Regeringen ger föreningar rätt att agera internet-polis med myndighets status. Utan insyn.

Efter terrordåd brukar det allmänna begäret efter integritetskränkande lagstiftning åtgärder vara som högst. De islamistiska terrordåden i Frankrike och Belgien 2015-2016 var inget undantag. Hat och radikalisering på nätet pekades ut som en källa till oro, och EU:s ministerråd gav kommissionen i uppdrag att vidta åtgärder.

För att snabbt kunna få verkstad inriktade sig kommissionen på att med hot om lagstiftning i ryggen sluta ett mer eller mindre frivilligt avtal med de stora internetföretagen, Google/Youtube, Twitter, Facebook och Microsoft, där dessa förband sig att granska och ta bort så kallat olagligt material inom 24 timmar. Genom att outsourca ingreppen i yttrandefriheten kunde man på så sätt runda såväl behovet av ny lagstiftning som betungande domstolsprocesser.

Den ansvariga EU-kommissionären Vĕra Jourová gjorde följande uttalande i samband med att den så kallade frivilliga överenskommelsen presenterades sista maj 2016:

“The recent terror attacks have reminded us of the urgent need to address illegal online hate speech. Social media is unfortunately one of the tools that terrorist groups use to radicalise young people and racist use to spread violence and hatred. This agreement is an important step forward to ensure that the internet remains a place of free and democratic expression, where European values and laws are respected. I welcome the commitment of worldwide IT companies to review the majority of valid notifications for removal of illegal hate speech in less than 24 hours and remove or disable access to such content, if necessary.”

Den så kallade frivilliga överenskommelsen innehöll även ett ytterligare moment, nämligen inrättandet av statligt stödda privata internetpoliser med särskilda befogenheter. Enligt avtalet ska regeringarna i EU:s medlemsstater ha rätt att utse organisationer från civilsamhället, som får en särskild status som trusted reporters eller tillförlitliga rapportörer på svenska. Syftet med dessa är att de ska få en snabbfil in i internetföretagen för att kunna ta bort inlägg och material från deras plattformar. Det uttalade syftet är att anmälningar från dessa rapportörer oftare ska leda till borttagande, då dessa anmälningar ska hålla en ”högre kvalitet” och därmed inte ska behöva granskas lika noga.

Genom avtalet anförtroddes således ett antal privata organisationer en myndighetsliknande ställning på yttrandefrihetens område, helt bortom den demokratiska rättsstatens kontroll. Dessa organisationer samlas i en paraplyorganisation; International Network Against Cyber Hate (INACH), som får sin finansiering från EU-kommissionen.

Systemet med tillförlitliga rapportörer synes fungera alldeles ypperligt, ur EU:s och INACH:s perspektiv. Man mäter nämligen kontinuerligt sina framgångar, och det är uppenbart att anmälningar från tillförlitliga rapportörer leder till åtgärder i mycket högre grad än anmälningar från vanliga användare. 

Förutom att vi idag har privata miliser med sponsring från EU och regeringar, som utövar myndighet på internet, så har vi dessutom problemet med att de arbetar med egna definitioner av hatbrott. Enligt INACH:s definition så innefattar hatbrott även oavsiktliga kränkningar, och den skyddade kretsen innefattar meddelanden som uppfattas kränka andra på grund av deras politiska uppfattning, samhälleliga status eller innehav av egendom. Det är en definition som är långt mycket vidare än t ex den svenska hetslagstiftningen. ( )

INACH upplever också att det är ett problem att mycket av vad organisationen menar är hatpropaganda, fortfarande är lagligt enligt de flesta nationella lagstiftningar. Man arbetar därför hårt med lobbyarbete i syfte att ytterligare strama åt hetslagstiftningen på EU-nivå, liksom att påverka nätföretagens användarvillkor. 

I syfte att lättare kunna scanna av nätet efter så kallat hatinnehåll, så har INACH arbetat fram såväl metoder som faktiska algoritmer och dataprogram som ska söka av sociala medier efter upplevt näthat. Det torde vara tveksamt om denna databehandling kan anses vara förenlig med syftet bakom EU:s dataskyddsförordning, men i det godas namn kanske det mesta skulle kunna rättfärdigas.

Av EU:s handlingar framgår att den svenska grenen av denna kontroll- och censurapparat består av något som kallas Institutet för Juridik och internet.

Enligt bolagsregistret är Institutet för Juridik och internet en ideell förening. Någon ytterligare information om företrädare går inte att få fram ur offentliga register, mer än att föreningen är registrerad för moms och F-skatt sedan hösten 2013. Föreningen har dock en hemsida, där det framgår att institutet är ”en politiskt oberoende ideell expertorganisation som grundades av professor Mårten Schultz och Filippa Sjödén i februari 2013”. Vidare skriver man på hemsidan att institutet består av ”juridikstudenter från Stockholm och Uppsala med stöd av praktiskt verksamma jurister”.

Första gången Institutet för Juridik och internet lät tala om sig var i slutet av 2013, när grundarna Mårten Schultz, Filippa Sjödén och Maria Nääv fick i uppdrag av dåvarande Ungdomsstyrelsen att ta fram en rapport om ”yttrandefrihetens gränser” på internet. Detta ledde i sin tur fram till ett omfattande arbete för Ungdomsstyrelsen, sedermera MUCF med dessa frågor.

