Medborgarnas Europa: ett EU som sätter folket före makthavarna

Valet till Europaparlamentet är ett val om framtiden. Om hur svenska väljares representanter ska  påverka EU:s politik framöver.

Det är inte ett val om olämpligt beteende under en intern partifest med för mycket alkohol, inte heller om en avgående parlamentarikers röstningar i förfluten tid. Det är ett val om framtiden. Om den väg Sverige och övriga EU-länder ska gå för att göra EU bättre och den europeiska framtiden ljusare. Och vår svenska framtid.

Under min kampanj har jag fokuserat på de tre frågor jag anser vara ödesfrågor för det demokratiska EU-samarbetets framtid: yttrandefrihet, migration och EU:s makt.

Yttrandefrihet

Rätten till liv och frihet är i grunden inte några gåvor från någon stat eller lagstiftare, utan gäller principiellt alla och envar, alltid och överallt. De universella mänskliga rättigheterna har gamla anor, men blev en del av den europeiska rättsordningen först efter det andra världskriget, i samband med att Europakonventionen om mänskliga rättigheter antogs.

Men – när det gäller yttrandefriheten, som egentligen är själva basen för alla andra friheter, verkar det som att inte ens de demokratiska staterna ville erkänna sina medborgares rättigheter fullt ut. EU, ivrigt påhejat av den svenska rödgröna regeringen, har öppnat för så kallade tillförlitliga rapportörer. Självständiga organisationer utan demokratisk insyn som har fått mandat att anmäla inlägg på sociala medier som ska tas bort utan djupare granskning.

Principiellt är detta naturligtvis helt galet. Yttrandefriheten är en universell mänsklig rättighet. Den är inte given av en EU-byråkrat att användas för att censurera röster som inte håller med etablissemang och åsiktskorridor. Att EU samtidigt gör det svårare för människor att dela nyheter och bilder genom sitt copyright-direktiv är bara ytterligare en spik i den kista som är yttrandefriheten på internet. EU gör anspråk på att vara garant för de mänskliga rättigheterna. Detta borde rimligen också omfatta yttrandefriheten.

Migrationspolitik

Hur många flyktingar olika länder vill ta emot, måste alla länder själva få komma fram till. Genom ett renodlat kvotflyktingsystem kan resurserna riktas mot de som behöver dem bäst, de svagaste och allra mest utsatta. Dagens system belönar bara den starkaste eller rikaste, med möjligheten till ett nytt liv i Europa.

Det kommer att krävas många år av hårt politiskt arbete i EU för att vända den nuvarande situationen. Vägarna framåt är huvudsakligen två; först måste vi göra som de danska socialdemokraterna föreslår, att helt upphäva möjligheten att spontant söka asyl i EU för utomeuropéer, och istället hänvisa samtliga asylsökande till asylcenter utanför EU:s gränser.

Den andra vägen framåt är att återföra hela ansvaret för migrationspolitiken till den nationella nivån, och ge upp drömmen om tvångsvis fördelning av migranter inom unionen.

Ett gemensamt grepp inom EU som bygger på dessa grundprinciper, skulle också innebära väsentligt större resurser och möjlighet att framgångsrikt etablera en relation med de länder utanför EU som skulle kunna stå som värdar för mottagningscenter. Att hitta en gemensam väg framåt för att hantera migrationsfrågorna skulle också ha ett stort mervärde för medborgarnas uppfattning om EU som en sammanhållen politisk enhet med relevans i dagens värld.

EU:s makt

Det är ett grundläggande demokratiskt krav att medborgarna alltid ska ha möjlighet att utkräva ansvar genom att kunna rösta bort de ledare som inte företräder dem på det sätt som de önskar. Den enda politiska nivå som medborgarna i de olika länderna direkt kan påverka är den egna regeringen.

EU ska vara ett samarbete mellan länder där medborgarna kan rösta bort ledare som de inte anser driver rätt politik. När EU-kommissionen säger sig ha ett politiskt mandat och en egen politisk vilja är det ytterst skadligt för medborgarnas förtroende för EU. Samma sak när Europaparlamentet tar sig friheten att bestämma och diktera vem som ska vara kommissionens ordförande. Institutionerna behöver vara det de ska vara. Hur ska en medborgare i Sverige ha möjlighet att rösta bort spanska eller polska EU-parlamentariker som missköter sig? Eller en tjänsteman i EU-kommissionen? Ju mer makt som flyttas bort från de enskilda ländernas ministrar, desto större blir det demokratiska underskottet. Drivs detta till sin spets i för befolkningen viktiga frågor, så återstår till slut bara utträdet som politiskt alternativ.

