Medborgarnas Europa: ett EU som sätter folket före makthavarna

Valet till Europaparlamentet är ett val om framtiden. Om hur svenska väljares representanter ska  påverka EU:s politik framöver.

Det är inte ett val om olämpligt beteende under en intern partifest med för mycket alkohol, inte heller om en avgående parlamentarikers röstningar i förfluten tid. Det är ett val om framtiden. Om den väg Sverige och övriga EU-länder ska gå för att göra EU bättre och den europeiska framtiden ljusare. Och vår svenska framtid.

Under min kampanj har jag fokuserat på de tre frågor jag anser vara ödesfrågor för det demokratiska EU-samarbetets framtid: yttrandefrihet, migration och EU:s makt.

Yttrandefrihet

Rätten till liv och frihet är i grunden inte några gåvor från någon stat eller lagstiftare, utan gäller principiellt alla och envar, alltid och överallt. De universella mänskliga rättigheterna har gamla anor, men blev en del av den europeiska rättsordningen först efter det andra världskriget, i samband med att Europakonventionen om mänskliga rättigheter antogs.

Men – när det gäller yttrandefriheten, som egentligen är själva basen för alla andra friheter, verkar det som att inte ens de demokratiska staterna ville erkänna sina medborgares rättigheter fullt ut. EU, ivrigt påhejat av den svenska rödgröna regeringen, har öppnat för så kallade tillförlitliga rapportörer. Självständiga organisationer utan demokratisk insyn som har fått mandat att anmäla inlägg på sociala medier som ska tas bort utan djupare granskning.

Principiellt är detta naturligtvis helt galet. Yttrandefriheten är en universell mänsklig rättighet. Den är inte given av en EU-byråkrat att användas för att censurera röster som inte håller med etablissemang och åsiktskorridor. Att EU samtidigt gör det svårare för människor att dela nyheter och bilder genom sitt copyright-direktiv är bara ytterligare en spik i den kista som är yttrandefriheten på internet. EU gör anspråk på att vara garant för de mänskliga rättigheterna. Detta borde rimligen också omfatta yttrandefriheten.

Migrationspolitik

Hur många flyktingar olika länder vill ta emot, måste alla länder själva få komma fram till. Genom ett renodlat kvotflyktingsystem kan resurserna riktas mot de som behöver dem bäst, de svagaste och allra mest utsatta. Dagens system belönar bara den starkaste eller rikaste, med möjligheten till ett nytt liv i Europa.

Det kommer att krävas många år av hårt politiskt arbete i EU för att vända den nuvarande situationen. Vägarna framåt är huvudsakligen två; först måste vi göra som de danska socialdemokraterna föreslår, att helt upphäva möjligheten att spontant söka asyl i EU för utomeuropéer, och istället hänvisa samtliga asylsökande till asylcenter utanför EU:s gränser.

Den andra vägen framåt är att återföra hela ansvaret för migrationspolitiken till den nationella nivån, och ge upp drömmen om tvångsvis fördelning av migranter inom unionen.

Ett gemensamt grepp inom EU som bygger på dessa grundprinciper, skulle också innebära väsentligt större resurser och möjlighet att framgångsrikt etablera en relation med de länder utanför EU som skulle kunna stå som värdar för mottagningscenter. Att hitta en gemensam väg framåt för att hantera migrationsfrågorna skulle också ha ett stort mervärde för medborgarnas uppfattning om EU som en sammanhållen politisk enhet med relevans i dagens värld.

EU:s makt

Det är ett grundläggande demokratiskt krav att medborgarna alltid ska ha möjlighet att utkräva ansvar genom att kunna rösta bort de ledare som inte företräder dem på det sätt som de önskar. Den enda politiska nivå som medborgarna i de olika länderna direkt kan påverka är den egna regeringen.