Att föreningen överhuvudtaget har fått uppdraget som polis på sociala medier framgår inte av deras hemsida. Inte heller framgår vem som har beslutat att tilldela föreningen detta uppdrag, eller vilken ersättning av skattemedel som utgår för dess arbete. Inte heller finns några offentliga protokoll eller årsredovisningar där det framgår vilka som företräder föreningen och deras verksamhet. Transparensen är obefintlig.

Ingenstans finns det heller någon tydlig kommunikation om vilken standard föreningen tillämpar för att flagga påstådda hatmeddelanden på nätet. Utgår man från svensk lag, eller använder man INACH:s bredare definition av näthat, eller har man en egen?

I sin egenskap av ordförande för institutet skrev Mårten Schultz en debattartikel i SvD som möjligen kan ge en ledtråd. Här propagerar Schultz för statliga ingrepp mot en mycket vidare krets av uttalanden än de rent brottsliga:

”Hat, hot och kränkningar på nätet leder i allt större utsträckning till att drabbade tystnar, inte sällan människor med demokratiska uppdrag. Det leder till att allt fler undviker att engagera sig politiskt eller inte vågar eller orkar debattera sin åsikt offentligt. Ett demokratihot vi inte kan acceptera.

Lösningen är inte glasklar, men vi vet med säkerhet att rättsstaten måste komma ikapp. Genom ett mer effektivt brottsbekämpande arbete och genom fler fällande domar. Men för att polisen, åklagarna och domstolarna ska kunna göra sitt arbete behövs tydliga, välavvägda och samtidsanpassade lagar. Lagstiftaren behöver kavla upp ärmarna och ta tag i problemet innan fler röster tystas.”

Det är en definition av näthat, och skäl för lagstiftning, som ligger väldigt nära det som bl a demokratiminister Amanda Lind (MP) har anfört. Att makten helt enkelt inte tål att bli emotsagd. 

Det här är en utveckling som har effekten av en gaffel på griffeltavlan hos alla som värnar rättsstat och fri debatt. Vi kan inte ha ett samhälle där det är statsstödda privata föreningar som utan transparens ges myndighetsliknande uppdrag att avgöra vad som får och inte får skrivas i sociala medier. Blotta möjligheten att fullt lagliga inlägg skulle kunna censureras, till exempel för att de strider mot censorns politiska uppfattning, gör att detta måste avvecklas omedelbart.

Systemet med EU- och statsstödda ”tillförlitliga rapportörer” är inget annat än en praktskandal.

Henrik Sundström

Moderaterna #25 i valet till EU-parlamentet

Denna artikel är publicerad på ledarsidorna.se.

Reform av asylsystemet vår tids ödesfråga

Vi måste erkänna att många av våra sociala och ekonomiska problem är en följd av stor migration och det samtalsklimat kring migrationens konsekvenser som har rått. Vi måste också erkänna att den strävan som regeringar och EU har att begränsa det offentliga samtalet, huvudsakligen drivs av en oförmåga eller ovilja att diskutera migrationen och dess konsekvenser. När det inte är tillräckligt med att belägga vissa diskussionsområden med inofficiella tabun, så behövs helt enkelt skarpare begränsningar av samtalet.

Vi ser idag en allt större spännvidd mellan medborgarnas uppfattning och EU:s och staternas bedrivna politik i migrationsfrågorna. Det är ett politikområde som kommer allt högre på medborgarnas dagordning, och som leder till kraftiga spänningar mellan medborgarna å ena sidan och den traditionella politiska och mediala härskande kasten å den andra. Denna spänning är i sig en källa till misstro mellan styrande och styrda, och det enda sättet att verkningsfullt hantera den är att lägga om politiken så att den överensstämmer med medborgarnas uppfattning.

Migrationen till Europa är också en fråga som har tillräckligt stor sprängkraft för att splittra EU. Migrationens bördor är idag orättvist fördelade, och vissa länder och partier vill försöka lösa detta genom att med hot och lämpor tvinga andra länder att ta emot fler asylsökande mot deras vilja. Det är uppenbart att det inte går. Om medborgarna ställs mellan valet att vara kvar i EU på de villkoren, eller att helt lämna unionen, så är risken uppenbar att de EU-negativa skulle få överhanden. En splittring av unionen vore en förödande utveckling för alla, utom möjligen för Vladimir Putin.

Grunden till det system vi har för migration till Europa idag bygger på regler från 1940-talet. Detta system, där den organiserade människosmugglingen har en nyckelroll, är inte hållbart vare sig ekonomiskt, mänskligt eller moraliskt. Vi kan inte fortsätta att låta tiotusentals människor dö på Medelhavet. Vi kan inte upprätthålla denna miljardmarknad för den organiserade brottsligheten. Vi kan inte fortsätta att ha ett system där asylrätt heter pengar, och som väljer att prioritera den starkaste eller mest förmögna för ett nytt liv i Europa.

