Henrik Sundström “Mot EU-parlamentet!”

Henrik Sundström gästar Aron Flams pod “Dekonstruktiv kritik”. Aron skriver: Henrik Sundström vill till EU-parlamentet. Varför någon frivilligt skulle “gå in i bestens mage” är en rimlig fråga att ställa sig. Henrik Sundström tror sig veta varför.

Henrik Sundström “Mot EU-parlamentet!”

Demonstration mot artikel 13

Vi vill inte att det öppna, fria, demokratiska samtalet på internet ska stängas ner av byråkrater och politiker, vare sig i Stockholm eller Bryssel. Vi står upp för demokrati och vi står upp för yttrandefrihet. 

Men vad är då det specifika hotet mot yttrandefrihet på nätet? Det är två saker; länkskatt och censurfilter. 

Upphovsrättsindustrin säger att länkskatt och censurfilter inte ska finnas för att användas, rätten ska finnas där för att kunna teckna avtal med de stora internetdrakarna…

Lyssna på talet i sin helhet nedan.


#SaveYourInternet

Historien bakom det digitala copyright-direktivet

Den fd parlamentledamoten (Alþingi) på Island, Ásta Helgadóttir, har skrivit en rant på Twitter om den mer än 150 år långa historien bakom det digitala copyright-direktivet som strax kommer att röstas igenom i EU-parlamentet.

Jag tar mig friheten att översätta den här:

1850: de tyska tidningsutgivarna vill ha upphovsrätt till nyheter eftersom den nya teknologin telegrammet förstör deras affärsmodell. Det avslås.

1886: de tyska tidningsutgivarna vill att nyhetsmaterial ska omfattas av upphovsrätt enligt Bern-konventionen. Det avslås, och det upphovsrättsliga undantaget för nyhetsmaterial etableras.

1908: de tyska tidningsutgivarna vill begränsa möjligheten att återge nyhetsmaterial genom upphovsrätt vid Berlin-mötet rörande Bern-konventionen. Detta avslås, eftersom upphovsrätt anses avsedd för verkligt kreativ produktion.

Berlin-konferensen återupprepar således den distinktion som fastslogs 1886 mellan kreativ produktion och icke-kreativ information och nyheter gällande upphovsrätt.

1925: Konferensen om industriell egendom avvisar ett förslag om att göra nyhetsmaterial till industriell egendom, varvid Bern-konventionen åberopas.

Sjuttiofem års arbete med att försöka skapa någon form av upphovsrätt för nyhetsmaterial har misslyckats. Att försöka få nyheter täckta av upphovsrätt framstår som hopplöst.

1920-talet: Det nya radiomediet hotar de etablerade tyska tidningsutgivarna. Faktum är att alla innehavare av en radioapparat kan lyssna på nyheter! Hädelse.

1920-talet: “Nyhetsstöld” exploderar i Tyskland. De stora tidningsutgivarna är förbluffade över faktumet att folk inte vill betala stort för att köpa deras tryckta alster.

1927: Tyskarna lobbar för att Nationernas Förbund ska anta en resolution som ska ge outgivna nyheter upphovsrättsligt skydd, statliga nyheter ska vara fria, men utgivna nyheter ska vara föremål för nationell lagstiftning

1928: Den tyska regeringen föreslår en lag som ska ge upphovsrättsligt skydd för dagens nyheter och blandad information, inom riket. “vermischte Nachrichten tatsächlichen Inhalts und Tagesneuigkeiten”

Radiomediet var ett av de viktigaste skälen för den tyska presslagen, då detta underminerade nyhetsindustrin.

1928-1933: Debatten om förslaget till ny presslag fortsätter, men verkställs aldrig då den nya Nazistregeringen och nya presskontrollagar gör förslaget överflödigt.

1948: Bryssel-sammanträdet avseende Bern-konventionen understryker vikten av att nyheter inte omfattas av upphovsrätt, då tillgången till nyheter är nödvändigt för demokratin.

