Sonesson och Sundström (M): Dags för regeringen att sluta smita från ansvar för invandringen

Stefan Löfvens regering har i åratal försökt smita från att ta ansvar för Sveriges migrationspolitik genom att med vaga, svepande formuleringar hänvisa till EU.  Till skillnad från sitt systerparti i Danmark har Löfven och de svenska Socialdemokraterna konsekvent undvikit att formulera en hållbar migrationspolitik. I stället blandar man godhetssignalerande med meningslösa symbolåtgärder, skriver Christian Sonesson och Henrik Sundström, Moderaterna. 

I förra veckan beslöt regeringen återigen om att förlänga gränskontrollerna mot Danmark. Som skäl för detta angavs bland annat att EU:s yttre gränskontroller inte fungerar som de ska.

Det är i och för sig sant. Åtminstone när det gäller Sverige, som har Europas sämsta yttre gränskontroller, enligt en rapport som regeringen valde att hemligstämpla inför valet.

Människomuggling via flyg med ett äkta lånat eller köpt pass, eller köpt äkta visum, är och har varit huvudvägen för att ta sig olagligt in i Sverige. En anonym gränspolis kallade bevakningen mot yttre gräns för en ”Kalle Anka-verksamhet”. Chefen för gränspolisen menar att det kommer att ta runt fem år att åtgärda alla brister.

Frågan är dock i vilken mån detta betyder att Sverige behöver gränskontroller mot Danmark. Dessa kontroller har i mångt och mycket satt integrationen i Öresundsregionen på paus, och det drabbar såväl företag som det dagliga livet för hundratusentals människor.

Det kommer att krävas många år av hårt politiskt arbete i EU för att vända denna utveckling. Vägarna framåt är huvudsakligen två; först måste vi göra som de danska socialdemokraterna föreslår, att helt upphäva möjligheten att spontant söka asyl i EU för utomeuropéer, och istället hänvisa samtliga asylsökande till asylcenter utanför EU:s gränser.

Den andra vägen framåt är att återföra hela ansvaret för migrationspolitiken till den nationella nivån, och ge upp drömmen om tvångsvis fördelning av migranter inom unionen.

Under alltför många år har svenska politiker kunnat smita från sitt ansvar genom svepande hänvisningar till överenskommelser i EU som alltid påstås vara nära, och som magiskt kommer att lösa alla problem. Sanningen är att EU aldrig kommer att kunna enas om ett fungerande gemensamt asylsystem. Tvärtom är den politiska sprängkraften i migrationsfrågorna såpass stark, att hårdare försök kan leda till att ännu fler länder lämnar unionen. Migrationspolitiken är således på flera sätt en ödesfråga för unionens framtid.

I Danmark har debatten på detta område kommit långt. Där den svenska diskussionen inte ens lyckas lyfta ur känsloträsket, finns i Köpenhamn redan en bred politisk enighet om skarpa förslag för internationella asylreformer. Vi har väldigt mycket att vinna på en tätare allians med danska regeringsföreträdare och parlamentariker i EU.

Problemet med gränskontrollerna i Öresundsregionen hade också kunnat lösas, om bara viljan hade funnits i Stockholm. Danmark har redan gränskontroller mot Tyskland. Sverige och Danmark skulle kunna samarbeta kring dessa, och därmed kunna få tillbaka den sömlösa Öresundsregion som betytt så mycket för såväl Sydsverige som Danmark.

Tyvärr verkar dock intresset hos vår regering i Stockholm snarare vara inriktat på meningslösa symbolåtgärder och därmed kanske överleva nästa val, än att på riktigt ta itu med problemen.

Henrik Sundström (M), kandidat #25 till EU-parlamentet

Christian Sonesson (M), kommunstyrelsens ordförande Staffanstorp

Det här är en debattartikel publicerad på Nyheteridag.se

Henrik Sundström (M): Noll koll – Bah Kuhnke har totalfel om EU och migrationspolitiken

DEBATT Länder måste själva få bestämma hur många migranter de ska ta emot. Det är inget som EU ska lägga sig i – tvärtemot vad grönröda politiker som Alice Bah Kuhnke (MP) tycker. För att få kontroll på migrationsströmmen ska asylmigranter inte släppas in i EU överhuvudtaget utan att först ha fått sin sak prövad – utanför EU:s gränser, skriver Henrik Sundström, kandidat till EU-parlamentet för Moderaterna.

