Medborgarnas Europa: ett EU som sätter folket före makthavarna

Valet till Europaparlamentet är ett val om framtiden. Om hur svenska väljares representanter ska  påverka EU:s politik framöver.

Det är inte ett val om olämpligt beteende under en intern partifest med för mycket alkohol, inte heller om en avgående parlamentarikers röstningar i förfluten tid. Det är ett val om framtiden. Om den väg Sverige och övriga EU-länder ska gå för att göra EU bättre och den europeiska framtiden ljusare. Och vår svenska framtid.

Under min kampanj har jag fokuserat på de tre frågor jag anser vara ödesfrågor för det demokratiska EU-samarbetets framtid: yttrandefrihet, migration och EU:s makt.

Yttrandefrihet

Rätten till liv och frihet är i grunden inte några gåvor från någon stat eller lagstiftare, utan gäller principiellt alla och envar, alltid och överallt. De universella mänskliga rättigheterna har gamla anor, men blev en del av den europeiska rättsordningen först efter det andra världskriget, i samband med att Europakonventionen om mänskliga rättigheter antogs.

Men – när det gäller yttrandefriheten, som egentligen är själva basen för alla andra friheter, verkar det som att inte ens de demokratiska staterna ville erkänna sina medborgares rättigheter fullt ut. EU, ivrigt påhejat av den svenska rödgröna regeringen, har öppnat för så kallade tillförlitliga rapportörer. Självständiga organisationer utan demokratisk insyn som har fått mandat att anmäla inlägg på sociala medier som ska tas bort utan djupare granskning.

Principiellt är detta naturligtvis helt galet. Yttrandefriheten är en universell mänsklig rättighet. Den är inte given av en EU-byråkrat att användas för att censurera röster som inte håller med etablissemang och åsiktskorridor. Att EU samtidigt gör det svårare för människor att dela nyheter och bilder genom sitt copyright-direktiv är bara ytterligare en spik i den kista som är yttrandefriheten på internet. EU gör anspråk på att vara garant för de mänskliga rättigheterna. Detta borde rimligen också omfatta yttrandefriheten.

Migrationspolitik

Hur många flyktingar olika länder vill ta emot, måste alla länder själva få komma fram till. Genom ett renodlat kvotflyktingsystem kan resurserna riktas mot de som behöver dem bäst, de svagaste och allra mest utsatta. Dagens system belönar bara den starkaste eller rikaste, med möjligheten till ett nytt liv i Europa.

Det kommer att krävas många år av hårt politiskt arbete i EU för att vända den nuvarande situationen. Vägarna framåt är huvudsakligen två; först måste vi göra som de danska socialdemokraterna föreslår, att helt upphäva möjligheten att spontant söka asyl i EU för utomeuropéer, och istället hänvisa samtliga asylsökande till asylcenter utanför EU:s gränser.

Den andra vägen framåt är att återföra hela ansvaret för migrationspolitiken till den nationella nivån, och ge upp drömmen om tvångsvis fördelning av migranter inom unionen.

Ett gemensamt grepp inom EU som bygger på dessa grundprinciper, skulle också innebära väsentligt större resurser och möjlighet att framgångsrikt etablera en relation med de länder utanför EU som skulle kunna stå som värdar för mottagningscenter. Att hitta en gemensam väg framåt för att hantera migrationsfrågorna skulle också ha ett stort mervärde för medborgarnas uppfattning om EU som en sammanhållen politisk enhet med relevans i dagens värld.

EU:s makt

Det är ett grundläggande demokratiskt krav att medborgarna alltid ska ha möjlighet att utkräva ansvar genom att kunna rösta bort de ledare som inte företräder dem på det sätt som de önskar. Den enda politiska nivå som medborgarna i de olika länderna direkt kan påverka är den egna regeringen.

EU ska vara ett samarbete mellan länder där medborgarna kan rösta bort ledare som de inte anser driver rätt politik. När EU-kommissionen säger sig ha ett politiskt mandat och en egen politisk vilja är det ytterst skadligt för medborgarnas förtroende för EU. Samma sak när Europaparlamentet tar sig friheten att bestämma och diktera vem som ska vara kommissionens ordförande. Institutionerna behöver vara det de ska vara. Hur ska en medborgare i Sverige ha möjlighet att rösta bort spanska eller polska EU-parlamentariker som missköter sig? Eller en tjänsteman i EU-kommissionen? Ju mer makt som flyttas bort från de enskilda ländernas ministrar, desto större blir det demokratiska underskottet. Drivs detta till sin spets i för befolkningen viktiga frågor, så återstår till slut bara utträdet som politiskt alternativ.

Jag anser att väljarkåren består av vuxna, omdömesgilla människor som väljer representanter utifrån övertygelse efter att ha lyssnat på argument. Dessvärre har den gångna valkampanjen som i hög utsträckning blivit en pajkastning mellan ”toppkandidater” som möts i oändlig rad utfrågningar inte givit svar på de frågor väljarna haft rätt att ställa.

Jag kan inte, för att använda det slitna uttrycket, lova guld och gröna skogar. Men jag kan, om ni ger mig förtroendet, lova att jag kommer att enträget arbeta för Sveriges bästa och för att EU i högre grad än idag ska framstå som en demokratisk kraft som vi uppskattar. Det är en fördel att komma från ett stort parti om man blir invald i EU-parlamentet. Men det är långt ifrån tillräckligt. För att nå framgång för de frågor man tror på är samarbetet med samtliga ledamöter oavsett parti, avgörande för att få genomslag i parlamentet. Kunskap och samarbete är vägen till att bli lyssnad till och få majoritet i parlamentet för sina frågor.

