Medborgarnas Europa: ett EU som sätter folket före makthavarna

Valet till Europaparlamentet är ett val om framtiden. Om hur svenska väljares representanter ska  påverka EU:s politik framöver.

Det är inte ett val om olämpligt beteende under en intern partifest med för mycket alkohol, inte heller om en avgående parlamentarikers röstningar i förfluten tid. Det är ett val om framtiden. Om den väg Sverige och övriga EU-länder ska gå för att göra EU bättre och den europeiska framtiden ljusare. Och vår svenska framtid.

Under min kampanj har jag fokuserat på de tre frågor jag anser vara ödesfrågor för det demokratiska EU-samarbetets framtid: yttrandefrihet, migration och EU:s makt.

Yttrandefrihet

Rätten till liv och frihet är i grunden inte några gåvor från någon stat eller lagstiftare, utan gäller principiellt alla och envar, alltid och överallt. De universella mänskliga rättigheterna har gamla anor, men blev en del av den europeiska rättsordningen först efter det andra världskriget, i samband med att Europakonventionen om mänskliga rättigheter antogs.

Men – när det gäller yttrandefriheten, som egentligen är själva basen för alla andra friheter, verkar det som att inte ens de demokratiska staterna ville erkänna sina medborgares rättigheter fullt ut. EU, ivrigt påhejat av den svenska rödgröna regeringen, har öppnat för så kallade tillförlitliga rapportörer. Självständiga organisationer utan demokratisk insyn som har fått mandat att anmäla inlägg på sociala medier som ska tas bort utan djupare granskning.

Principiellt är detta naturligtvis helt galet. Yttrandefriheten är en universell mänsklig rättighet. Den är inte given av en EU-byråkrat att användas för att censurera röster som inte håller med etablissemang och åsiktskorridor. Att EU samtidigt gör det svårare för människor att dela nyheter och bilder genom sitt copyright-direktiv är bara ytterligare en spik i den kista som är yttrandefriheten på internet. EU gör anspråk på att vara garant för de mänskliga rättigheterna. Detta borde rimligen också omfatta yttrandefriheten.

Migrationspolitik

Hur många flyktingar olika länder vill ta emot, måste alla länder själva få komma fram till. Genom ett renodlat kvotflyktingsystem kan resurserna riktas mot de som behöver dem bäst, de svagaste och allra mest utsatta. Dagens system belönar bara den starkaste eller rikaste, med möjligheten till ett nytt liv i Europa.

Det kommer att krävas många år av hårt politiskt arbete i EU för att vända den nuvarande situationen. Vägarna framåt är huvudsakligen två; först måste vi göra som de danska socialdemokraterna föreslår, att helt upphäva möjligheten att spontant söka asyl i EU för utomeuropéer, och istället hänvisa samtliga asylsökande till asylcenter utanför EU:s gränser.

Den andra vägen framåt är att återföra hela ansvaret för migrationspolitiken till den nationella nivån, och ge upp drömmen om tvångsvis fördelning av migranter inom unionen.

Ett gemensamt grepp inom EU som bygger på dessa grundprinciper, skulle också innebära väsentligt större resurser och möjlighet att framgångsrikt etablera en relation med de länder utanför EU som skulle kunna stå som värdar för mottagningscenter. Att hitta en gemensam väg framåt för att hantera migrationsfrågorna skulle också ha ett stort mervärde för medborgarnas uppfattning om EU som en sammanhållen politisk enhet med relevans i dagens värld.

EU:s makt

Det är ett grundläggande demokratiskt krav att medborgarna alltid ska ha möjlighet att utkräva ansvar genom att kunna rösta bort de ledare som inte företräder dem på det sätt som de önskar. Den enda politiska nivå som medborgarna i de olika länderna direkt kan påverka är den egna regeringen.

EU ska vara ett samarbete mellan länder där medborgarna kan rösta bort ledare som de inte anser driver rätt politik. När EU-kommissionen säger sig ha ett politiskt mandat och en egen politisk vilja är det ytterst skadligt för medborgarnas förtroende för EU. Samma sak när Europaparlamentet tar sig friheten att bestämma och diktera vem som ska vara kommissionens ordförande. Institutionerna behöver vara det de ska vara. Hur ska en medborgare i Sverige ha möjlighet att rösta bort spanska eller polska EU-parlamentariker som missköter sig? Eller en tjänsteman i EU-kommissionen? Ju mer makt som flyttas bort från de enskilda ländernas ministrar, desto större blir det demokratiska underskottet. Drivs detta till sin spets i för befolkningen viktiga frågor, så återstår till slut bara utträdet som politiskt alternativ.