EU ska vara ett samarbete mellan länder där medborgarna kan rösta bort ledare som de inte anser driver rätt politik. När EU-kommissionen säger sig ha ett politiskt mandat och en egen politisk vilja är det ytterst skadligt för medborgarnas förtroende för EU. Samma sak när Europaparlamentet tar sig friheten att bestämma och diktera vem som ska vara kommissionens ordförande. Institutionerna behöver vara det de ska vara. Hur ska en medborgare i Sverige ha möjlighet att rösta bort spanska eller polska EU-parlamentariker som missköter sig? Eller en tjänsteman i EU-kommissionen? Ju mer makt som flyttas bort från de enskilda ländernas ministrar, desto större blir det demokratiska underskottet. Drivs detta till sin spets i för befolkningen viktiga frågor, så återstår till slut bara utträdet som politiskt alternativ.

Jag anser att väljarkåren består av vuxna, omdömesgilla människor som väljer representanter utifrån övertygelse efter att ha lyssnat på argument. Dessvärre har den gångna valkampanjen som i hög utsträckning blivit en pajkastning mellan ”toppkandidater” som möts i oändlig rad utfrågningar inte givit svar på de frågor väljarna haft rätt att ställa.

Jag kan inte, för att använda det slitna uttrycket, lova guld och gröna skogar. Men jag kan, om ni ger mig förtroendet, lova att jag kommer att enträget arbeta för Sveriges bästa och för att EU i högre grad än idag ska framstå som en demokratisk kraft som vi uppskattar. Det är en fördel att komma från ett stort parti om man blir invald i EU-parlamentet. Men det är långt ifrån tillräckligt. För att nå framgång för de frågor man tror på är samarbetet med samtliga ledamöter oavsett parti, avgörande för att få genomslag i parlamentet. Kunskap och samarbete är vägen till att bli lyssnad till och få majoritet i parlamentet för sina frågor.

Jag kommer att arbeta hårt för att göra verklighet av det som ni ger mig mandat för att driva. Jag kommer att rapportera till er och vara tillgänglig för era synpunkter och frågor. Att vara EU-parlamentariker är ett förtroendeuppdrag. Det är ni som är mina uppdragsgivare. Det är inför er jag svarar. För Sveriges skull och för ett mer demokratiskt och hoppingivande EU att lämna över till nästa generation.

Regeringen Löfven den mest repressiva i modern tid

Regeringen Löfven har på många fronter varit en av de mer repressiva regeringarna som det här landet någonsin har haft. Möjligen fick vi en inblick i hur statsminstern egentligen tänker, när han i veckan svarade på en fråga i riksdagen om den nya vapenlagstiftning som regeringen vill trumma igenom riksdagen.

”Det är inte så att det inte ska finnas möjligheter för jägare och sportskyttar i framtiden. I en tid när det finns så enorma problem med skjutningar och våld, som dessa människor inte är skyldiga till, tror jag att vi ändå kan behöva fundera över hur vi kan försäkra oss om att det finns mer koll på det vapeninnehav som finns. Det är inte skadligt för vare sig jägare eller sportskyttar.”

Svaret innebär en bekräftelse på det som många har hävdat, men som regeringens politiska tjänstemän ägnat många twittermånader att förneka, nämligen att regeringens nya vapenlag gör livet svårare för jägare och sportskyttar, och att detta också är avsikten.

Jag har funderat mycket på vad det egentligen finnas för drivkrafter bakom att såväl Löfven som EU medvetet vill göra det svårare för enskilda människor att äga vapen. Konspirationsteorier om att det handlar om att avväpna befolkningen i allmänhet torde vi kunna lägga därhän. Snarare är det en del i en större trend av ett annat slag.

För en ledande socialdemokrat av dagens snitt är det i princip samhällsomstörtande med fria individer, som tar ansvar för sig själva och för sin omgivning utanför statens ram. Befolkningen betraktas som en slags vuxna barn, vars liv ska läggas till rätta och som ska vara beroende av staten i så hög utsträckning som möjligt.