En majoritet av Sveriges befolkning vill inte att Sverige ska ta emot fler migranter från orosdrabbade länder (Yougov/Europaportalen 2019-05-13). Sett till de ekonomiska och sociala konsekvenser som har blivit följden av de senaste decenniernas migrationspolitik, är detta en hållning som är fullt förståelig. Därmed inte sagt att det svenska folket ställer sig kallsinniga till att hjälpa människor som är i behov av skydd.

De danska socialdemokraterna har lagt fram ett förslag som lyckas förena båda dessa mål. Tanken är att upphäva möjligheten att söka asyl efter att först ha smugglats in i EU. Istället ska skyddsbehov bara kunna prövas i mottagningscenter utanför EU.

På så sätt kan vi upprätthålla asylrätten samtidigt som incitamentet att ta sig till EU med hjälp av den grova organiserade brottsligheten tas bort. Rätten att få sin asylansökan prövad innebär nämligen inte någon automatisk rätt att få bosätta sig i det land som har prövat asylansökan.

Vi bör göra allt vi kan för att stödja det danska förslaget. Migrationspolitiken har en såpass stark sprängkraft, att alternativet vore ett EU som börjar falla sönder.

I en debattartikel i Aftonbladet skriver Alice Bah Kunhke, Miljöpartiets toppkandidat inför EU-valet, att hon vill straffa länder som inte är med och tar ”ansvar” för migranter som kommer till Europa.

Hur många flyktingar olika länder vill ta emot, måste alla länder själva få komma fram till. Genom ett renodlat kvotflyktingssystem kan resurserna riktas mot de som behöver dem bäst, de svagaste och allra mest utsatta. Dagens system belönar bara den starkaste eller rikaste, med möjligheten till ett nytt liv i Europa.

Oavsett vad Alice Bah Kuhnke eller någon annan må tycka, så är det en fullt legitim politisk åsikt att vilja begränsa och reglera invandringen till en stat. Naturligtvis ska länders regeringar alltid agera i enlighet med det program och det mandat som de har blivit valda på.

Vi kan inte använda EU-systemet för att tvinga enskilda länder att ta emot flyktingar, i strid med deras befolkningars demokratiskt uttryckta önskan. Det var överhuvudtaget inte något krav som kom med EU-medlemskapet.

Henrik Sundström (M), advokat
Kandidat nr 25 till EU-parlamentet

Detta är en artikel som är publicerad på NyheterIdag.

Regeringen ger föreningar rätt att agera internet-polis med myndighets status. Utan insyn.

Efter terrordåd brukar det allmänna begäret efter integritetskränkande lagstiftning åtgärder vara som högst. De islamistiska terrordåden i Frankrike och Belgien 2015-2016 var inget undantag. Hat och radikalisering på nätet pekades ut som en källa till oro, och EU:s ministerråd gav kommissionen i uppdrag att vidta åtgärder.

För att snabbt kunna få verkstad inriktade sig kommissionen på att med hot om lagstiftning i ryggen sluta ett mer eller mindre frivilligt avtal med de stora internetföretagen, Google/Youtube, Twitter, Facebook och Microsoft, där dessa förband sig att granska och ta bort så kallat olagligt material inom 24 timmar. Genom att outsourca ingreppen i yttrandefriheten kunde man på så sätt runda såväl behovet av ny lagstiftning som betungande domstolsprocesser.

Den ansvariga EU-kommissionären Vĕra Jourová gjorde följande uttalande i samband med att den så kallade frivilliga överenskommelsen presenterades sista maj 2016:

“The recent terror attacks have reminded us of the urgent need to address illegal online hate speech. Social media is unfortunately one of the tools that terrorist groups use to radicalise young people and racist use to spread violence and hatred. This agreement is an important step forward to ensure that the internet remains a place of free and democratic expression, where European values and laws are respected. I welcome the commitment of worldwide IT companies to review the majority of valid notifications for removal of illegal hate speech in less than 24 hours and remove or disable access to such content, if necessary.”