Jag anser att väljarkåren består av vuxna, omdömesgilla människor som väljer representanter utifrån övertygelse efter att ha lyssnat på argument. Dessvärre har den gångna valkampanjen som i hög utsträckning blivit en pajkastning mellan ”toppkandidater” som möts i oändlig rad utfrågningar inte givit svar på de frågor väljarna haft rätt att ställa.

Jag kan inte, för att använda det slitna uttrycket, lova guld och gröna skogar. Men jag kan, om ni ger mig förtroendet, lova att jag kommer att enträget arbeta för Sveriges bästa och för att EU i högre grad än idag ska framstå som en demokratisk kraft som vi uppskattar. Det är en fördel att komma från ett stort parti om man blir invald i EU-parlamentet. Men det är långt ifrån tillräckligt. För att nå framgång för de frågor man tror på är samarbetet med samtliga ledamöter oavsett parti, avgörande för att få genomslag i parlamentet. Kunskap och samarbete är vägen till att bli lyssnad till och få majoritet i parlamentet för sina frågor.

Jag kommer att arbeta hårt för att göra verklighet av det som ni ger mig mandat för att driva. Jag kommer att rapportera till er och vara tillgänglig för era synpunkter och frågor. Att vara EU-parlamentariker är ett förtroendeuppdrag. Det är ni som är mina uppdragsgivare. Det är inför er jag svarar. För Sveriges skull och för ett mer demokratiskt och hoppingivande EU att lämna över till nästa generation.

Sonesson och Sundström (M): Dags för regeringen att sluta smita från ansvar för invandringen

Stefan Löfvens regering har i åratal försökt smita från att ta ansvar för Sveriges migrationspolitik genom att med vaga, svepande formuleringar hänvisa till EU.  Till skillnad från sitt systerparti i Danmark har Löfven och de svenska Socialdemokraterna konsekvent undvikit att formulera en hållbar migrationspolitik. I stället blandar man godhetssignalerande med meningslösa symbolåtgärder, skriver Christian Sonesson och Henrik Sundström, Moderaterna. 

I förra veckan beslöt regeringen återigen om att förlänga gränskontrollerna mot Danmark. Som skäl för detta angavs bland annat att EU:s yttre gränskontroller inte fungerar som de ska.

Det är i och för sig sant. Åtminstone när det gäller Sverige, som har Europas sämsta yttre gränskontroller, enligt en rapport som regeringen valde att hemligstämpla inför valet.

Människomuggling via flyg med ett äkta lånat eller köpt pass, eller köpt äkta visum, är och har varit huvudvägen för att ta sig olagligt in i Sverige. En anonym gränspolis kallade bevakningen mot yttre gräns för en ”Kalle Anka-verksamhet”. Chefen för gränspolisen menar att det kommer att ta runt fem år att åtgärda alla brister.

Frågan är dock i vilken mån detta betyder att Sverige behöver gränskontroller mot Danmark. Dessa kontroller har i mångt och mycket satt integrationen i Öresundsregionen på paus, och det drabbar såväl företag som det dagliga livet för hundratusentals människor.

Det kommer att krävas många år av hårt politiskt arbete i EU för att vända denna utveckling. Vägarna framåt är huvudsakligen två; först måste vi göra som de danska socialdemokraterna föreslår, att helt upphäva möjligheten att spontant söka asyl i EU för utomeuropéer, och istället hänvisa samtliga asylsökande till asylcenter utanför EU:s gränser.

Den andra vägen framåt är att återföra hela ansvaret för migrationspolitiken till den nationella nivån, och ge upp drömmen om tvångsvis fördelning av migranter inom unionen.

Under alltför många år har svenska politiker kunnat smita från sitt ansvar genom svepande hänvisningar till överenskommelser i EU som alltid påstås vara nära, och som magiskt kommer att lösa alla problem. Sanningen är att EU aldrig kommer att kunna enas om ett fungerande gemensamt asylsystem. Tvärtom är den politiska sprängkraften i migrationsfrågorna såpass stark, att hårdare försök kan leda till att ännu fler länder lämnar unionen. Migrationspolitiken är således på flera sätt en ödesfråga för unionens framtid.