Vi behöver byta system helt och hållet. Vi måste överge möjligheten att kunna söka asyl efter inresa i EU, och istället gå över till ett renodlat kvotflyktingsystem som innebär att vi kan kontrollera hur många som kan komma till Sverige och få uppehållstillstånd här.

De danska socialdemokraterna har ägnat denna fråga stor tankemöda, och de lade i början av 2018 ett förslag på en genomarbetad reform av hela asylsystemet. Utgångspunkten för förslaget är att man helt vill avskaffa möjligheten att kunna söka asyl efter inresa i EU. Den som tar sig till ett EU-land och söker asyl här, ska överföras till ett mottagningscenter utanför Europa för att få sin ansökan om asyl prövad där, i enlighet med den europeiska rättsordningen och med internationellt vedertagna rättssäkerhetsgarantier. För det fall asylansökan beviljas, ska den skyddsbehövande överföras till FN:s flyktingorgan UNHCR för att beredas skydd, antingen i läger eller genom vidarebosättning i något säkert land.

Rätten till asyl enligt de internationella konventionerna innebär nämligen att varje land har en skyldighet att pröva en ansökan om asyl, och om den bifalls, en skyldighet att bereda skydd för den som så behöver. Asylrätten innefattar dock inte en absolut skyldighet att bereda andra länders medborgare tillträde till just det land där personen har sökt om skydd. Ett renodlat kvotflyktingsystem enligt denna danska S-modell innebär således en möjlighet att politiskt bestämma den exakta nivån av antalet asylinvandrare till ett EU-land, samtidigt som den internationella rätten upprätthålls.

Sverige har burit sin börda och mycket mer därtill när det gäller migration. Den som fortfarande hävdar att Sverige inte är fullt, bör uppsöka närmaste kommunhus för att ta del av den ekonomiska prognosen för kommande år. De offentliga tjänsterna är tänjda förbi bristningsgränsen. Kommuner och landsting är helt beroende av att arbetade timmar ökar mer än volymerna i skola, vård och omsorg. Underskottet i denna kvot är nu så stort att SKL beräknar att kommande år blir tuffare än 90-talskrisen för kommuner och landsting. Finansminister Magdalena Andersson sade till Dagens Industri i mars i år att Sverige går mot det tuffaste läget på 100 år.

En reform av asylsystemet är nödvändig om inte den sociala situationen i Sverige ska bli helt olöslig. Om vi exempelvis ska behålla den offentliga välfärden på en nivå som är i närheten av dagens, så finns inget alternativ än ett totalstopp för ytterligare asylinvandring under överskådlig framtid, och en mycket restriktiv invandring i övrigt. Vi behöver ha betydligt tuffare villkor för så kallad anhöriginvandring, särskilt för par som inte tidigare har bott ihop, med skarpa krav för ordnad bostad och försörjning. Även arbetskraftsinvandringen behöver justeras, ifråga om arbetskraft som är mindre produktiv än den genomsnittliga svenska.

Den danska S-modellen för asylprövning skulle i och för sig kunna införas ensidigt av Sverige, men det är i grunden helt nödvändigt att den också införs gemensamt på EU-nivå. Om inte hela EU lägger om även sin gemensamma migrationspolitik, så kommer även Sverige att drabbas av konsekvenserna av att andra EU-länder inte gör sitt, bland annat genom den fria rörligheten.

Ett gemensamt grepp inom EU skulle också innebära väsentligt större resurser och möjlighet att framgångsrikt etablera en relation med de länder utanför EU som skulle kunna stå som värdar för mottagningscenter. Att hitta en gemensam väg framåt för att hantera migrationsfrågorna skulle också ha ett stort mervärde för medborgarnas uppfattning om EU som en sammanhållen politisk enhet med relevans i dagens värld.

Om jag blir vald till EU-parlamentet skulle en reform av asylsystemet stå högst på min politiska dagordning. Det är på flera sätt en ödesfråga för såväl Sveriges som unionens framtid.

Henrik Sundström

Moderaternas kandidat #25 till Europaparlamentet

Det här är en artikel publicerad på ledarsidorna.se

Socialdemokraterna driver på för ett ökat överstatligt EU

EU-kommissionen under Jean-Claude Juncker har drivit på för att EU även ska handla om sociala frågor, den så kallade sociala pelaren, under ivrigt bifall från bland annat Sveriges statsminister Stefan Löfven (S). Som framgår av t.ex.  Socialdemokraternas valkampanj, är de desperata i sina försök att göra EU mer legitimt. Detta tror Socialdemokraterna ska kunna ske genom att föra över ännu makt på ännu ett område till den överstatliga nivån, så att man ska kunna driva EU-valfrågor som om de vore inrikespolitik, trots att det är frågor som egentligen inte alls hör hemma i EU.

Jag skrev om den sociala pelaren här på Ledarsidorna.se i november  och lovade då att återkomma med en fördjupning i vad denna konkret kommer att innebära för oss. Det gör jag nu, med djupdykning i förslaget om överstatliga regler för föräldraförsäkringen.