Den så kallade frivilliga överenskommelsen innehöll även ett ytterligare moment, nämligen inrättandet av statligt stödda privata internetpoliser med särskilda befogenheter. Enligt avtalet ska regeringarna i EU:s medlemsstater ha rätt att utse organisationer från civilsamhället, som får en särskild status som trusted reporters eller tillförlitliga rapportörer på svenska. Syftet med dessa är att de ska få en snabbfil in i internetföretagen för att kunna ta bort inlägg och material från deras plattformar. Det uttalade syftet är att anmälningar från dessa rapportörer oftare ska leda till borttagande, då dessa anmälningar ska hålla en ”högre kvalitet” och därmed inte ska behöva granskas lika noga.

Genom avtalet anförtroddes således ett antal privata organisationer en myndighetsliknande ställning på yttrandefrihetens område, helt bortom den demokratiska rättsstatens kontroll. Dessa organisationer samlas i en paraplyorganisation; International Network Against Cyber Hate (INACH), som får sin finansiering från EU-kommissionen.

Systemet med tillförlitliga rapportörer synes fungera alldeles ypperligt, ur EU:s och INACH:s perspektiv. Man mäter nämligen kontinuerligt sina framgångar, och det är uppenbart att anmälningar från tillförlitliga rapportörer leder till åtgärder i mycket högre grad än anmälningar från vanliga användare. 

Förutom att vi idag har privata miliser med sponsring från EU och regeringar, som utövar myndighet på internet, så har vi dessutom problemet med att de arbetar med egna definitioner av hatbrott. Enligt INACH:s definition så innefattar hatbrott även oavsiktliga kränkningar, och den skyddade kretsen innefattar meddelanden som uppfattas kränka andra på grund av deras politiska uppfattning, samhälleliga status eller innehav av egendom. Det är en definition som är långt mycket vidare än t ex den svenska hetslagstiftningen. ( )

INACH upplever också att det är ett problem att mycket av vad organisationen menar är hatpropaganda, fortfarande är lagligt enligt de flesta nationella lagstiftningar. Man arbetar därför hårt med lobbyarbete i syfte att ytterligare strama åt hetslagstiftningen på EU-nivå, liksom att påverka nätföretagens användarvillkor. 

I syfte att lättare kunna scanna av nätet efter så kallat hatinnehåll, så har INACH arbetat fram såväl metoder som faktiska algoritmer och dataprogram som ska söka av sociala medier efter upplevt näthat. Det torde vara tveksamt om denna databehandling kan anses vara förenlig med syftet bakom EU:s dataskyddsförordning, men i det godas namn kanske det mesta skulle kunna rättfärdigas.

Av EU:s handlingar framgår att den svenska grenen av denna kontroll- och censurapparat består av något som kallas Institutet för Juridik och internet.

Enligt bolagsregistret är Institutet för Juridik och internet en ideell förening. Någon ytterligare information om företrädare går inte att få fram ur offentliga register, mer än att föreningen är registrerad för moms och F-skatt sedan hösten 2013. Föreningen har dock en hemsida, där det framgår att institutet är ”en politiskt oberoende ideell expertorganisation som grundades av professor Mårten Schultz och Filippa Sjödén i februari 2013”. Vidare skriver man på hemsidan att institutet består av ”juridikstudenter från Stockholm och Uppsala med stöd av praktiskt verksamma jurister”.

Första gången Institutet för Juridik och internet lät tala om sig var i slutet av 2013, när grundarna Mårten Schultz, Filippa Sjödén och Maria Nääv fick i uppdrag av dåvarande Ungdomsstyrelsen att ta fram en rapport om ”yttrandefrihetens gränser” på internet. Detta ledde i sin tur fram till ett omfattande arbete för Ungdomsstyrelsen, sedermera MUCF med dessa frågor.

Att föreningen överhuvudtaget har fått uppdraget som polis på sociala medier framgår inte av deras hemsida. Inte heller framgår vem som har beslutat att tilldela föreningen detta uppdrag, eller vilken ersättning av skattemedel som utgår för dess arbete. Inte heller finns några offentliga protokoll eller årsredovisningar där det framgår vilka som företräder föreningen och deras verksamhet. Transparensen är obefintlig.

Ingenstans finns det heller någon tydlig kommunikation om vilken standard föreningen tillämpar för att flagga påstådda hatmeddelanden på nätet. Utgår man från svensk lag, eller använder man INACH:s bredare definition av näthat, eller har man en egen?

