att bereda skydd för den som så behöver. Asylrätten innefattar dock inte en absolut skyldighet att bereda andra länders medborgare tillträde till just det land där personen har sökt om skydd. Ett renodlat kvotflyktingsystem enligt denna danska S-modell innebär således en möjlighet att politiskt bestämma den exakta nivån av antalet asylinvandrare till ett EU-land, samtidigt som den internationella rätten upprätthålls.

Sverige har burit sin börda och mycket mer därtill när det gäller migration. Den som fortfarande hävdar att Sverige inte är fullt, bör uppsöka närmaste kommunhus för att ta del av den ekonomiska prognosen för kommande år. De offentliga tjänsterna är tänjda förbi bristningsgränsen. Kommuner och landsting är helt beroende av att arbetade timmar ökar mer än volymerna i skola, vård och omsorg. Underskottet i denna kvot är nu så stort att SKL beräknar att kommande år blir tuffare än 90-talskrisen för kommuner och landsting. Finansminister Magdalena Andersson sade till Dagens Industri i mars i år att Sverige går mot det tuffaste läget på 100 år.

En reform av asylsystemet är nödvändig om inte den sociala situationen i Sverige ska bli helt olöslig. Om vi exempelvis ska behålla den offentliga välfärden på en nivå som är i närheten av dagens, så finns inget alternativ än ett totalstopp för ytterligare asylinvandring under överskådlig framtid, och en mycket restriktiv invandring i övrigt. Vi behöver ha betydligt tuffare villkor för så kallad anhöriginvandring, särskilt för par som inte tidigare har bott ihop, med skarpa krav för ordnad bostad och försörjning. Även arbetskraftsinvandringen behöver justeras, ifråga om arbetskraft som är mindre produktiv än den genomsnittliga svenska.

Den danska S-modellen för asylprövning skulle i och för sig kunna införas ensidigt av Sverige, men det är i grunden helt nödvändigt att den också införs gemensamt på EU-nivå. Om inte hela EU lägger om även sin gemensamma migrationspolitik, så kommer även Sverige att drabbas av konsekvenserna av att andra EU-länder inte gör sitt, bland annat genom den fria rörligheten.

Ett gemensamt grepp inom EU skulle också innebära väsentligt större resurser och möjlighet att framgångsrikt etablera en relation med de länder utanför EU som skulle kunna stå som värdar för mottagningscenter. Att hitta en gemensam väg framåt för att hantera migrationsfrågorna skulle också ha ett stort mervärde för medborgarnas uppfattning om EU som en sammanhållen politisk enhet med relevans i dagens värld.

Om jag blir vald till EU-parlamentet skulle en reform av asylsystemet stå högst på min politiska dagordning. Det är på flera sätt en ödesfråga för såväl Sveriges som unionens framtid.

Henrik Sundström

Moderaternas kandidat #25 till Europaparlamentet

Det här är en artikel publicerad på ledarsidorna.se

Socialdemokraterna driver på för ett ökat överstatligt EU

EU-kommissionen under Jean-Claude Juncker har drivit på för att EU även ska handla om sociala frågor, den så kallade sociala pelaren, under ivrigt bifall från bland annat Sveriges statsminister Stefan Löfven (S). Som framgår av t.ex.  Socialdemokraternas valkampanj, är de desperata i sina försök att göra EU mer legitimt. Detta tror Socialdemokraterna ska kunna ske genom att föra över ännu makt på ännu ett område till den överstatliga nivån, så att man ska kunna driva EU-valfrågor som om de vore inrikespolitik, trots att det är frågor som egentligen inte alls hör hemma i EU.

Jag skrev om den sociala pelaren här på Ledarsidorna.se i november  och lovade då att återkomma med en fördjupning i vad denna konkret kommer att innebära för oss. Det gör jag nu, med djupdykning i förslaget om överstatliga regler för föräldraförsäkringen.

En av de saker som kommissionen har föreslagit i denna sociala pelare, handlar om fler pappamånader i föräldraförsäkringen. En högre grad av tvång och social ingenjörskonst är en hjärtefråga för kretsen kring Jan Björklund och andra postmoderna feminister. I Sverige har en majoritet i riksdagen nyligen infört en tredje pappamånad, men Junckers kommission vill helst gå ännu längre och har föreslagit att nyblivna pappor ska ta ut minst fyra månader ledigt.

Tyvärr lyckades inte parlament och ministerråd att hålla emot att föra över makt över föräldraförsäkringen till EU-nivå. Visserligen landade man i ett minimikrav om tio pappadagar, och inte fyra pappamånader, men det som är verkligt oroande är att EU nu överhuvudtaget börjar lagstifta i sociala frågor. Dammluckan är därmed öppen för gemensam EU-lagstiftning på fler områden inom socialförsäkringarna.

Man kan också fråga sig varför det är så viktigt med pappamånader? Syftet sägs vara att minska skillnaderna i inkomst mellan kvinnor och män, genom att man delar mer av föräldraledigheten lika. Men vad är egentligen effekten av fler reserverade dagar för fäderna?

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, kort IFAU, är en svensk myndighet som formligen spottar ur sig studier som få tycks uppmärksamma, och som ännu färre tycks läsa. Det är kanske inte så konstigt, eftersom dessa studier då och då sågar den politik som genomsyrar det gängse narrativet hos den politiska och mediala eliten.

De pappamånader som har införts i Sverige har naturligtvis studerats noga. I ett Working paper 2016:23, fann man att de pappamånader som infördes 1995 och 2002 visserligen ledde till att papporna i genomsnitt tog ut fler dagar från föräldraförsäkringen. Man kunde också se, naturligt nog, att kvinnornas uttag av föräldradagar minskade i motsvarande mån.