1965: Den nya Västtyska upphovsrättslagen liknar Weimarrepublikens upphovsrättskydd för nyheter från 1927

1967: Stockholms-konferensen angående Bern-konventionen upprepar ånyo att nyheter och annan information inte ska vara föremål för upphovsrätt.

2013: den tyska regeringen lägger fram en ny upphovsrättslag för tidningsutgivares online-material, i anda av förslaget från 1927. Den anses generellt vara ett misslyckande.

2015: Den spanska regeringen lägger fram en ny lag om icke-dispositiv upphovsrätt för tidningsutgivare. Google News slutar ge sökträffar på spanska medier. Mindre utgivare drabbas värre än stora.

2016: EU:s upphovsrättsdirektiv föreslår en ny EU-gemensam upphovsrätt för tidningsutgivare, vilket i praktiken innebär en länkskatt.

2019: Arbetet med EU:s upphovsrättsdirektiv är i princip slutfört, och kommer att leverera ett mycket tyskt perspektiv på, och uppfattning om, behovet av nyheter: de finns till för att de stora tidningsutgivarna ska tjäna mer pengar. För att skapa informationsmonopol.

En motsvarande upphovsrätt för tidningsutgivare har föreslagits internationellt om och om igen, och AVVISATS om och om igen, eftersom tillgången till nyheter och information är mer värdefullt för samhället och nyheter inte har verkshöjd.

Nu kommer vi strax att få en upphovsrättslag som ger tidningsutgivarna mer kontroll över informationsflödet och spridningen av nyheter online.

Anledningen: nya digitala spridningssätt och behovet av att skydda investeringar. Samma anledning som bakom förslagen 1850, 1886, 1908, 1925, 1948 och 1967. Ändå överlevde tidningsutgivarna fram till nu.

Detta är en historisk överblick över hur de tyska tidningsutgivarna har lobbat för att få skapa nyhets- och informationsmonopol under mer än 150 år.

Och nu, 2019, kommer deras våtaste dröm att bli verklighet. Information är makt: ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar även framtiden. Den som kontrollerar framtiden kontrollerar även det förflutna” – George Orwell, 1984

Källor:

Tworek, Heidi J. S. 2014. ”Journalistic Statesmanship: Protecting the Press in Weimar Germany and Abroad.” German History 32(4):559–78

The Berne Convention for the Protection of Literary and Artistic Works from 1886 to 1986, published by The International Bureau of Intellectual Property, Geneva 1986

Länk till originalet:

Mer information om det digitala upphovsrättsdirektivet:

https://www.politico.eu/…/copyright-reform-power-matrix-gu…/

Så kringgår Sverige yttrande- och tryckfriheten

”Jag blir antagligen avstängd snart igen. Jag behöver logga in hela tiden, det var precis så det började förra gången Facebook stängde av mig.”

Jag pratar i telefon med en god vän, klassisk liberal sådan, som suckar över den accelererande censuren i sociala medier.

När landets nya kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) gav sin allra första presskonferens som nytillträdd minister, sa hon att hennes första prioritering skulle vara yttrandefriheten. Det kan ju låta lovande, men i den progressiva socialliberala vänsterns värld används alltid tvärtomspråk när det kommer till statens relation med individen.

Miljöpartiets tolkning av att ”skydda yttrandefriheten” handlar nämligen om att skydda makthavarna mot missnöjesyttringar från medborgarna, så att makthavarna ”vågar” delta i samhällsdebatten. Det är så vrickat att man knappt tror att de menar allvar. En av de grundläggande tankarna med yttrandefriheten är ju just att utgöra en kontrollmekanism för medborgarna mot makthavarna. Men det är dödligt allvar.

Linds företrädare på posten, Alice Bah Kuhnke, var mycket tydlig i en intervju i Expressen 2016:

”Det är många som ser att det har gått över gränsen, men vi vill ju alla att förändringsarbetet ska ske frivilligt. Om det inte lyckas är vi många regeringar och ministrar i Norden som är beredda att ta nästa steg. Nästa steg skulle vara att ta fram tvingande åtgärder. Men då gör vi också ingrepp i friheter och möjligheter som vi har vant oss vid. Det är ingen väg vi vill gå, det vill jag verkligen understryka. Men vi kan inte heller stå handfallna inför hatet.” 