I sin egenskap av ordförande för institutet skrev Mårten Schultz en debattartikel i SvD som möjligen kan ge en ledtråd. Här propagerar Schultz för statliga ingrepp mot en mycket vidare krets av uttalanden än de rent brottsliga:

”Hat, hot och kränkningar på nätet leder i allt större utsträckning till att drabbade tystnar, inte sällan människor med demokratiska uppdrag. Det leder till att allt fler undviker att engagera sig politiskt eller inte vågar eller orkar debattera sin åsikt offentligt. Ett demokratihot vi inte kan acceptera.

Lösningen är inte glasklar, men vi vet med säkerhet att rättsstaten måste komma ikapp. Genom ett mer effektivt brottsbekämpande arbete och genom fler fällande domar. Men för att polisen, åklagarna och domstolarna ska kunna göra sitt arbete behövs tydliga, välavvägda och samtidsanpassade lagar. Lagstiftaren behöver kavla upp ärmarna och ta tag i problemet innan fler röster tystas.”

Det är en definition av näthat, och skäl för lagstiftning, som ligger väldigt nära det som bl a demokratiminister Amanda Lind (MP) har anfört. Att makten helt enkelt inte tål att bli emotsagd. 

Det här är en utveckling som har effekten av en gaffel på griffeltavlan hos alla som värnar rättsstat och fri debatt. Vi kan inte ha ett samhälle där det är statsstödda privata föreningar som utan transparens ges myndighetsliknande uppdrag att avgöra vad som får och inte får skrivas i sociala medier. Blotta möjligheten att fullt lagliga inlägg skulle kunna censureras, till exempel för att de strider mot censorns politiska uppfattning, gör att detta måste avvecklas omedelbart.

Systemet med EU- och statsstödda ”tillförlitliga rapportörer” är inget annat än en praktskandal.

Henrik Sundström

Moderaterna #25 i valet till EU-parlamentet

Denna artikel är publicerad på ledarsidorna.se.

Socialdemokraterna driver på för ett ökat överstatligt EU

EU-kommissionen under Jean-Claude Juncker har drivit på för att EU även ska handla om sociala frågor, den så kallade sociala pelaren, under ivrigt bifall från bland annat Sveriges statsminister Stefan Löfven (S). Som framgår av t.ex.  Socialdemokraternas valkampanj, är de desperata i sina försök att göra EU mer legitimt. Detta tror Socialdemokraterna ska kunna ske genom att föra över ännu makt på ännu ett område till den överstatliga nivån, så att man ska kunna driva EU-valfrågor som om de vore inrikespolitik, trots att det är frågor som egentligen inte alls hör hemma i EU.

Jag skrev om den sociala pelaren här på Ledarsidorna.se i november  och lovade då att återkomma med en fördjupning i vad denna konkret kommer att innebära för oss. Det gör jag nu, med djupdykning i förslaget om överstatliga regler för föräldraförsäkringen.

En av de saker som kommissionen har föreslagit i denna sociala pelare, handlar om fler pappamånader i föräldraförsäkringen. En högre grad av tvång och social ingenjörskonst är en hjärtefråga för kretsen kring Jan Björklund och andra postmoderna feminister. I Sverige har en majoritet i riksdagen nyligen infört en tredje pappamånad, men Junckers kommission vill helst gå ännu längre och har föreslagit att nyblivna pappor ska ta ut minst fyra månader ledigt.

Tyvärr lyckades inte parlament och ministerråd att hålla emot att föra över makt över föräldraförsäkringen till EU-nivå. Visserligen landade man i ett minimikrav om tio pappadagar, och inte fyra pappamånader, men det som är verkligt oroande är att EU nu överhuvudtaget börjar lagstifta i sociala frågor. Dammluckan är därmed öppen för gemensam EU-lagstiftning på fler områden inom socialförsäkringarna.

Man kan också fråga sig varför det är så viktigt med pappamånader? Syftet sägs vara att minska skillnaderna i inkomst mellan kvinnor och män, genom att man delar mer av föräldraledigheten lika. Men vad är egentligen effekten av fler reserverade dagar för fäderna?

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, kort IFAU, är en svensk myndighet som formligen spottar ur sig studier som få tycks uppmärksamma, och som ännu färre tycks läsa. Det är kanske inte så konstigt, eftersom dessa studier då och då sågar den politik som genomsyrar det gängse narrativet hos den politiska och mediala eliten.