Jag anser att väljarkåren består av vuxna, omdömesgilla människor som väljer representanter utifrån övertygelse efter att ha lyssnat på argument. Dessvärre har den gångna valkampanjen som i hög utsträckning blivit en pajkastning mellan ”toppkandidater” som möts i oändlig rad utfrågningar inte givit svar på de frågor väljarna haft rätt att ställa.

Jag kan inte, för att använda det slitna uttrycket, lova guld och gröna skogar. Men jag kan, om ni ger mig förtroendet, lova att jag kommer att enträget arbeta för Sveriges bästa och för att EU i högre grad än idag ska framstå som en demokratisk kraft som vi uppskattar. Det är en fördel att komma från ett stort parti om man blir invald i EU-parlamentet. Men det är långt ifrån tillräckligt. För att nå framgång för de frågor man tror på är samarbetet med samtliga ledamöter oavsett parti, avgörande för att få genomslag i parlamentet. Kunskap och samarbete är vägen till att bli lyssnad till och få majoritet i parlamentet för sina frågor.

Jag kommer att arbeta hårt för att göra verklighet av det som ni ger mig mandat för att driva. Jag kommer att rapportera till er och vara tillgänglig för era synpunkter och frågor. Att vara EU-parlamentariker är ett förtroendeuppdrag. Det är ni som är mina uppdragsgivare. Det är inför er jag svarar. För Sveriges skull och för ett mer demokratiskt och hoppingivande EU att lämna över till nästa generation.

Henrik Sundström “Mot EU-parlamentet!”

Henrik Sundström gästar Aron Flams pod “Dekonstruktiv kritik”. Aron skriver: Henrik Sundström vill till EU-parlamentet. Varför någon frivilligt skulle “gå in i bestens mage” är en rimlig fråga att ställa sig. Henrik Sundström tror sig veta varför.

Henrik Sundström “Mot EU-parlamentet!”

Regeringen ger föreningar rätt att agera internet-polis med myndighets status. Utan insyn.

Efter terrordåd brukar det allmänna begäret efter integritetskränkande lagstiftning åtgärder vara som högst. De islamistiska terrordåden i Frankrike och Belgien 2015-2016 var inget undantag. Hat och radikalisering på nätet pekades ut som en källa till oro, och EU:s ministerråd gav kommissionen i uppdrag att vidta åtgärder.

För att snabbt kunna få verkstad inriktade sig kommissionen på att med hot om lagstiftning i ryggen sluta ett mer eller mindre frivilligt avtal med de stora internetföretagen, Google/Youtube, Twitter, Facebook och Microsoft, där dessa förband sig att granska och ta bort så kallat olagligt material inom 24 timmar. Genom att outsourca ingreppen i yttrandefriheten kunde man på så sätt runda såväl behovet av ny lagstiftning som betungande domstolsprocesser.

Den ansvariga EU-kommissionären Vĕra Jourová gjorde följande uttalande i samband med att den så kallade frivilliga överenskommelsen presenterades sista maj 2016:

“The recent terror attacks have reminded us of the urgent need to address illegal online hate speech. Social media is unfortunately one of the tools that terrorist groups use to radicalise young people and racist use to spread violence and hatred. This agreement is an important step forward to ensure that the internet remains a place of free and democratic expression, where European values and laws are respected. I welcome the commitment of worldwide IT companies to review the majority of valid notifications for removal of illegal hate speech in less than 24 hours and remove or disable access to such content, if necessary.”

Den så kallade frivilliga överenskommelsen innehöll även ett ytterligare moment, nämligen inrättandet av statligt stödda privata internetpoliser med särskilda befogenheter. Enligt avtalet ska regeringarna i EU:s medlemsstater ha rätt att utse organisationer från civilsamhället, som får en särskild status som trusted reporters eller tillförlitliga rapportörer på svenska. Syftet med dessa är att de ska få en snabbfil in i internetföretagen för att kunna ta bort inlägg och material från deras plattformar. Det uttalade syftet är att anmälningar från dessa rapportörer oftare ska leda till borttagande, då dessa anmälningar ska hålla en ”högre kvalitet” och därmed inte ska behöva granskas lika noga.