En av de saker som kommissionen har föreslagit i denna sociala pelare, handlar om fler pappamånader i föräldraförsäkringen. En högre grad av tvång och social ingenjörskonst är en hjärtefråga för kretsen kring Jan Björklund och andra postmoderna feminister. I Sverige har en majoritet i riksdagen nyligen infört en tredje pappamånad, men Junckers kommission vill helst gå ännu längre och har föreslagit att nyblivna pappor ska ta ut minst fyra månader ledigt.

Tyvärr lyckades inte parlament och ministerråd att hålla emot att föra över makt över föräldraförsäkringen till EU-nivå. Visserligen landade man i ett minimikrav om tio pappadagar, och inte fyra pappamånader, men det som är verkligt oroande är att EU nu överhuvudtaget börjar lagstifta i sociala frågor. Dammluckan är därmed öppen för gemensam EU-lagstiftning på fler områden inom socialförsäkringarna.

Man kan också fråga sig varför det är så viktigt med pappamånader? Syftet sägs vara att minska skillnaderna i inkomst mellan kvinnor och män, genom att man delar mer av föräldraledigheten lika. Men vad är egentligen effekten av fler reserverade dagar för fäderna?

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, kort IFAU, är en svensk myndighet som formligen spottar ur sig studier som få tycks uppmärksamma, och som ännu färre tycks läsa. Det är kanske inte så konstigt, eftersom dessa studier då och då sågar den politik som genomsyrar det gängse narrativet hos den politiska och mediala eliten.

De pappamånader som har införts i Sverige har naturligtvis studerats noga. I ett Working paper 2016:23, fann man att de pappamånader som infördes 1995 och 2002 visserligen ledde till att papporna i genomsnitt tog ut fler dagar från föräldraförsäkringen. Man kunde också se, naturligt nog, att kvinnornas uttag av föräldradagar minskade i motsvarande mån.

Men, man fann också att kvinnors arbetsutbud i allmänhet inte ökade som en följd av pappamånaderna. Kvinnor tar med andra ord ledigt ändå, fast utan lön, vilket leder till att kvinnornas inkomster sjunker ju fler månader som reserveras för papporna. (s 43-45) Följaktligen ger de flesta nyblivna mammor fingret åt de politiker som försöker styra deras familjeliv, och den enda effekten som uppstår är således fattigare kvinnor, vilket var rakt det motsatta mot det uttalade politiska syftet med reformerna.

Det är dock stora skillnader i beteende mellan olika inkomstgrupper. Bland de kvinnor och män som tjänar mest, så finner man att ju mer generösa villkoren är för föräldraledighet, desto större är könslönegapet i toppen av inkomstfördelningen. Eller med andra ord, kvinnor med hög lön jobbar hellre än är hemma med barnen, om de förlorar för mycket pengar på att inte jobba. Om villkoren för ledighet däremot är generösa stannar kvinnor hellre hemma även från välbetalda toppjobb.

För att minska den skillnad mellan kvinnors och mäns inkomster som uppstår på grund av föräldraskapet, så måste med andra ord villkoren för kvinnor att vara hemma med barnen försämras. Fler pappamånader ger precis den effekten, särskilt för kvinnor med höga inkomster.

När de första pappamånaderna infördes för snart 20 år sedan, så visste man kanske inte att effekten skulle bli så negativ för kvinnorna. Idag däremot är denna effekt väldigt väl belagd. Den som vill införa tre-fyra pappamånader vet naturligtvis att detta innebär en kraftig försämring av kvinnornas villkor i föräldraförsäkringen, och det är precis den effekten man vill uppnå. Kvinnor som tjänar mycket ska drivas tillbaka ut på arbetsmarknaden fortast möjligt.

Samma effekt kunde hittas i en annan studie från IFAU, WP 2019:2, som studerade hur känsliga kvinnor var för villkoren i föräldrapenningen. Här kunde man se ett närmast linjärt samband mellan ersättningens storlek och antalet dagar som kvinnorna tog ut. Något motsvarande samband kunde inte ses hos männen.

Ibland hörs argumentet att pappamånaderna skulle syfta till att förbättra pappornas kontakt med sina barn och att papporna också skulle fostras att ta ett större ansvar för hushållsarbetet. Även på denna front har föräldrarna själva inte nåtts av politikernas pekpinnar. De pappor som inte tar ut någon föräldraledighet alls är till största delen de med låga inkomster och dålig förankring på arbetsmarknaden. Det får antas att detta är en grupp som EU-kommissionen och vänsterpartierna gärna skulle vilja nå, för att dessa frånvarande fäder ska ta börja ta ett ansvar för sina barn. Men deras uttag av föräldraledighet har inte påverkats överhuvudtaget av införandet av fler pappamånader. (s 31)

En ytterligare effekt av fler pappamånader har visat sig vara fler spruckna förhållanden. Blandde par som delat föräldraförsäkringen mer lika som en följd av enpappamånad, så ökade sannolikheten att separera med omkring 10%. Separationerna ökade som mest bland par där pappan skulle ha tagit ut liten eller ingen ledighet utan pappamånader. Om man tror på socioekonomiska faktorer som roten till allt ont – finns det något säkrare sätt att skapa låginkomsttagare än genom att se till att fler blir ensamstående föräldrar?