De pappamånader som har införts i Sverige har naturligtvis studerats noga. I ett Working paper 2016:23, fann man att de pappamånader som infördes 1995 och 2002 visserligen ledde till att papporna i genomsnitt tog ut fler dagar från föräldraförsäkringen. Man kunde också se, naturligt nog, att kvinnornas uttag av föräldradagar minskade i motsvarande mån.

Men, man fann också att kvinnors arbetsutbud i allmänhet inte ökade som en följd av pappamånaderna. Kvinnor tar med andra ord ledigt ändå, fast utan lön, vilket leder till att kvinnornas inkomster sjunker ju fler månader som reserveras för papporna. (s 43-45) Följaktligen ger de flesta nyblivna mammor fingret åt de politiker som försöker styra deras familjeliv, och den enda effekten som uppstår är således fattigare kvinnor, vilket var rakt det motsatta mot det uttalade politiska syftet med reformerna.

Det är dock stora skillnader i beteende mellan olika inkomstgrupper. Bland de kvinnor och män som tjänar mest, så finner man att ju mer generösa villkoren är för föräldraledighet, desto större är könslönegapet i toppen av inkomstfördelningen. Eller med andra ord, kvinnor med hög lön jobbar hellre än är hemma med barnen, om de förlorar för mycket pengar på att inte jobba. Om villkoren för ledighet däremot är generösa stannar kvinnor hellre hemma även från välbetalda toppjobb.

För att minska den skillnad mellan kvinnors och mäns inkomster som uppstår på grund av föräldraskapet, så måste med andra ord villkoren för kvinnor att vara hemma med barnen försämras. Fler pappamånader ger precis den effekten, särskilt för kvinnor med höga inkomster.

När de första pappamånaderna infördes för snart 20 år sedan, så visste man kanske inte att effekten skulle bli så negativ för kvinnorna. Idag däremot är denna effekt väldigt väl belagd. Den som vill införa tre-fyra pappamånader vet naturligtvis att detta innebär en kraftig försämring av kvinnornas villkor i föräldraförsäkringen, och det är precis den effekten man vill uppnå. Kvinnor som tjänar mycket ska drivas tillbaka ut på arbetsmarknaden fortast möjligt.

Samma effekt kunde hittas i en annan studie från IFAU, WP 2019:2, som studerade hur känsliga kvinnor var för villkoren i föräldrapenningen. Här kunde man se ett närmast linjärt samband mellan ersättningens storlek och antalet dagar som kvinnorna tog ut. Något motsvarande samband kunde inte ses hos männen.

Ibland hörs argumentet att pappamånaderna skulle syfta till att förbättra pappornas kontakt med sina barn och att papporna också skulle fostras att ta ett större ansvar för hushållsarbetet. Även på denna front har föräldrarna själva inte nåtts av politikernas pekpinnar. De pappor som inte tar ut någon föräldraledighet alls är till största delen de med låga inkomster och dålig förankring på arbetsmarknaden. Det får antas att detta är en grupp som EU-kommissionen och vänsterpartierna gärna skulle vilja nå, för att dessa frånvarande fäder ska ta börja ta ett ansvar för sina barn. Men deras uttag av föräldraledighet har inte påverkats överhuvudtaget av införandet av fler pappamånader. (s 31)

En ytterligare effekt av fler pappamånader har visat sig vara fler spruckna förhållanden. Blandde par som delat föräldraförsäkringen mer lika som en följd av enpappamånad, så ökade sannolikheten att separera med omkring 10%. Separationerna ökade som mest bland par där pappan skulle ha tagit ut liten eller ingen ledighet utan pappamånader. Om man tror på socioekonomiska faktorer som roten till allt ont – finns det något säkrare sätt att skapa låginkomsttagare än genom att se till att fler blir ensamstående föräldrar?

Politikers försök att styra människor är som att peta på en barbapappa. Petar man in på något ställe är det alltid någon annan del som börjar puta ut på ett oönskat sätt. Fler pappamånader kommer att leda till att kvinnor med höga inkomster jobbar mer, men orsaken till det är att fler kvinnor helt enkelt inte anser sig ha råd att stanna hemma.

Teorin är att högre grad av pappaledighet ska leda till högre löner för kvinnor generellt och senare i arbetslivet. Men några sådana effekter finns inte belagda i forskningen överhuvudtaget (IFAU WP 2019:2 s 5-6). Som vanligt är det politik på magkänslenivå, och kvinnor och barn får betala det högsta priset.