I Danmark har debatten på detta område kommit långt. Där den svenska diskussionen inte ens lyckas lyfta ur känsloträsket, finns i Köpenhamn redan en bred politisk enighet om skarpa förslag för internationella asylreformer. Vi har väldigt mycket att vinna på en tätare allians med danska regeringsföreträdare och parlamentariker i EU.

Problemet med gränskontrollerna i Öresundsregionen hade också kunnat lösas, om bara viljan hade funnits i Stockholm. Danmark har redan gränskontroller mot Tyskland. Sverige och Danmark skulle kunna samarbeta kring dessa, och därmed kunna få tillbaka den sömlösa Öresundsregion som betytt så mycket för såväl Sydsverige som Danmark.

Tyvärr verkar dock intresset hos vår regering i Stockholm snarare vara inriktat på meningslösa symbolåtgärder och därmed kanske överleva nästa val, än att på riktigt ta itu med problemen.

Henrik Sundström (M), kandidat #25 till EU-parlamentet

Christian Sonesson (M), kommunstyrelsens ordförande Staffanstorp

Det här är en debattartikel publicerad på Nyheteridag.se

Henrik Sundström (M): Noll koll – Bah Kuhnke har totalfel om EU och migrationspolitiken

DEBATT Länder måste själva få bestämma hur många migranter de ska ta emot. Det är inget som EU ska lägga sig i – tvärtemot vad grönröda politiker som Alice Bah Kuhnke (MP) tycker. För att få kontroll på migrationsströmmen ska asylmigranter inte släppas in i EU överhuvudtaget utan att först ha fått sin sak prövad – utanför EU:s gränser, skriver Henrik Sundström, kandidat till EU-parlamentet för Moderaterna.

En majoritet av Sveriges befolkning vill inte att Sverige ska ta emot fler migranter från orosdrabbade länder (Yougov/Europaportalen 2019-05-13). Sett till de ekonomiska och sociala konsekvenser som har blivit följden av de senaste decenniernas migrationspolitik, är detta en hållning som är fullt förståelig. Därmed inte sagt att det svenska folket ställer sig kallsinniga till att hjälpa människor som är i behov av skydd.

De danska socialdemokraterna har lagt fram ett förslag som lyckas förena båda dessa mål. Tanken är att upphäva möjligheten att söka asyl efter att först ha smugglats in i EU. Istället ska skyddsbehov bara kunna prövas i mottagningscenter utanför EU.

På så sätt kan vi upprätthålla asylrätten samtidigt som incitamentet att ta sig till EU med hjälp av den grova organiserade brottsligheten tas bort. Rätten att få sin asylansökan prövad innebär nämligen inte någon automatisk rätt att få bosätta sig i det land som har prövat asylansökan.

Vi bör göra allt vi kan för att stödja det danska förslaget. Migrationspolitiken har en såpass stark sprängkraft, att alternativet vore ett EU som börjar falla sönder.

I en debattartikel i Aftonbladet skriver Alice Bah Kunhke, Miljöpartiets toppkandidat inför EU-valet, att hon vill straffa länder som inte är med och tar ”ansvar” för migranter som kommer till Europa.

Hur många flyktingar olika länder vill ta emot, måste alla länder själva få komma fram till. Genom ett renodlat kvotflyktingssystem kan resurserna riktas mot de som behöver dem bäst, de svagaste och allra mest utsatta. Dagens system belönar bara den starkaste eller rikaste, med möjligheten till ett nytt liv i Europa.

Oavsett vad Alice Bah Kuhnke eller någon annan må tycka, så är det en fullt legitim politisk åsikt att vilja begränsa och reglera invandringen till en stat. Naturligtvis ska länders regeringar alltid agera i enlighet med det program och det mandat som de har blivit valda på.

Vi kan inte använda EU-systemet för att tvinga enskilda länder att ta emot flyktingar, i strid med deras befolkningars demokratiskt uttryckta önskan. Det var överhuvudtaget inte något krav som kom med EU-medlemskapet.

Henrik Sundström (M), advokat
Kandidat nr 25 till EU-parlamentet

Detta är en artikel som är publicerad på NyheterIdag.

Henrik Sundström “Mot EU-parlamentet!”

Henrik Sundström gästar Aron Flams pod “Dekonstruktiv kritik”. Aron skriver: Henrik Sundström vill till EU-parlamentet. Varför någon frivilligt skulle “gå in i bestens mage” är en rimlig fråga att ställa sig. Henrik Sundström tror sig veta varför.