Sett ur det perspektivet är det inte heller så konstigt med en bensinskatt som gör att priset närmar sig 17 kronor litern. Det som egentligen beskattas är människors frihet att röra sig, bo och leva utanför storstadens finmaskiga kollektivtrafiknät. Den nuvarande regeringens synsätt är det rakt motsatta till hur Göran Persson en gång uttryckte sig:

”– Den politiker som tror att bilen är något man bara kan vifta bort har ett synsätt som kommer att straffa sig. För vanligt folk har nog bilen betytt mest för möjligheten till frihet, sa Persson och berättade barndomsminnen: 

– När vi fick bil fick vi bestämma vart vi skulle åka, när vi skulle åka. Vi kom till metropolen Katrineholm, vi kom till Svampen i Örebro. Men vi kom inte till Stockholm för Stockholm var farligt för en bonde från Sörmland.”

Dagens socialdemokrati handlar inte längre om att frigöra människor ur ett klassperspektiv. Det handlar om att detaljstyra ett helt folk.

Något av det farligaste dagens socialdemokrati vet, är människor som försörjer sig själva genom eget arbete. Magdalena Andersson har ofta och gärna luftat idéer om att försämra skattevillkoren för den som driver verksamhet i ett litet aktiebolag, de så kallade 3:12-reglerna, trots att beräkning efter beräkning visar att statskassan tjänar på det nuvarande systemet.

Det verkliga skälet bakom driften att försämra 3:12-reglerna är inte statsfinansiellt. Det handlar helt enkelt om att dagens socialdemokrati är livrädd för människor som klarar sig själva. Helst ska så många som möjligt istället vara anställda. Anställda människor är beroende, de är med i facket, och vet inte heller exakt hur mycket skatt de egentligen betalar.

Samma synsätt går igenom på hur regeringen ser på public service. Istället för att betro medborgarnas egna förnuft och förmåga att själva värdera information från olika källor, ska denna värdering av information istället ske av särskilt betrodda statliga nyhetsredaktioner, som på så sätt ska kunna skydda medborgarna från bedömt felaktig information. Genom en synnerligen generös skattefinansiering hålls dessutom fria konkurrenter ute från marknaden.

Tankemönstret speglas i en aktuell debattartikel av Margit Wallström, där hon skriver:

”Särskilt i dag, när stater bedriver propaganda genom att låta trollfabriker producera falska nyheter, är public service ovärderligt. Om den urholkades skulle konsekvensen bli en partisk och okritisk nyhetsrapportering.

På så sätt minskar människors möjlighet att bilda sig en egen uppfattning genom objektiv journalistik. Människan är en social varelse, och det gör oss sårbara för påhittade nyheter, lögner och propaganda.”

Folket ses som en massa, utan egna förståndsgåvor eller kritiskt tänkande, vars känsloliv måste hållas i schack genom en ansvarsfull rapportering. Det kan i sammanhanget noteras att den stat som står som urmodell för den västerländska liberala demokratin, USA, har klarat sig utmärkt i snart 250 år helt utan någon form av statliga mediebolag.

På samma sätt ser regeringen på yttrandefriheten. De partier som delar regeringens syn på behovet av samhällelig repression ser i panik på hur kulisserna nu rämnar i allt snabbare takt. Genom tillgång till sociala medier och fri nätpress kopplar sig medborgarna fria från statens omsorgsfullt uppbyggda matris.

Plötsligt är det kvaliteten på det som sägs, och inte storleken på megafonen, som avgör hur stor publiken blir. Det kan naturligtvis inte tolereras.

Henrik Sundström

Detta är en artikel på ledarsidorna.se

Henrik Sundström “Mot EU-parlamentet!”

Henrik Sundström gästar Aron Flams pod “Dekonstruktiv kritik”. Aron skriver: Henrik Sundström vill till EU-parlamentet. Varför någon frivilligt skulle “gå in i bestens mage” är en rimlig fråga att ställa sig. Henrik Sundström tror sig veta varför.