Genom avtalet anförtroddes således ett antal privata organisationer en myndighetsliknande ställning på yttrandefrihetens område, helt bortom den demokratiska rättsstatens kontroll. Dessa organisationer samlas i en paraplyorganisation; International Network Against Cyber Hate (INACH), som får sin finansiering från EU-kommissionen.

Systemet med tillförlitliga rapportörer synes fungera alldeles ypperligt, ur EU:s och INACH:s perspektiv. Man mäter nämligen kontinuerligt sina framgångar, och det är uppenbart att anmälningar från tillförlitliga rapportörer leder till åtgärder i mycket högre grad än anmälningar från vanliga användare. 

Förutom att vi idag har privata miliser med sponsring från EU och regeringar, som utövar myndighet på internet, så har vi dessutom problemet med att de arbetar med egna definitioner av hatbrott. Enligt INACH:s definition så innefattar hatbrott även oavsiktliga kränkningar, och den skyddade kretsen innefattar meddelanden som uppfattas kränka andra på grund av deras politiska uppfattning, samhälleliga status eller innehav av egendom. Det är en definition som är långt mycket vidare än t ex den svenska hetslagstiftningen. ( )

INACH upplever också att det är ett problem att mycket av vad organisationen menar är hatpropaganda, fortfarande är lagligt enligt de flesta nationella lagstiftningar. Man arbetar därför hårt med lobbyarbete i syfte att ytterligare strama åt hetslagstiftningen på EU-nivå, liksom att påverka nätföretagens användarvillkor. 

I syfte att lättare kunna scanna av nätet efter så kallat hatinnehåll, så har INACH arbetat fram såväl metoder som faktiska algoritmer och dataprogram som ska söka av sociala medier efter upplevt näthat. Det torde vara tveksamt om denna databehandling kan anses vara förenlig med syftet bakom EU:s dataskyddsförordning, men i det godas namn kanske det mesta skulle kunna rättfärdigas.

Av EU:s handlingar framgår att den svenska grenen av denna kontroll- och censurapparat består av något som kallas Institutet för Juridik och internet.

Enligt bolagsregistret är Institutet för Juridik och internet en ideell förening. Någon ytterligare information om företrädare går inte att få fram ur offentliga register, mer än att föreningen är registrerad för moms och F-skatt sedan hösten 2013. Föreningen har dock en hemsida, där det framgår att institutet är ”en politiskt oberoende ideell expertorganisation som grundades av professor Mårten Schultz och Filippa Sjödén i februari 2013”. Vidare skriver man på hemsidan att institutet består av ”juridikstudenter från Stockholm och Uppsala med stöd av praktiskt verksamma jurister”.

Första gången Institutet för Juridik och internet lät tala om sig var i slutet av 2013, när grundarna Mårten Schultz, Filippa Sjödén och Maria Nääv fick i uppdrag av dåvarande Ungdomsstyrelsen att ta fram en rapport om ”yttrandefrihetens gränser” på internet. Detta ledde i sin tur fram till ett omfattande arbete för Ungdomsstyrelsen, sedermera MUCF med dessa frågor.

Att föreningen överhuvudtaget har fått uppdraget som polis på sociala medier framgår inte av deras hemsida. Inte heller framgår vem som har beslutat att tilldela föreningen detta uppdrag, eller vilken ersättning av skattemedel som utgår för dess arbete. Inte heller finns några offentliga protokoll eller årsredovisningar där det framgår vilka som företräder föreningen och deras verksamhet. Transparensen är obefintlig.

Ingenstans finns det heller någon tydlig kommunikation om vilken standard föreningen tillämpar för att flagga påstådda hatmeddelanden på nätet. Utgår man från svensk lag, eller använder man INACH:s bredare definition av näthat, eller har man en egen?

I sin egenskap av ordförande för institutet skrev Mårten Schultz en debattartikel i SvD som möjligen kan ge en ledtråd. Här propagerar Schultz för statliga ingrepp mot en mycket vidare krets av uttalanden än de rent brottsliga:

”Hat, hot och kränkningar på nätet leder i allt större utsträckning till att drabbade tystnar, inte sällan människor med demokratiska uppdrag. Det leder till att allt fler undviker att engagera sig politiskt eller inte vågar eller orkar debattera sin åsikt offentligt. Ett demokratihot vi inte kan acceptera.