Men, man fann också att kvinnors arbetsutbud i allmänhet inte ökade som en följd av pappamånaderna. Kvinnor tar med andra ord ledigt ändå, fast utan lön, vilket leder till att kvinnornas inkomster sjunker ju fler månader som reserveras för papporna. (s 43-45) Följaktligen ger de flesta nyblivna mammor fingret åt de politiker som försöker styra deras familjeliv, och den enda effekten som uppstår är således fattigare kvinnor, vilket var rakt det motsatta mot det uttalade politiska syftet med reformerna.

Det är dock stora skillnader i beteende mellan olika inkomstgrupper. Bland de kvinnor och män som tjänar mest, så finner man att ju mer generösa villkoren är för föräldraledighet, desto större är könslönegapet i toppen av inkomstfördelningen. Eller med andra ord, kvinnor med hög lön jobbar hellre än är hemma med barnen, om de förlorar för mycket pengar på att inte jobba. Om villkoren för ledighet däremot är generösa stannar kvinnor hellre hemma även från välbetalda toppjobb.

För att minska den skillnad mellan kvinnors och mäns inkomster som uppstår på grund av föräldraskapet, så måste med andra ord villkoren för kvinnor att vara hemma med barnen försämras. Fler pappamånader ger precis den effekten, särskilt för kvinnor med höga inkomster.

När de första pappamånaderna infördes för snart 20 år sedan, så visste man kanske inte att effekten skulle bli så negativ för kvinnorna. Idag däremot är denna effekt väldigt väl belagd. Den som vill införa tre-fyra pappamånader vet naturligtvis att detta innebär en kraftig försämring av kvinnornas villkor i föräldraförsäkringen, och det är precis den effekten man vill uppnå. Kvinnor som tjänar mycket ska drivas tillbaka ut på arbetsmarknaden fortast möjligt.

Samma effekt kunde hittas i en annan studie från IFAU, WP 2019:2, som studerade hur känsliga kvinnor var för villkoren i föräldrapenningen. Här kunde man se ett närmast linjärt samband mellan ersättningens storlek och antalet dagar som kvinnorna tog ut. Något motsvarande samband kunde inte ses hos männen.

Ibland hörs argumentet att pappamånaderna skulle syfta till att förbättra pappornas kontakt med sina barn och att papporna också skulle fostras att ta ett större ansvar för hushållsarbetet. Även på denna front har föräldrarna själva inte nåtts av politikernas pekpinnar. De pappor som inte tar ut någon föräldraledighet alls är till största delen de med låga inkomster och dålig förankring på arbetsmarknaden. Det får antas att detta är en grupp som EU-kommissionen och vänsterpartierna gärna skulle vilja nå, för att dessa frånvarande fäder ska ta börja ta ett ansvar för sina barn. Men deras uttag av föräldraledighet har inte påverkats överhuvudtaget av införandet av fler pappamånader. (s 31)

En ytterligare effekt av fler pappamånader har visat sig vara fler spruckna förhållanden. Blandde par som delat föräldraförsäkringen mer lika som en följd av enpappamånad, så ökade sannolikheten att separera med omkring 10%. Separationerna ökade som mest bland par där pappan skulle ha tagit ut liten eller ingen ledighet utan pappamånader. Om man tror på socioekonomiska faktorer som roten till allt ont – finns det något säkrare sätt att skapa låginkomsttagare än genom att se till att fler blir ensamstående föräldrar?

Politikers försök att styra människor är som att peta på en barbapappa. Petar man in på något ställe är det alltid någon annan del som börjar puta ut på ett oönskat sätt. Fler pappamånader kommer att leda till att kvinnor med höga inkomster jobbar mer, men orsaken till det är att fler kvinnor helt enkelt inte anser sig ha råd att stanna hemma.

Teorin är att högre grad av pappaledighet ska leda till högre löner för kvinnor generellt och senare i arbetslivet. Men några sådana effekter finns inte belagda i forskningen överhuvudtaget (IFAU WP 2019:2 s 5-6). Som vanligt är det politik på magkänslenivå, och kvinnor och barn får betala det högsta priset.

Alldeles oaktat om fler pappadagar i föräldraförsäkringen är något bra eller dåligt, är det enligt min mening ändå det värsta att detta nu överhuvudtaget blir föremål för överstatlighet. Socialpolitiken ska av flera skäl inte vara föremål för överstatlighet.

För det första, så kommer det med all säkerhet i framtiden att innebära policys som befolkningen i ett eller flera medlemsländer känner skarp motvilja mot. Det får då en söndrande effekt på sammanhållningen i EU, och kan bli tuvan på det lass som välter opinionen till förmån för att lämna EU i ett land. De politiska kulturerna är extremt olika inom EU:s olika delar. Här samsas progressiva nordvästeuropéer med högkyrkliga katoliker på Malta och nationalkonservativa öst- och centraleuropéer. De kompromisser som kommer att hittas här, kommer att ligga långt från Sveriges nationella intressen

För det andra, med gemensam socialpolitik kommer en gemensam finansiering av denna socialpolitik som ett brev på posten. Det vore ett stort steg mot ett federalt EU, med egen socialbudget och sannolikt egen beskattningsrätt. Om vi värnar om det nationella demokratiska ansvarsutkrävandet kan vi inte föra över ännu mer makt över medborgarna till överstatliga organ.

Henrik Sundström