Politikers försök att styra människor är som att peta på en barbapappa. Petar man in på något ställe är det alltid någon annan del som börjar puta ut på ett oönskat sätt. Fler pappamånader kommer att leda till att kvinnor med höga inkomster jobbar mer, men orsaken till det är att fler kvinnor helt enkelt inte anser sig ha råd att stanna hemma.

Teorin är att högre grad av pappaledighet ska leda till högre löner för kvinnor generellt och senare i arbetslivet. Men några sådana effekter finns inte belagda i forskningen överhuvudtaget (IFAU WP 2019:2 s 5-6). Som vanligt är det politik på magkänslenivå, och kvinnor och barn får betala det högsta priset.

Alldeles oaktat om fler pappadagar i föräldraförsäkringen är något bra eller dåligt, är det enligt min mening ändå det värsta att detta nu överhuvudtaget blir föremål för överstatlighet. Socialpolitiken ska av flera skäl inte vara föremål för överstatlighet.

För det första, så kommer det med all säkerhet i framtiden att innebära policys som befolkningen i ett eller flera medlemsländer känner skarp motvilja mot. Det får då en söndrande effekt på sammanhållningen i EU, och kan bli tuvan på det lass som välter opinionen till förmån för att lämna EU i ett land. De politiska kulturerna är extremt olika inom EU:s olika delar. Här samsas progressiva nordvästeuropéer med högkyrkliga katoliker på Malta och nationalkonservativa öst- och centraleuropéer. De kompromisser som kommer att hittas här, kommer att ligga långt från Sveriges nationella intressen

För det andra, med gemensam socialpolitik kommer en gemensam finansiering av denna socialpolitik som ett brev på posten. Det vore ett stort steg mot ett federalt EU, med egen socialbudget och sannolikt egen beskattningsrätt. Om vi värnar om det nationella demokratiska ansvarsutkrävandet kan vi inte föra över ännu mer makt över medborgarna till överstatliga organ.

Henrik Sundström

Demonstration mot artikel 13

Vi vill inte att det öppna, fria, demokratiska samtalet på internet ska stängas ner av byråkrater och politiker, vare sig i Stockholm eller Bryssel. Vi står upp för demokrati och vi står upp för yttrandefrihet. 

Men vad är då det specifika hotet mot yttrandefrihet på nätet? Det är två saker; länkskatt och censurfilter. 

Upphovsrättsindustrin säger att länkskatt och censurfilter inte ska finnas för att användas, rätten ska finnas där för att kunna teckna avtal med de stora internetdrakarna…

Lyssna på talet i sin helhet nedan.


#SaveYourInternet

Spikrakt mot ett totalitärt samhälle

Det var nog ganska många som höjde på ögonbrynen när Europadomstolen för mänskliga rättigheter i höstas fann att det var helt i sin ordning att straffa någon för påståendet att Mohammed var en pedofil, något som i Österrike kan anses som straffbar hädelse.

Hädelse,blasfemi, är ett begrepp som snarast för tankarna till medeltiden och den spanska inkvisitionen, men faller idag helt inom ramen för vilka begränsningar som staten får göra i yttrandefriheten i vårt moderna Europa. Det är nästan så att man tror att man har hamnat i en film av Monty Python.

Rätten till liv och frihet är i grunden inte några gåvor från någon stat eller lagstiftare, utan gäller principiellt alla och envar, alltid och överallt. De universella mänskliga rättigheterna har gamla anor, men blev en del av den europeiska rättsordningen först efter det andra världskriget, i samband med att Europakonventionen om mänskliga rättigheter antogs.

Men – när det gäller yttrandefriheten, som egentligen är själva basen för alla andra friheter, verkar det som att inte ens de demokratiska staterna ville erkänna sina medborgares rättigheter fullt ut. Europakonventionen ger visserligen medborgarna yttrandefrihet, men man införde två undantag där folket tydligen inte ansågs vara vuxet att hantera denna frihet.

Dessa undantag är dels ifråga om förbud mot hädelse, dels ifråga om hets mot folkgrupp, vilket det därmed i princip står staterna fritt att kriminalisera.

Principiellt är detta naturligtvis helt galet. Yttrandefriheten är en universell mänsklig rättighet. Den står därför över stiftad lag, och ska därmed inte kunna begränsas med lagliga medel. Rättigheter kan bara vägas mot andra rättigheter av samma dignitet, med andra ord, dina medmänniskors liv, hälsa, frihet och egendom. Att slippa bli kränkt eller få sina religiösa känslor sårade är ingen mänsklig rättighet.

Den självklara invändningen från den som vill försvara lagar som förbjuder blasfemi eller hets mot folkgrupp, är just denna – genom att tillåta varje form av nedsättande begrepp och tillmälen, så kommer människor till sist att skadas. Men är det verkligen så? Det finns väl ändå en gräns mellan att såra någons känslor och ett verkligt hot mot andra människors liv och hälsa genom uppvigling.

Den amerikanska konstitutionen förbjuder helt statliga ingrepp i yttrandefriheten, alltsedan 1791. Den amerikanska demokratin har sannerligen inte gått under för det, inte heller har där byggts några utrotningsläger. Sedan mer än 200 år har de amerikanska domstolarna skapat en rättspraxis som noga skiljer mellan den principiella rätten att kränka andra å ena sidan, och brottsliga gärningar som hot och uppvigling å den andra.