Lösningen är inte glasklar, men vi vet med säkerhet att rättsstaten måste komma ikapp. Genom ett mer effektivt brottsbekämpande arbete och genom fler fällande domar. Men för att polisen, åklagarna och domstolarna ska kunna göra sitt arbete behövs tydliga, välavvägda och samtidsanpassade lagar. Lagstiftaren behöver kavla upp ärmarna och ta tag i problemet innan fler röster tystas.”

Det är en definition av näthat, och skäl för lagstiftning, som ligger väldigt nära det som bl a demokratiminister Amanda Lind (MP) har anfört. Att makten helt enkelt inte tål att bli emotsagd. 

Det här är en utveckling som har effekten av en gaffel på griffeltavlan hos alla som värnar rättsstat och fri debatt. Vi kan inte ha ett samhälle där det är statsstödda privata föreningar som utan transparens ges myndighetsliknande uppdrag att avgöra vad som får och inte får skrivas i sociala medier. Blotta möjligheten att fullt lagliga inlägg skulle kunna censureras, till exempel för att de strider mot censorns politiska uppfattning, gör att detta måste avvecklas omedelbart.

Systemet med EU- och statsstödda ”tillförlitliga rapportörer” är inget annat än en praktskandal.

Henrik Sundström

Moderaterna #25 i valet till EU-parlamentet

Denna artikel är publicerad på ledarsidorna.se.

Spikrakt mot ett totalitärt samhälle

Det var nog ganska många som höjde på ögonbrynen när Europadomstolen för mänskliga rättigheter i höstas fann att det var helt i sin ordning att straffa någon för påståendet att Mohammed var en pedofil, något som i Österrike kan anses som straffbar hädelse.

Hädelse,blasfemi, är ett begrepp som snarast för tankarna till medeltiden och den spanska inkvisitionen, men faller idag helt inom ramen för vilka begränsningar som staten får göra i yttrandefriheten i vårt moderna Europa. Det är nästan så att man tror att man har hamnat i en film av Monty Python.

Rätten till liv och frihet är i grunden inte några gåvor från någon stat eller lagstiftare, utan gäller principiellt alla och envar, alltid och överallt. De universella mänskliga rättigheterna har gamla anor, men blev en del av den europeiska rättsordningen först efter det andra världskriget, i samband med att Europakonventionen om mänskliga rättigheter antogs.

Men – när det gäller yttrandefriheten, som egentligen är själva basen för alla andra friheter, verkar det som att inte ens de demokratiska staterna ville erkänna sina medborgares rättigheter fullt ut. Europakonventionen ger visserligen medborgarna yttrandefrihet, men man införde två undantag där folket tydligen inte ansågs vara vuxet att hantera denna frihet.

Dessa undantag är dels ifråga om förbud mot hädelse, dels ifråga om hets mot folkgrupp, vilket det därmed i princip står staterna fritt att kriminalisera.

Principiellt är detta naturligtvis helt galet. Yttrandefriheten är en universell mänsklig rättighet. Den står därför över stiftad lag, och ska därmed inte kunna begränsas med lagliga medel. Rättigheter kan bara vägas mot andra rättigheter av samma dignitet, med andra ord, dina medmänniskors liv, hälsa, frihet och egendom. Att slippa bli kränkt eller få sina religiösa känslor sårade är ingen mänsklig rättighet.

Den självklara invändningen från den som vill försvara lagar som förbjuder blasfemi eller hets mot folkgrupp, är just denna – genom att tillåta varje form av nedsättande begrepp och tillmälen, så kommer människor till sist att skadas. Men är det verkligen så? Det finns väl ändå en gräns mellan att såra någons känslor och ett verkligt hot mot andra människors liv och hälsa genom uppvigling.

Den amerikanska konstitutionen förbjuder helt statliga ingrepp i yttrandefriheten, alltsedan 1791. Den amerikanska demokratin har sannerligen inte gått under för det, inte heller har där byggts några utrotningsläger. Sedan mer än 200 år har de amerikanska domstolarna skapat en rättspraxis som noga skiljer mellan den principiella rätten att kränka andra å ena sidan, och brottsliga gärningar som hot och uppvigling å den andra.

Men här i Europa lever och frodas de statliga ingreppen i yttrandefriheten. Det kriminaliserade området utökas ständigt, och nya grupper som anses skyddsvärda av den svenska lagstiftaren kommer med regelbundenhet, nu senast personer med könsöverskridande identitet eller uttryck per den 1 januari i år.