Jag kommer att arbeta hårt för att göra verklighet av det som ni ger mig mandat för att driva. Jag kommer att rapportera till er och vara tillgänglig för era synpunkter och frågor. Att vara EU-parlamentariker är ett förtroendeuppdrag. Det är ni som är mina uppdragsgivare. Det är inför er jag svarar. För Sveriges skull och för ett mer demokratiskt och hoppingivande EU att lämna över till nästa generation.

Regeringen Löfven den mest repressiva i modern tid

Regeringen Löfven har på många fronter varit en av de mer repressiva regeringarna som det här landet någonsin har haft. Möjligen fick vi en inblick i hur statsminstern egentligen tänker, när han i veckan svarade på en fråga i riksdagen om den nya vapenlagstiftning som regeringen vill trumma igenom riksdagen.

”Det är inte så att det inte ska finnas möjligheter för jägare och sportskyttar i framtiden. I en tid när det finns så enorma problem med skjutningar och våld, som dessa människor inte är skyldiga till, tror jag att vi ändå kan behöva fundera över hur vi kan försäkra oss om att det finns mer koll på det vapeninnehav som finns. Det är inte skadligt för vare sig jägare eller sportskyttar.”

Svaret innebär en bekräftelse på det som många har hävdat, men som regeringens politiska tjänstemän ägnat många twittermånader att förneka, nämligen att regeringens nya vapenlag gör livet svårare för jägare och sportskyttar, och att detta också är avsikten.

Jag har funderat mycket på vad det egentligen finnas för drivkrafter bakom att såväl Löfven som EU medvetet vill göra det svårare för enskilda människor att äga vapen. Konspirationsteorier om att det handlar om att avväpna befolkningen i allmänhet torde vi kunna lägga därhän. Snarare är det en del i en större trend av ett annat slag.

För en ledande socialdemokrat av dagens snitt är det i princip samhällsomstörtande med fria individer, som tar ansvar för sig själva och för sin omgivning utanför statens ram. Befolkningen betraktas som en slags vuxna barn, vars liv ska läggas till rätta och som ska vara beroende av staten i så hög utsträckning som möjligt.

Sett ur det perspektivet är det inte heller så konstigt med en bensinskatt som gör att priset närmar sig 17 kronor litern. Det som egentligen beskattas är människors frihet att röra sig, bo och leva utanför storstadens finmaskiga kollektivtrafiknät. Den nuvarande regeringens synsätt är det rakt motsatta till hur Göran Persson en gång uttryckte sig:

”– Den politiker som tror att bilen är något man bara kan vifta bort har ett synsätt som kommer att straffa sig. För vanligt folk har nog bilen betytt mest för möjligheten till frihet, sa Persson och berättade barndomsminnen: 

– När vi fick bil fick vi bestämma vart vi skulle åka, när vi skulle åka. Vi kom till metropolen Katrineholm, vi kom till Svampen i Örebro. Men vi kom inte till Stockholm för Stockholm var farligt för en bonde från Sörmland.”

Dagens socialdemokrati handlar inte längre om att frigöra människor ur ett klassperspektiv. Det handlar om att detaljstyra ett helt folk.

Något av det farligaste dagens socialdemokrati vet, är människor som försörjer sig själva genom eget arbete. Magdalena Andersson har ofta och gärna luftat idéer om att försämra skattevillkoren för den som driver verksamhet i ett litet aktiebolag, de så kallade 3:12-reglerna, trots att beräkning efter beräkning visar att statskassan tjänar på det nuvarande systemet.

Det verkliga skälet bakom driften att försämra 3:12-reglerna är inte statsfinansiellt. Det handlar helt enkelt om att dagens socialdemokrati är livrädd för människor som klarar sig själva. Helst ska så många som möjligt istället vara anställda. Anställda människor är beroende, de är med i facket, och vet inte heller exakt hur mycket skatt de egentligen betalar.

Samma synsätt går igenom på hur regeringen ser på public service. Istället för att betro medborgarnas egna förnuft och förmåga att själva värdera information från olika källor, ska denna värdering av information istället ske av särskilt betrodda statliga nyhetsredaktioner, som på så sätt ska kunna skydda medborgarna från bedömt felaktig information. Genom en synnerligen generös skattefinansiering hålls dessutom fria konkurrenter ute från marknaden.

Tankemönstret speglas i en aktuell debattartikel av Margit Wallström, där hon skriver:

”Särskilt i dag, när stater bedriver propaganda genom att låta trollfabriker producera falska nyheter, är public service ovärderligt. Om den urholkades skulle konsekvensen bli en partisk och okritisk nyhetsrapportering.

På så sätt minskar människors möjlighet att bilda sig en egen uppfattning genom objektiv journalistik. Människan är en social varelse, och det gör oss sårbara för påhittade nyheter, lögner och propaganda.”

Folket ses som en massa, utan egna förståndsgåvor eller kritiskt tänkande, vars känsloliv måste hållas i schack genom en ansvarsfull rapportering. Det kan i sammanhanget noteras att den stat som står som urmodell för den västerländska liberala demokratin, USA, har klarat sig utmärkt i snart 250 år helt utan någon form av statliga mediebolag.

På samma sätt ser regeringen på yttrandefriheten. De partier som delar regeringens syn på behovet av samhällelig repression ser i panik på hur kulisserna nu rämnar i allt snabbare takt. Genom tillgång till sociala medier och fri nätpress kopplar sig medborgarna fria från statens omsorgsfullt uppbyggda matris.

Plötsligt är det kvaliteten på det som sägs, och inte storleken på megafonen, som avgör hur stor publiken blir. Det kan naturligtvis inte tolereras.

Henrik Sundström

Detta är en artikel på ledarsidorna.se