Men här i Europa lever och frodas de statliga ingreppen i yttrandefriheten. Det kriminaliserade området utökas ständigt, och nya grupper som anses skyddsvärda av den svenska lagstiftaren kommer med regelbundenhet, nu senast personer med könsöverskridande identitet eller uttryck per den 1 januari i år.

Problemet med att bryta mot den grundläggande yttrandefriheten på detta sätt, är att det inte finns något naturligt stopp för vilka grupper och företeelser som kan anses skyddsvärda. Det blir därmed ett sluttande plan där allt fler yttranden med tiden kommer att straffbeläggas.

Exempelvis föreslog Mattias Gardell och Maria Sveland på uppdrag av Nordiska ministerrådet att även kritik mot radikalfeminism, såsom att förneka förekomsten av könsmaktsordningen, skulle kriminaliseras under hetslagstiftningen.

Sverige av idag har ett extremt svagt rättsligt skydd för de individuella mänskliga rättigheterna, som ett resultat av 1900-talets svenska rättsfilosofi. Vi är därmed hela tiden beroende av lagstiftarens goda vilja. Men de mänskliga rättigheterna handlar inte om att skydda det som alla redan gillar, utan om att skydda det som en majoritet faktiskt kanske avskyr. Var hittar man en svensk politiker som är beredd att stå upp för det?

Den dag en majoritet av de folkvalda tycker att det är rätt att kriminalisera ”hat mot feminism”, så är det i princip fritt fram för dem att göra så. Handen på hjärtat – när man hör Annie Lööf, Alice Bah Kuhnke och Annika Strandhäll, känns den dagen som särskilt långt borta då?

En annan effekt av den nuvarande hetslagstiftningen är att det är svårt för gemene man att veta exakt var gränsen för det lagliga går, det är i många fall inte ens lätt för en utbildad jurist att veta. Det får effekten att människor drar sig för att säga eller skriva saker som kanske i sig är angelägna, men där man är osäker på om man kommer att bli straffad eller inte. Det leder till att den demokratiska debatten tystnar och förtvinar.

Nyligen skrev professor Christopher Gillberg, med flera kollegor vid Göteborgs universitet en debattartikel där han kritiserar könsbyten på barn, som han kallar ”ett stort experiment”. Efter den senaste lagändringen är det inte alls otänkbart att JK skulle kunna välja att inleda en förundersökning om misstänkt hets mot folkgrupp.

Det är dags för Sverige och Europa att växa upp och behandla sina medborgare som fullvuxna. Europa behöver en fullständig yttrandefrihet enligt amerikanskt mönster. Den nuvarande vägen är måhända kantad av goda föresatser, men den leder spikrakt mot ett totalitärt samhälle.


Henrik Sundström

Detta är en artikel på ledarsidorna.se, för att läsa den i sitt originalformat se här.

Så kringgår Sverige yttrande- och tryckfriheten

”Jag blir antagligen avstängd snart igen. Jag behöver logga in hela tiden, det var precis så det började förra gången Facebook stängde av mig.”

Jag pratar i telefon med en god vän, klassisk liberal sådan, som suckar över den accelererande censuren i sociala medier.

När landets nya kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) gav sin allra första presskonferens som nytillträdd minister, sa hon att hennes första prioritering skulle vara yttrandefriheten. Det kan ju låta lovande, men i den progressiva socialliberala vänsterns värld används alltid tvärtomspråk när det kommer till statens relation med individen.

Miljöpartiets tolkning av att ”skydda yttrandefriheten” handlar nämligen om att skydda makthavarna mot missnöjesyttringar från medborgarna, så att makthavarna ”vågar” delta i samhällsdebatten. Det är så vrickat att man knappt tror att de menar allvar. En av de grundläggande tankarna med yttrandefriheten är ju just att utgöra en kontrollmekanism för medborgarna mot makthavarna. Men det är dödligt allvar.

Linds företrädare på posten, Alice Bah Kuhnke, var mycket tydlig i en intervju i Expressen 2016:

”Det är många som ser att det har gått över gränsen, men vi vill ju alla att förändringsarbetet ska ske frivilligt. Om det inte lyckas är vi många regeringar och ministrar i Norden som är beredda att ta nästa steg. Nästa steg skulle vara att ta fram tvingande åtgärder. Men då gör vi också ingrepp i friheter och möjligheter som vi har vant oss vid. Det är ingen väg vi vill gå, det vill jag verkligen understryka. Men vi kan inte heller stå handfallna inför hatet.” 

Bah Kuhnke är nu Miljöpartiets toppkandidat till Europaparlamentet, en församling där hon om möjligt skulle kunna få ännu mer genomslag för sina uppfattningar om demokrati och yttrandefrihet.

”Det är näthatarna som hotar yttrandefriheten” skrev landets främste företrädare för medielobbyn, Utgivarnas VD Jeanette Gustafsdotter, i en debattartikel 2015. Enligt hennes syn är yttrandefriheten inte en absolut rättighet för individen mot staten, utan snarare ett verktyg för staten att upprätthålla den rådande samhällsstrukturen.