Problemet med att bryta mot den grundläggande yttrandefriheten på detta sätt, är att det inte finns något naturligt stopp för vilka grupper och företeelser som kan anses skyddsvärda. Det blir därmed ett sluttande plan där allt fler yttranden med tiden kommer att straffbeläggas.

Exempelvis föreslog Mattias Gardell och Maria Sveland på uppdrag av Nordiska ministerrådet att även kritik mot radikalfeminism, såsom att förneka förekomsten av könsmaktsordningen, skulle kriminaliseras under hetslagstiftningen.

Sverige av idag har ett extremt svagt rättsligt skydd för de individuella mänskliga rättigheterna, som ett resultat av 1900-talets svenska rättsfilosofi. Vi är därmed hela tiden beroende av lagstiftarens goda vilja. Men de mänskliga rättigheterna handlar inte om att skydda det som alla redan gillar, utan om att skydda det som en majoritet faktiskt kanske avskyr. Var hittar man en svensk politiker som är beredd att stå upp för det?

Den dag en majoritet av de folkvalda tycker att det är rätt att kriminalisera ”hat mot feminism”, så är det i princip fritt fram för dem att göra så. Handen på hjärtat – när man hör Annie Lööf, Alice Bah Kuhnke och Annika Strandhäll, känns den dagen som särskilt långt borta då?

En annan effekt av den nuvarande hetslagstiftningen är att det är svårt för gemene man att veta exakt var gränsen för det lagliga går, det är i många fall inte ens lätt för en utbildad jurist att veta. Det får effekten att människor drar sig för att säga eller skriva saker som kanske i sig är angelägna, men där man är osäker på om man kommer att bli straffad eller inte. Det leder till att den demokratiska debatten tystnar och förtvinar.

Nyligen skrev professor Christopher Gillberg, med flera kollegor vid Göteborgs universitet en debattartikel där han kritiserar könsbyten på barn, som han kallar ”ett stort experiment”. Efter den senaste lagändringen är det inte alls otänkbart att JK skulle kunna välja att inleda en förundersökning om misstänkt hets mot folkgrupp.

Det är dags för Sverige och Europa att växa upp och behandla sina medborgare som fullvuxna. Europa behöver en fullständig yttrandefrihet enligt amerikanskt mönster. Den nuvarande vägen är måhända kantad av goda föresatser, men den leder spikrakt mot ett totalitärt samhälle.


Henrik Sundström

Detta är en artikel på ledarsidorna.se, för att läsa den i sitt originalformat se här.

Så kringgår Sverige yttrande- och tryckfriheten

”Jag blir antagligen avstängd snart igen. Jag behöver logga in hela tiden, det var precis så det började förra gången Facebook stängde av mig.”

Jag pratar i telefon med en god vän, klassisk liberal sådan, som suckar över den accelererande censuren i sociala medier.

När landets nya kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) gav sin allra första presskonferens som nytillträdd minister, sa hon att hennes första prioritering skulle vara yttrandefriheten. Det kan ju låta lovande, men i den progressiva socialliberala vänsterns värld används alltid tvärtomspråk när det kommer till statens relation med individen.

Miljöpartiets tolkning av att ”skydda yttrandefriheten” handlar nämligen om att skydda makthavarna mot missnöjesyttringar från medborgarna, så att makthavarna ”vågar” delta i samhällsdebatten. Det är så vrickat att man knappt tror att de menar allvar. En av de grundläggande tankarna med yttrandefriheten är ju just att utgöra en kontrollmekanism för medborgarna mot makthavarna. Men det är dödligt allvar.

Linds företrädare på posten, Alice Bah Kuhnke, var mycket tydlig i en intervju i Expressen 2016:

”Det är många som ser att det har gått över gränsen, men vi vill ju alla att förändringsarbetet ska ske frivilligt. Om det inte lyckas är vi många regeringar och ministrar i Norden som är beredda att ta nästa steg. Nästa steg skulle vara att ta fram tvingande åtgärder. Men då gör vi också ingrepp i friheter och möjligheter som vi har vant oss vid. Det är ingen väg vi vill gå, det vill jag verkligen understryka. Men vi kan inte heller stå handfallna inför hatet.” 

Bah Kuhnke är nu Miljöpartiets toppkandidat till Europaparlamentet, en församling där hon om möjligt skulle kunna få ännu mer genomslag för sina uppfattningar om demokrati och yttrandefrihet.