Henrik Sundström “Mot EU-parlamentet!”

Socialdemokraterna driver på för ett ökat överstatligt EU

EU-kommissionen under Jean-Claude Juncker har drivit på för att EU även ska handla om sociala frågor, den så kallade sociala pelaren, under ivrigt bifall från bland annat Sveriges statsminister Stefan Löfven (S). Som framgår av t.ex.  Socialdemokraternas valkampanj, är de desperata i sina försök att göra EU mer legitimt. Detta tror Socialdemokraterna ska kunna ske genom att föra över ännu makt på ännu ett område till den överstatliga nivån, så att man ska kunna driva EU-valfrågor som om de vore inrikespolitik, trots att det är frågor som egentligen inte alls hör hemma i EU.

Jag skrev om den sociala pelaren här på Ledarsidorna.se i november  och lovade då att återkomma med en fördjupning i vad denna konkret kommer att innebära för oss. Det gör jag nu, med djupdykning i förslaget om överstatliga regler för föräldraförsäkringen.

En av de saker som kommissionen har föreslagit i denna sociala pelare, handlar om fler pappamånader i föräldraförsäkringen. En högre grad av tvång och social ingenjörskonst är en hjärtefråga för kretsen kring Jan Björklund och andra postmoderna feminister. I Sverige har en majoritet i riksdagen nyligen infört en tredje pappamånad, men Junckers kommission vill helst gå ännu längre och har föreslagit att nyblivna pappor ska ta ut minst fyra månader ledigt.

Tyvärr lyckades inte parlament och ministerråd att hålla emot att föra över makt över föräldraförsäkringen till EU-nivå. Visserligen landade man i ett minimikrav om tio pappadagar, och inte fyra pappamånader, men det som är verkligt oroande är att EU nu överhuvudtaget börjar lagstifta i sociala frågor. Dammluckan är därmed öppen för gemensam EU-lagstiftning på fler områden inom socialförsäkringarna.

Man kan också fråga sig varför det är så viktigt med pappamånader? Syftet sägs vara att minska skillnaderna i inkomst mellan kvinnor och män, genom att man delar mer av föräldraledigheten lika. Men vad är egentligen effekten av fler reserverade dagar för fäderna?

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, kort IFAU, är en svensk myndighet som formligen spottar ur sig studier som få tycks uppmärksamma, och som ännu färre tycks läsa. Det är kanske inte så konstigt, eftersom dessa studier då och då sågar den politik som genomsyrar det gängse narrativet hos den politiska och mediala eliten.

De pappamånader som har införts i Sverige har naturligtvis studerats noga. I ett Working paper 2016:23, fann man att de pappamånader som infördes 1995 och 2002 visserligen ledde till att papporna i genomsnitt tog ut fler dagar från föräldraförsäkringen. Man kunde också se, naturligt nog, att kvinnornas uttag av föräldradagar minskade i motsvarande mån.

Men, man fann också att kvinnors arbetsutbud i allmänhet inte ökade som en följd av pappamånaderna. Kvinnor tar med andra ord ledigt ändå, fast utan lön, vilket leder till att kvinnornas inkomster sjunker ju fler månader som reserveras för papporna. (s 43-45) Följaktligen ger de flesta nyblivna mammor fingret åt de politiker som försöker styra deras familjeliv, och den enda effekten som uppstår är således fattigare kvinnor, vilket var rakt det motsatta mot det uttalade politiska syftet med reformerna.

Det är dock stora skillnader i beteende mellan olika inkomstgrupper. Bland de kvinnor och män som tjänar mest, så finner man att ju mer generösa villkoren är för föräldraledighet, desto större är könslönegapet i toppen av inkomstfördelningen. Eller med andra ord, kvinnor med hög lön jobbar hellre än är hemma med barnen, om de förlorar för mycket pengar på att inte jobba. Om villkoren för ledighet däremot är generösa stannar kvinnor hellre hemma även från välbetalda toppjobb.