Henrik Sundström “Mot EU-parlamentet!”

Reform av asylsystemet vår tids ödesfråga

Vi måste erkänna att många av våra sociala och ekonomiska problem är en följd av stor migration och det samtalsklimat kring migrationens konsekvenser som har rått. Vi måste också erkänna att den strävan som regeringar och EU har att begränsa det offentliga samtalet, huvudsakligen drivs av en oförmåga eller ovilja att diskutera migrationen och dess konsekvenser. När det inte är tillräckligt med att belägga vissa diskussionsområden med inofficiella tabun, så behövs helt enkelt skarpare begränsningar av samtalet.

Vi ser idag en allt större spännvidd mellan medborgarnas uppfattning och EU:s och staternas bedrivna politik i migrationsfrågorna. Det är ett politikområde som kommer allt högre på medborgarnas dagordning, och som leder till kraftiga spänningar mellan medborgarna å ena sidan och den traditionella politiska och mediala härskande kasten å den andra. Denna spänning är i sig en källa till misstro mellan styrande och styrda, och det enda sättet att verkningsfullt hantera den är att lägga om politiken så att den överensstämmer med medborgarnas uppfattning.

Migrationen till Europa är också en fråga som har tillräckligt stor sprängkraft för att splittra EU. Migrationens bördor är idag orättvist fördelade, och vissa länder och partier vill försöka lösa detta genom att med hot och lämpor tvinga andra länder att ta emot fler asylsökande mot deras vilja. Det är uppenbart att det inte går. Om medborgarna ställs mellan valet att vara kvar i EU på de villkoren, eller att helt lämna unionen, så är risken uppenbar att de EU-negativa skulle få överhanden. En splittring av unionen vore en förödande utveckling för alla, utom möjligen för Vladimir Putin.

Grunden till det system vi har för migration till Europa idag bygger på regler från 1940-talet. Detta system, där den organiserade människosmugglingen har en nyckelroll, är inte hållbart vare sig ekonomiskt, mänskligt eller moraliskt. Vi kan inte fortsätta att låta tiotusentals människor dö på Medelhavet. Vi kan inte upprätthålla denna miljardmarknad för den organiserade brottsligheten. Vi kan inte fortsätta att ha ett system där asylrätt heter pengar, och som väljer att prioritera den starkaste eller mest förmögna för ett nytt liv i Europa.

Vi behöver byta system helt och hållet. Vi måste överge möjligheten att kunna söka asyl efter inresa i EU, och istället gå över till ett renodlat kvotflyktingsystem som innebär att vi kan kontrollera hur många som kan komma till Sverige och få uppehållstillstånd här.

De danska socialdemokraterna har ägnat denna fråga stor tankemöda, och de lade i början av 2018 ett förslag på en genomarbetad reform av hela asylsystemet. Utgångspunkten för förslaget är att man helt vill avskaffa möjligheten att kunna söka asyl efter inresa i EU. Den som tar sig till ett EU-land och söker asyl här, ska överföras till ett mottagningscenter utanför Europa för att få sin ansökan om asyl prövad där, i enlighet med den europeiska rättsordningen och med internationellt vedertagna rättssäkerhetsgarantier. För det fall asylansökan beviljas, ska den skyddsbehövande överföras till FN:s flyktingorgan UNHCR för att beredas skydd, antingen i läger eller genom vidarebosättning i något säkert land.

Rätten till asyl enligt de internationella konventionerna innebär nämligen att varje land har en skyldighet att pröva en ansökan om asyl, och om den bifalls, en skyldighet att bereda skydd för den som så behöver. Asylrätten innefattar dock inte en absolut skyldighet att bereda andra länders medborgare tillträde till just det land där personen har sökt om skydd. Ett renodlat kvotflyktingsystem enligt denna danska S-modell innebär således en möjlighet att politiskt bestämma den exakta nivån av antalet asylinvandrare till ett EU-land, samtidigt som den internationella rätten upprätthålls.

Sverige har burit sin börda och mycket mer därtill när det gäller migration. Den som fortfarande hävdar att Sverige inte är fullt, bör uppsöka närmaste kommunhus för att ta del av den ekonomiska prognosen för kommande år. De offentliga tjänsterna är tänjda förbi bristningsgränsen. Kommuner och landsting är helt beroende av att arbetade timmar ökar mer än volymerna i skola, vård och omsorg. Underskottet i denna kvot är nu så stort att SKL beräknar att kommande år blir tuffare än 90-talskrisen för kommuner och landsting. Finansminister Magdalena Andersson sade till Dagens Industri i mars i år att Sverige går mot det tuffaste läget på 100 år.