Professorn i juridik Mårten Schultz skrev i en debattartikel i SvD att

”…vår demokrati är hotad. Hat, hot och kränkningar på nätet leder i allt större utsträckning till att drabbade tystnar, inte sällan människor med demokratiska uppdrag. Det leder till att allt fler undviker att engagera sig politiskt eller inte vågar eller orkar debattera sin åsikt offentligt. Ett demokratihot vi inte kan acceptera.”

Gustafsdotter och Schultz är inte vilka som helst. De har regeringens öra, till exempel var de båda ledamöter i regeringens senaste utredning av yttrandefriheten, SOU 2016:7. Jeanette Gustafsdotter poserade glatt på bild hos Morgan Johansson (S), i samband med att regeringen tillsammans med Utgivarna förberedde möten med Twitter, Facebook och Google för att förmå dessa att gå med på ”frivilliga” censuråtgärder.

Trenden hos den progressiva eliten är tydlig. EU har redan reglerat de fyra stora sociala medieföretagen – fast åt fel håll – genom ett “frivilligt” avtal som ger staternas regeringar rätt att utse privata censurpoliser på nätet. 

Twitter, Facebook och Google/Youtube har blivit en del av mänsklighetens infrastruktur. Hur avstängningar och deplattformering sker har en enorm påverkan på den enskilde individen, men också stor påverkan på samhällsdebatten i sig. De som stängs av är påfallande ofta tunga frihetliga röster i den alternativa samhällsdebatten med stora följarskaror, som är helt beroende av sociala medier för sin kommunikation.

Det finns de som säger att Facebook är ett privat företag som får göra vad de vill. Det stämmer delvis, men detta måste vägas mot att storlek och marknadsposition förpliktigar. Alla utvecklade samhällen reglerar de monopolliknande privata företagen, sedan i vart fall 150 år. Banker, elnätsföretag och försäkringsbolag har t ex en skyldighet att behandla alla kunder lika, och får inte stänga av någon. Hur skulle det se ut om enskilda människor förbjöds att ringa telefonsamtal eller skicka post?

Det är inte förenligt med yttrandefrihetens principer att avstängning kan ske godtyckligt och av politiska skäl. Vi skulle aldrig tillåta en regering, än mindre en intressegrupp, att censurera en tidning eller en TV-station. Yttrandefrihetsgrundlagar har funnits i det här landet i ett kvarts årtusende, men sociala medier är fortfarande laglöst land, öppet för regeringars mer eller mindre fria censur.

Vi behöver reglera de stora internetdrakarna åt rätt håll istället. Vi behöver en lagstiftning som skyddar yttrandefriheten och som förbjuder godtycklig deplattformering av politiska skäl. USA har haft fullständig yttrandefrihet sedan 1791, utan att någonsin gå under som demokrati. Den amerikanska grundlagen förbjuder helt varje ingrepp i yttrandefriheten, som till exempel lagar om hets mot folkgrupp eller blasfemi.

Europa behöver inte mer censur, Europa behöver ett eget ”first amendment”.

Henrik Sundström

Inlägget är en artikel publicerad på ledarsidorna.se. För att komma till artikeln klicka här.

Nordirland nyckeln till Brexit

Det ser allt mer ut som att vi närmar oss en hård Brexit – att Storbritannien lämnar EU utan något avtal med unionen. För Sverige vore det en allvarlig och potentiellt systempåverkande händelse, eftersom Storbritannien är en av våra viktigaste handelspartners. Värdet av den svensk-brittiska handeln är runt 170 miljarder kronor om året, nära 4% av vår BNP.

Knäckfrågan som gör att det brittiska utträdesavtalet inte kommer att kunna passera parlamentet i Westminster är Nordirlands status. I förhandlingarna har Irland haft mer eller mindre fria händer att diktera EU:s förhandlingsposition.

Idag är Nordirland och Republiken Irland tätt ekonomiskt integrerade. Detta symboliseras inte minst genom att det idag saknas fysiska gränshinder mellan de två länderna. För Republiken har det varit avgörande att kunna behålla en helt öppen gräns med så få handelshinder som möjligt. Den täta integrationen ses av republiken som ett viktigt verktyg för att ge ett inflytande och stöd till den katolska minoriteten i Nordirland.

Frågan om Nordirlands framtida status har inte kunnat lösas i förhandlingarna mellan EU och Storbritannien, utan har skjutits på framtiden. I avtalet har man dock lagt in en automatisk mekanism som ska träda ikraft om parterna inte kan enas om något avtal senast 2021, den så kallade ”backstop”-lösningen.

Om denna backstop skulle träda ikraft, vilket det mesta idag talar för kommer att ske, skulle Nordirland fortsätta att vara en del av den inre marknaden, och hela Storbritannien fortfarande vara bundet av EU:s tullregler, utan någon väg för Storbritannien att självständigt kunna avbryta förhållandet. I praktiken riskerar därmed Nordirland att bli en slags koloni under EU-styre.

Theresa Mays konservativa regering är för sin majoritet beroende av det nordirländska partiet Democratic Unionist party (DUP) med 10 mandat i underhuset. DUP är konservativa unionister, och är starkt för att Storbritannien lämnar EU. Även om ingen på Nordirland vill ha den gamla väpnade konflikten tillbaka, är DUP i praktiken också motståndare till en tätare integration mellan Nordirland och Republiken Irland.