För att minska den skillnad mellan kvinnors och mäns inkomster som uppstår på grund av föräldraskapet, så måste med andra ord villkoren för kvinnor att vara hemma med barnen försämras. Fler pappamånader ger precis den effekten, särskilt för kvinnor med höga inkomster.

När de första pappamånaderna infördes för snart 20 år sedan, så visste man kanske inte att effekten skulle bli så negativ för kvinnorna. Idag däremot är denna effekt väldigt väl belagd. Den som vill införa tre-fyra pappamånader vet naturligtvis att detta innebär en kraftig försämring av kvinnornas villkor i föräldraförsäkringen, och det är precis den effekten man vill uppnå. Kvinnor som tjänar mycket ska drivas tillbaka ut på arbetsmarknaden fortast möjligt.

Samma effekt kunde hittas i en annan studie från IFAU, WP 2019:2, som studerade hur känsliga kvinnor var för villkoren i föräldrapenningen. Här kunde man se ett närmast linjärt samband mellan ersättningens storlek och antalet dagar som kvinnorna tog ut. Något motsvarande samband kunde inte ses hos männen.

Ibland hörs argumentet att pappamånaderna skulle syfta till att förbättra pappornas kontakt med sina barn och att papporna också skulle fostras att ta ett större ansvar för hushållsarbetet. Även på denna front har föräldrarna själva inte nåtts av politikernas pekpinnar. De pappor som inte tar ut någon föräldraledighet alls är till största delen de med låga inkomster och dålig förankring på arbetsmarknaden. Det får antas att detta är en grupp som EU-kommissionen och vänsterpartierna gärna skulle vilja nå, för att dessa frånvarande fäder ska ta börja ta ett ansvar för sina barn. Men deras uttag av föräldraledighet har inte påverkats överhuvudtaget av införandet av fler pappamånader. (s 31)

En ytterligare effekt av fler pappamånader har visat sig vara fler spruckna förhållanden. Blandde par som delat föräldraförsäkringen mer lika som en följd av enpappamånad, så ökade sannolikheten att separera med omkring 10%. Separationerna ökade som mest bland par där pappan skulle ha tagit ut liten eller ingen ledighet utan pappamånader. Om man tror på socioekonomiska faktorer som roten till allt ont – finns det något säkrare sätt att skapa låginkomsttagare än genom att se till att fler blir ensamstående föräldrar?

Politikers försök att styra människor är som att peta på en barbapappa. Petar man in på något ställe är det alltid någon annan del som börjar puta ut på ett oönskat sätt. Fler pappamånader kommer att leda till att kvinnor med höga inkomster jobbar mer, men orsaken till det är att fler kvinnor helt enkelt inte anser sig ha råd att stanna hemma.

Teorin är att högre grad av pappaledighet ska leda till högre löner för kvinnor generellt och senare i arbetslivet. Men några sådana effekter finns inte belagda i forskningen överhuvudtaget (IFAU WP 2019:2 s 5-6). Som vanligt är det politik på magkänslenivå, och kvinnor och barn får betala det högsta priset.

Alldeles oaktat om fler pappadagar i föräldraförsäkringen är något bra eller dåligt, är det enligt min mening ändå det värsta att detta nu överhuvudtaget blir föremål för överstatlighet. Socialpolitiken ska av flera skäl inte vara föremål för överstatlighet.