Bah Kuhnke är nu Miljöpartiets toppkandidat till Europaparlamentet, en församling där hon om möjligt skulle kunna få ännu mer genomslag för sina uppfattningar om demokrati och yttrandefrihet.

”Det är näthatarna som hotar yttrandefriheten” skrev landets främste företrädare för medielobbyn, Utgivarnas VD Jeanette Gustafsdotter, i en debattartikel 2015. Enligt hennes syn är yttrandefriheten inte en absolut rättighet för individen mot staten, utan snarare ett verktyg för staten att upprätthålla den rådande samhällsstrukturen.

Professorn i juridik Mårten Schultz skrev i en debattartikel i SvD att

”…vår demokrati är hotad. Hat, hot och kränkningar på nätet leder i allt större utsträckning till att drabbade tystnar, inte sällan människor med demokratiska uppdrag. Det leder till att allt fler undviker att engagera sig politiskt eller inte vågar eller orkar debattera sin åsikt offentligt. Ett demokratihot vi inte kan acceptera.”

Gustafsdotter och Schultz är inte vilka som helst. De har regeringens öra, till exempel var de båda ledamöter i regeringens senaste utredning av yttrandefriheten, SOU 2016:7. Jeanette Gustafsdotter poserade glatt på bild hos Morgan Johansson (S), i samband med att regeringen tillsammans med Utgivarna förberedde möten med Twitter, Facebook och Google för att förmå dessa att gå med på ”frivilliga” censuråtgärder.

Trenden hos den progressiva eliten är tydlig. EU har redan reglerat de fyra stora sociala medieföretagen – fast åt fel håll – genom ett “frivilligt” avtal som ger staternas regeringar rätt att utse privata censurpoliser på nätet. 

Twitter, Facebook och Google/Youtube har blivit en del av mänsklighetens infrastruktur. Hur avstängningar och deplattformering sker har en enorm påverkan på den enskilde individen, men också stor påverkan på samhällsdebatten i sig. De som stängs av är påfallande ofta tunga frihetliga röster i den alternativa samhällsdebatten med stora följarskaror, som är helt beroende av sociala medier för sin kommunikation.

Det finns de som säger att Facebook är ett privat företag som får göra vad de vill. Det stämmer delvis, men detta måste vägas mot att storlek och marknadsposition förpliktigar. Alla utvecklade samhällen reglerar de monopolliknande privata företagen, sedan i vart fall 150 år. Banker, elnätsföretag och försäkringsbolag har t ex en skyldighet att behandla alla kunder lika, och får inte stänga av någon. Hur skulle det se ut om enskilda människor förbjöds att ringa telefonsamtal eller skicka post?

Det är inte förenligt med yttrandefrihetens principer att avstängning kan ske godtyckligt och av politiska skäl. Vi skulle aldrig tillåta en regering, än mindre en intressegrupp, att censurera en tidning eller en TV-station. Yttrandefrihetsgrundlagar har funnits i det här landet i ett kvarts årtusende, men sociala medier är fortfarande laglöst land, öppet för regeringars mer eller mindre fria censur.

Vi behöver reglera de stora internetdrakarna åt rätt håll istället. Vi behöver en lagstiftning som skyddar yttrandefriheten och som förbjuder godtycklig deplattformering av politiska skäl. USA har haft fullständig yttrandefrihet sedan 1791, utan att någonsin gå under som demokrati. Den amerikanska grundlagen förbjuder helt varje ingrepp i yttrandefriheten, som till exempel lagar om hets mot folkgrupp eller blasfemi.

Europa behöver inte mer censur, Europa behöver ett eget ”first amendment”.

Henrik Sundström

Inlägget är en artikel publicerad på ledarsidorna.se. För att komma till artikeln klicka här.