DUP kommer aldrig att acceptera det avtal som Theresa May har förhandlat fram. Detsamma gäller också för stora delar av Mays egna konservativa parti. För att kunna få avtalet genom parlamentet är regeringen därför beroende av Labour-oppositionen. Jeremy Corbyn kommer dock aldrig att låta landets intresse komma i vägen för ett tillfälle att klappa till den konservativa regeringen, och kommer därmed inte att stödja avtalet.

Det är uppenbart att avtalet i nuvarande form inte kommer att kunna passera det brittiska parlamentet. Valet står då just nu mellan att Storbritannien lämnar EU utan avtal, eller att utträdesprocessen stoppas, permanent eller tillfälligt, vilket många idag vill spekulera i. Ett stopp av utträdet skulle dock kräva ett politiskt beslut i någon form, vilket framstår som ett relativt osannolikt alternativ.

Bollen hamnar då åter i EU:s knä. En hård Brexit kommer att få ekonomiska följder inte bara för Sverige. Den brittiska ekonomin är idag helt integrerad med omvärlden, insatsvaror och komponenter levereras varje timme just-in-time över och under Engelska kanalen. En hård Brexit skulle innebära kostnadsökningar, fördröjningar och andra effekter med konsekvenser i kedjor som idag är svåra att överblicka. På sikt kan detta naturligtvis lösas, men den ekonomiska chock som en hård Brexit innebär kommer troligen att utlösa en ekonomisk kris i EU.

För att kunna lösa en Brexit med minsta möjliga skada har Nordirland en nyckelroll. För att kunna få ett bättre grepp om situationen åkte jag runt i de nordirländska gränstrakterna i slutet av förra året, och talade med lokala tjänstemän och politiker från såväl unionistiska DUP som republikanska Sinn Féin, i Armagh, Down och Newry.

Nordirland är idag ett idylliskt hörn av Europa. Människor är vänliga. Städerna är rena, snygga, trygga och mysiga. Det är svårt att ens föreställa sig att gatorna patrullerades av tungt beväpnad militär för 30 år sedan. Den gräns som en gång var stängd med taggtråd och bevakningstorn syns idag bara i kartappen i telefonen.

Folk rör sig fritt över gränsen för alla de verksamheter som människor ägnar sig åt. Handel, affärer och nöjen. Sjukvården i de två länderna tar hjälp av varandra för att ge invånarna nära och snabb tillgång till högspecialiserad vård. Arbetslösheten är i stort sett obefintlig. Utvecklingen sedan freden genom Långfredagsavtalet 1994 har varit fantastisk.

Det är dock uppenbart att de krafter som ledde till decennier av sekterisktiskt våld finns kvar, strax under ytan. Nordirland är inte som andra länder. Offentliga byggnader är helt rena från nationella symboler. Flaggor och vapensköldar är politiska vapen. De två huvudsakliga politiska grupperna, republikaner och unionister, är fortfarande låsta i sina positioner.

Det tidigare goda samarbetet i det nordirländska parlamentet har på senare år fullständigt brutit samman, vilket har lett till att Nordirland nu saknar lokal regering. Oenighet om Brexit-frågan har varit ett av de huvudsakliga skälen till detta.

1994 var folk genuint trötta på att ständigt behöva leva i rädsla för våld. Samhället behövde bryta den negativa spiralen där våld och misstro födde fattigdom, som i sin tur födde ännu mer våld och misstro. Men utöver ett starkt folkligt stöd för utveckling, så har EU varit en absolut avgörande faktor för en positiv utveckling. Rivningen av fysiska gränshinder har dock inte varit det avgörande för att skapa fred, mer än kanske symboliskt.

EU har påverkat lokalsamhället huvudsakligen genom en massiv finansiering av två olika program; PEACE och INTERREG. Programmen har inriktat sig på att riva gränshinder, skapa ömsesidigt förtroende och förlåtelse, samt stödja näringslivets utveckling, i såväl republiken Irland som i Nordirland. Pengarna fördelas genom projekt som drivs lokalt över gränsen. Det är enorma belopp som har omfördelats till detta avlägsna hörn av Europa.

För mig med erfarenhet av att leva och verka på gränsen mellan Norge och Sverige, är det uppenbart att frågan om gränskontroller har blivit en ren symbolfråga för något mycket större. Det handlar inte om tulldeklarationer och momsblanketter, utan snarare om det ekonomiska och politiska inflytandet i Nordirland. Den frågan kommer inte att lösas genom ”backstop”-avtalet, och definitivt inte genom en hård Brexit.

EU:s avtalsposition har varit allt för obalanserad för att kunna adressera den underliggande konflikten i Nordirland. Sverige bör ta initiativ till en snabb omstart av förhandlingarna för att kunna nå en kompromiss som en majoritet av det brittiska parlamentet kan acceptera.

Henrik Sundström
Moderat kandidat till Europaparlamentet #25

Det här är ett gästkrönika på Ledarsidorna.se, för att läsa artikeln i sitt originalformat, klicka här.