För det första, så kommer det med all säkerhet i framtiden att innebära policys som befolkningen i ett eller flera medlemsländer känner skarp motvilja mot. Det får då en söndrande effekt på sammanhållningen i EU, och kan bli tuvan på det lass som välter opinionen till förmån för att lämna EU i ett land. De politiska kulturerna är extremt olika inom EU:s olika delar. Här samsas progressiva nordvästeuropéer med högkyrkliga katoliker på Malta och nationalkonservativa öst- och centraleuropéer. De kompromisser som kommer att hittas här, kommer att ligga långt från Sveriges nationella intressen

För det andra, med gemensam socialpolitik kommer en gemensam finansiering av denna socialpolitik som ett brev på posten. Det vore ett stort steg mot ett federalt EU, med egen socialbudget och sannolikt egen beskattningsrätt. Om vi värnar om det nationella demokratiska ansvarsutkrävandet kan vi inte föra över ännu mer makt över medborgarna till överstatliga organ.

Henrik Sundström

EU:s arbete mot näthat bäddar för fascism

Näthat. I grunden betyder ordet inget annat än sedvanligt illegala uttryck, som förolämpningar, förtal eller brott mot hetslagstiftningen, fast på nätet. På senare tid har vi dock kunnat se en betydelseglidning, ofta med politiska förtecken. Folk har helt enkelt svårt att hålla sig ifrån att kalla det man inte gillar för ”näthat”.

När MUF gjorde en film om vilken otrevlig debattör Annika Strandhäll varit i TV, så svarade en tjänsteman på SSU att det inte var första gången som unga moderater näthatade Strandhäll. Detta är naturligtvis inte bara en debatt i Sverige. Politiker i hela Europa har under flera år tävlat med varann om vem som tycker sämst om näthat.

Efter terrorattackerna i Bryssel enades EU:s ministerråd om att senast i juni 2016 ta fram en uppförandekod för hatpropaganda på nätet, som ska reglera hur de stora IT-företagen som Facebook och Twitter ska hantera frågorna. Efter att ha lagt mycket tryck på företagen enades EU-kommissionen och de fyra IT-jättarna Youtube, Facebook, Twitter och Microsoft om denna skriftliga uppförandekod i maj 2016. Det som media rapporterade om koden var huvudsakligen att IT-bolagen lovade att granska majoriteten av anmälningar om hatbrott inom 24 timmar.

Vad media skrev mindre om, var att det även skrevs in ett system med tillförlitliga rapportörer, trusted flaggers på engelska. I den svenska texten i uppförandekoden står att medlemsstaterna och EU-kommissionen ska ge företagen ”tillgång till ett representativt nätverk av partner från civilsamhällets organisationer” som ”kan bidra med anmälningar av hög kvalitet”.

Det som EU-kommissionen tycks ha haft i tankarna med ”civilsamhället” är huvudsakligen stiftelsen INACH, som är en förkortning av International network against cyber hate. INACH är idag en paraplyorganisation för huvudsakligen föreningar och organisationer som arbetar med att ”implementera mänskliga rättigheter på internet”. INACH tycks också alltid vara representerat på de möten och konferenser som EU anordnar angående uppförandekoden, och man får projektmedel av EU för att arbeta med frågorna.

I slutet av december i fjol publicerade INACH ett strategiskt dokument, Policy recommendations to combat cyber hate. Man fastslår bland annat att IT-företagen är mer villiga att ta bort innehåll om ett stort antal anmälningar görs, eller om anmälan kom från en tillförlitlig rapportör. Vidare skriver man att anmälningar från tillförlitliga rapportörer kan behandlas snabbare av IT-företagen, eftersom dessa anmälningar inte behöver kontrolleras lika noga. Om innehåll tas bort av felaktiga skäl, föreslår man att det ska finnas möjligheter att överklaga åtgärden att ta bort innehållet.

Även om uppförandekoden är en frivillig överenskommelse, och IT-företagen är privata, så är hela syftet en offentlig reglering av yttrandefriheten. Att så har skett helt utan lagstiftning och helt utan garantier för den enskilde medborgarens rättigheter är ett stort problem. Det är svårt att frigöra sig från intrycket att EU-kommissionen har tagit en genväg för att kunna reglera det som skulle möta motstånd att reglera på annat vis.