Alldeles oaktat om fler pappadagar i föräldraförsäkringen är något bra eller dåligt, är det enligt min mening ändå det värsta att detta nu överhuvudtaget blir föremål för överstatlighet. Socialpolitiken ska av flera skäl inte vara föremål för överstatlighet.

För det första, så kommer det med all säkerhet i framtiden att innebära policys som befolkningen i ett eller flera medlemsländer känner skarp motvilja mot. Det får då en söndrande effekt på sammanhållningen i EU, och kan bli tuvan på det lass som välter opinionen till förmån för att lämna EU i ett land. De politiska kulturerna är extremt olika inom EU:s olika delar. Här samsas progressiva nordvästeuropéer med högkyrkliga katoliker på Malta och nationalkonservativa öst- och centraleuropéer. De kompromisser som kommer att hittas här, kommer att ligga långt från Sveriges nationella intressen

För det andra, med gemensam socialpolitik kommer en gemensam finansiering av denna socialpolitik som ett brev på posten. Det vore ett stort steg mot ett federalt EU, med egen socialbudget och sannolikt egen beskattningsrätt. Om vi värnar om det nationella demokratiska ansvarsutkrävandet kan vi inte föra över ännu mer makt över medborgarna till överstatliga organ.

Henrik Sundström

EU:s medborgare ska inte bekosta Centerpartiets valrörelse

Centerpartiets Fredrick Federley gick nyligen ut i en intervju och kallade alla som inte ville höja EU:s budget för ”populister”. Populist är alltså numera centerpartistiska för alla som inte tycker som centern, och i det här fallet finns det goda skäl för det.

En mycket stor del av EU:s budget går till att betala ut stöd i olika former till näringslivet. Det rör sig bland annat om jordbruksstöd och regionalstöd. Ofta är det fråga om rent kontantbistånd till fattigare stater, men här i den mer utvecklade delen av Europa är det fråga om en konsult- och bidragsindustri till näringslivet i stort. Denna industri brukar Centern för det mesta applådera, men i själva verket finns det mycket goda skäl att göra kraftiga besparingar här.

Aktiv näringspolitik från statens eller EU:s sida leder till att vissa grupper eller vissa företag kommer att ägna sig åt att försöka få tillgång till statens eller EU:s resurser, så kallad rent seeking. Det kan innebära att skattemedel delas ut till företag och organisationer för att det påverkar politiken, och inte för att det är den klokaste användningen av skattemedlen. Det finns också en risk att pengarna går till de mottagare som är bäst på att påverka politiker, navigera systemen och söka medel, och inte till de företag som behöver pengarna bäst.

Om näringspolitiken inriktas på generella förbättringar, sänkta avgifter, och snabb och rättssäker handläggning av t ex tillståndsbeslut, så gynnar det hela näringslivet. Riktade insatser kan istället leda till att de företag som är skickliga på att få politiskt stöd konkurrerar ut de företag som inte kan eller inte vill ta emot stöd. Det kan också leda till att företag lägger tid på att jaga politiska fördelar istället för att ägan sig åt produktivt arbete. Om stödet då ska vara samhällsekonomiskt lönsamt måste detta leda till så stora fördelar, att det kan betala även för de arbete som gått förlorat också hos de företag som har sökt stöd men inte fått det.

Fördelen med en marknadsekonomi är att den helt utan statlig inblandning kan samordna kunskaper och kapital på en fri marknad, för att kunna skapa komplicerade varor och tjänster. Trots långa och idoga försök kan det nog med säkerhet sägas att planekonomi inte fungerar, marknaden löser av sig självt saker som ingen central planeringstjänsteman någonsin skulle klara av. Hur är det då tänkt att staten bättre än näringslivet ska veta var de statliga stödpengarna och EU-bidragen kan göra nytta? EU-bidrag kan också locka företag till långsiktigt felaktiga satsningar. Detta gäller i synnerhet om stöden fördelas till vissa ändamål eller tekniker.

Vidare, alla de pengar som staten och EU delar ut kommer från allra första början just från företagen. Staten och EU kan inte göra egna pengar, de måste först hämtas in, ytterst med tvång, från de ställen där värdet har skapats. Det skapas helt enkelt samhällsekonomiska effektivitetsförluster när skatterna höjs för att finansiera stöden, förtjänsten av arbete och investeringar minskar. I en rapport från statliga Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) uppskattas denna förlust till så mycket som 30–50 procent av skatteuttaget. Adminstrationen av alla program innebär ytterligare förluster ovanpå det.