En reform av asylsystemet är nödvändig om inte den sociala situationen i Sverige ska bli helt olöslig. Om vi exempelvis ska behålla den offentliga välfärden på en nivå som är i närheten av dagens, så finns inget alternativ än ett totalstopp för ytterligare asylinvandring under överskådlig framtid, och en mycket restriktiv invandring i övrigt. Vi behöver ha betydligt tuffare villkor för så kallad anhöriginvandring, särskilt för par som inte tidigare har bott ihop, med skarpa krav för ordnad bostad och försörjning. Även arbetskraftsinvandringen behöver justeras, ifråga om arbetskraft som är mindre produktiv än den genomsnittliga svenska.

Den danska S-modellen för asylprövning skulle i och för sig kunna införas ensidigt av Sverige, men det är i grunden helt nödvändigt att den också införs gemensamt på EU-nivå. Om inte hela EU lägger om även sin gemensamma migrationspolitik, så kommer även Sverige att drabbas av konsekvenserna av att andra EU-länder inte gör sitt, bland annat genom den fria rörligheten.

Ett gemensamt grepp inom EU skulle också innebära väsentligt större resurser och möjlighet att framgångsrikt etablera en relation med de länder utanför EU som skulle kunna stå som värdar för mottagningscenter. Att hitta en gemensam väg framåt för att hantera migrationsfrågorna skulle också ha ett stort mervärde för medborgarnas uppfattning om EU som en sammanhållen politisk enhet med relevans i dagens värld.

Om jag blir vald till EU-parlamentet skulle en reform av asylsystemet stå högst på min politiska dagordning. Det är på flera sätt en ödesfråga för såväl Sveriges som unionens framtid.

Henrik Sundström

Moderaternas kandidat #25 till Europaparlamentet

Det här är en artikel publicerad på ledarsidorna.se

En migrationsreform

EU-parlamentet och EU-kommissionen ångar på som om Brexit aldrig har hänt. Tvärtom vill man öka takten i federalistisk riktning och använda tvång och tumskruvar för att få motsträviga befolkningar med på vagnen.

Denna typ av blindhet och brist på fingertoppskänsla kommer bara att leda till att fler länder faller ifrån. Jag vill istället se ett Europa som håller samman.

Migrationen är idag den kraft som är det största hotet mot EU:s sammanhållning. Den verkar destabiliserande på flera sätt:

1/ Länderna längs EU:s södra gräns bär idag ett stort lass när det gäller flyktingmottagande. Framförallt Grekland och Italien har en tung börda med att pröva tusentals asylansökningar från människor som kommit in över EU:s yttre gräns, och som blir fast där.

Detta har redan lett till stora politiska omvälvningar och att EU-kritiska och i vissa fall Putin-vänliga partier har kommit till makten.

2/ I syfte att avlasta Italien och Grekland vill kommissionen och starka krafter i ministerrådet omfördela asylsökande med tvång till alla medlemsländer, något som flera länder kraftigt motsätter sig och som kommer att medföra problem med befolkningens inställning till EU.

3/ För första gången på decennier finns nu gränskontroller mellan flera länder i EU, i Norden för första gången sedan 1950-talet, för att hålla asylsökande ute. Människor har kommit att misstro den fria rörlighet som varit en av EU:s största landvinningar.

För att EU ska kunna fortsätta att existera och utvecklas måste asylsystemet reformeras i grunden.

Dagens system, där du måste söka asyl på plats inom EU, innebär i praktiken att en bärande del av asylsystemet har lagts ut på entreprenad till den organiserade brottsligheten. Det är inte moraliskt hållbart att låta asylrätten omfatta endast den med resurser nog att anlita smugglarligor.

Den grova organiserade människosmugglingen till EU och Sverige är omfattande. Trots att vi har fortsatta gräns- och ID-kontroller mot våra grannländer, så söker drygt 2000 personer asyl i Sverige varje månad. De flesta kommer hit via flyg och förfalskade handlingar, med hjälp av en smugglingsindustri i mångmiljardklassen.

Henrik Sundström (M)
advokat och personvalskandidat i valet till Europaparlamentet