Inskränkningar av individens rättigheter, som yttrandefrihet, får i grunden bara göras genom lagstiftning. Sådan lagstiftning får också bara antas om den har legitima skäl som väger tyngre än individens rättigheter. Varje individ som utsätts för en inskränkning av sina rättigheter ska också ha tillgång till ett effektivt rättsmedel. Lika mycket betänkligheter inger sättet att arbeta genom tillförlitliga rapportörer. I princip handlar det om inrättandet av en privat ordningsstyrka, utom varje form av demokratisk kontroll.

Vem kontrollerar att de tillförlitliga rapportörerna arbetar objektivt och utan politiska agendor? EU-kommissionen skriver tydligt att det är en uppgift för bland andra medlemsstaternas regeringar att utse och tillhandahålla tillförlitliga rapportörer. Vi vet också att nätverket #jagärhär har nära och goda kontakter med Sveriges regering. Ett av syftena med dessa kontakter är sannolikt att få bli en sådan tillförlitlig rapportör i EU-kommissionens mening.

Vi ser med andra ord en mycket nära framtid, där organisationer som #jagärhär mer eller mindre självsvåldigt kan kontrollera vad som får publiceras på sociala medier i Sverige. Jag kan förstå om det finns goda intentioner bakom EU-kommissionens agerande. Men samtidigt har det skapats ett rättsstatligt monster. I bästa fall kan nackdelarna begränsas till att ett gäng prussiluskor befordras till privata poliser på sociala medier.

I värsta fall, och i tangentens riktning, så har EU-kommissionen skapat en infrastruktur som står redo för en fascistisk polisstat.

Henrik Sundström (M)
advokat och personvalskandidat i valet till Europaparlamentet

Genuspedagogik

På senare tid har genuspedagogik i förskola och skola seglat upp som en valfråga. I Uddevalla drivs detta av bland andra Socialdemokraterna, Liberalerna och Uddevallapartiet. Det kan därför finnas anledning att fördjupa sig i frågan.

Genusteori bygger på antagandet om att pojkar och flickor i grunden föds lika, men att de sociala sammanhangen motar in barnen i bestämda könsroller. Tanken bakom genuspedagogik är då att försöka motverka denna påstådda sorteringsprocess. Det finns flera vägande skäl till varför detta är en mycket dålig idé.

För det första så finns det inget vetenskapligt stöd för grundantagandet, att pojkar och flickor skulle vara lika vid födseln. Snarare finns det idag mycket tunga vetenskapliga belägg för motsatsen – att det på gruppnivå och i genomsnitt finns stora medfödda skillnader i personlighet och intressen mellan män och kvinnor, vilket bland annat styr framtida yrkesval. (Det går dock inte att dra några som helst slutsatser på individnivå, eftersom variationerna är större inom grupperna än mellan dem.)

Genuspedagogikens tanke är därmed förfelad redan från början. Varför ska pojkar och flickor tvingas in i fållor som de i grunden kanske inte är intresserade av, bara för att någon byråkrat ska kunna få ”rätt” siffror på ett papper?

För det andra, ideologin bakom genusteori driver ståndpunkten att så kallat ojämställda utfall ska bekämpas till varje pris, oavsett om dessa utfall är en produkt av fria val eller inte. För att nå politiskt korrekta jämställda utfall krävs därför kvotering, vilket innebär att personer av underrepresenterat kön ska ges förtur framför personer från det överrepresenterade könet, oberoende av i övrigt sakliga meriter.

Den med bättre meriter som då väljs bort på grund av fel kön blir därmed diskriminerad. Detta strider i grunden mot den klassiskt liberala synen på jämställdhet; att det är en mänsklig rättighet att varje person har fullständigt skydd mot diskriminering. Den totalitära ideologi som genusteorierna vilar på erkänner dock inte mänskliga rättigheter på individnivå, utan ser bara kollektiven.

Henrik Sundström (M)
advokat och personvalskandidat i valet till Europaparlamentet