Jag tror att de flesta nog förstår att ”aktiv näringspolitik” av centerpartistiskt snitt inte har i en sund marknadsekonomi att göra. I slutändan handlar det nog snarast om att kunna ge särskilda stöd till företag eller regioner som är viktiga för att vinna popularitet och röster. Man kan även vilja ge medel till sin hemmaregion, för att visa sina väljare att de kan ”leverera” något i gengäld för de röster som de har fått.

Sveriges och EU:s medborgare har inget behov av att bekosta Centerpartiets valrörelser. Vem är det egentligen som är populisten? EU:s budget ska kapas. Punkt.

Henrik Sundström
Moderat kandidat till Europaparlamentet #25

Artikeln är publicerad på ledarsidorna.se och kan läsas i sitt originalformat här.

Regeringen kastar gladeligen miljarder i sjön

Regeringen Löfvens tid vid makten har präglats av olika kombinationer av överambitiös implementering av order från EU, övermodiga infrastrukturprojekt samt slapp myndighetsstyrning. Förslaget om nytt signalsystem för järnvägen checkar av alla tre, skriver Henrik Sundström (M).

För ungefär tio år sedan beslöt EU-kommissionen om att införa ERTMS – ett gemensamt signalsystem för EU:s alla järnvägar. Sedan dess har Trafikverket under ledning av regeringen arbetat på att ta fram detta för svensk del. Det är en investering om drygt 30 miljarder kronor.

I augusti i fjol släppte Riksrevisionen en rapport, RIR 2018:21, som sågade Trafikverkets och regeringens hantering av projektet jäms med tånaglarna. Bland annat beskrivs hur projektet har fördyrats genom undermålig ledning och kravställning, och om hur kostnader grovt har underskattats. Vidare finner man att projektet kommer att ta så lång tid att rulla ut, att det befintliga signalsystemet ändå måste bytas ut innan det nya är på plats, vilket innebär en hejdlös kapitalförstöring.

Under nästa vecka väntas frågan hanteras i riksdagen. Då kommer den första delbetalningen om 30 miljarder på landets hittills dyraste politiska avtal att skickas till landets skattebetalare.

Vidare skriver Riksrevisionen att det ändå inte kommer att bli lättare att köra tåg över gränserna, även om vi skulle införa signalsystemet ERTMS. Det finns nämligen en massa andra standarder, till exempel för elsystem, att ta hänsyn till som fortfarande är olika.

EU hymlar inte om syftet

EU hymlar inte heller med att syftet med ERTMS i första hand är ett projekt för att stötta den europeiska industrin som bygger och säljer signalsystem. Detta sätt att tänka, som vi i Sverige övergav runt tiden för Stålverk 80, är nämligen fortfarande standard i de stora medlemsstaterna i EU. För regeringen är det ett politiskt projekt, snarare än något som på riktigt skulle vara användbart för svenska tågresenärer. Stefan Löfven (S) vill helt enkelt vara med de stora spelarna i gänget.

Med anledning av detta har flera partier och riksdagsledamöter under lång tid krävt att projektet ska skrotas, eller i vart fall skjutas på framtiden. Bland annat har Centern och Liberalerna vid flera tillfällen motionerat om detta. Dock har regeringen Löfven inte velat lyssna på det örat, utan man har oförtrutet fortsatt med miljardrullningen, trots att man inte haft majoritet i riksdagen för att genomföra den.

C och L med på tåget

Majoritetsfrågan löste sig emellertid för regeringen i samband med Januariöverenskommelsen. Som punkt nummer 28 i det numera berömda avtalet förband sig Centern och Liberalerna att stödja hela regeringens infrastrukturplan, inklusive klartecken för EU-signalsystemet ERTMS.

Under nästa vecka väntas frågan hanteras i riksdagen. Då kommer den första delbetalningen om 30 miljarder på landets hittills dyraste politiska avtal att skickas till landets skattebetalare.

Henrik Sundström (M)

kandidat #25 till Europaparlamentet

Detta inlägg är en debattartikel som är publicerad i GP. För att läsa den i sin originalform, tryck här.