”Det är näthatarna som hotar yttrandefriheten” skrev landets främste företrädare för medielobbyn, Utgivarnas VD Jeanette Gustafsdotter, i en debattartikel 2015. Enligt hennes syn är yttrandefriheten inte en absolut rättighet för individen mot staten, utan snarare ett verktyg för staten att upprätthålla den rådande samhällsstrukturen.

Professorn i juridik Mårten Schultz skrev i en debattartikel i SvD att

”…vår demokrati är hotad. Hat, hot och kränkningar på nätet leder i allt större utsträckning till att drabbade tystnar, inte sällan människor med demokratiska uppdrag. Det leder till att allt fler undviker att engagera sig politiskt eller inte vågar eller orkar debattera sin åsikt offentligt. Ett demokratihot vi inte kan acceptera.”

Gustafsdotter och Schultz är inte vilka som helst. De har regeringens öra, till exempel var de båda ledamöter i regeringens senaste utredning av yttrandefriheten, SOU 2016:7. Jeanette Gustafsdotter poserade glatt på bild hos Morgan Johansson (S), i samband med att regeringen tillsammans med Utgivarna förberedde möten med Twitter, Facebook och Google för att förmå dessa att gå med på ”frivilliga” censuråtgärder.

Trenden hos den progressiva eliten är tydlig. EU har redan reglerat de fyra stora sociala medieföretagen – fast åt fel håll – genom ett “frivilligt” avtal som ger staternas regeringar rätt att utse privata censurpoliser på nätet. 

Twitter, Facebook och Google/Youtube har blivit en del av mänsklighetens infrastruktur. Hur avstängningar och deplattformering sker har en enorm påverkan på den enskilde individen, men också stor påverkan på samhällsdebatten i sig. De som stängs av är påfallande ofta tunga frihetliga röster i den alternativa samhällsdebatten med stora följarskaror, som är helt beroende av sociala medier för sin kommunikation.

Det finns de som säger att Facebook är ett privat företag som får göra vad de vill. Det stämmer delvis, men detta måste vägas mot att storlek och marknadsposition förpliktigar. Alla utvecklade samhällen reglerar de monopolliknande privata företagen, sedan i vart fall 150 år. Banker, elnätsföretag och försäkringsbolag har t ex en skyldighet att behandla alla kunder lika, och får inte stänga av någon. Hur skulle det se ut om enskilda människor förbjöds att ringa telefonsamtal eller skicka post?

Det är inte förenligt med yttrandefrihetens principer att avstängning kan ske godtyckligt och av politiska skäl. Vi skulle aldrig tillåta en regering, än mindre en intressegrupp, att censurera en tidning eller en TV-station. Yttrandefrihetsgrundlagar har funnits i det här landet i ett kvarts årtusende, men sociala medier är fortfarande laglöst land, öppet för regeringars mer eller mindre fria censur.

Vi behöver reglera de stora internetdrakarna åt rätt håll istället. Vi behöver en lagstiftning som skyddar yttrandefriheten och som förbjuder godtycklig deplattformering av politiska skäl. USA har haft fullständig yttrandefrihet sedan 1791, utan att någonsin gå under som demokrati. Den amerikanska grundlagen förbjuder helt varje ingrepp i yttrandefriheten, som till exempel lagar om hets mot folkgrupp eller blasfemi.

Europa behöver inte mer censur, Europa behöver ett eget ”first amendment”.

Henrik Sundström

Inlägget är en artikel publicerad på ledarsidorna.se. För att komma till artikeln klicka här.

Henrik Sundström: Radikalfeminism och demokrati

De mänskliga rättigheterna är ett knippe principer som mänskligheten tillsammans har funnit vara förnuftsmässigt giltiga, utan att dessa har stiftats som lag. De gäller omedelbart och överallt. Principerna gör anspråk på att vara objektiva och universella, det vill säga att de omfattar samtliga människor och gäller utan undantag. Den filosofiska grunden för de mänskliga rättigheterna är naturrättslig, eller metafysisk om man så vill. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, samt Europakonventionen, är uttolkningar av dessa principer. En annan uttolkning återfinns också till exempel i den amerikanska oavhängighetsförklaringen. 

Den västerländska liberala demokratin har två ben. Det ena benet är allmänna, fria och hemliga val. Det andra benet är de mänskliga rättigheterna och rättsstaten. Begreppet “rättsstat”, på engelska Rule of law, betyder att även staten själv är bunden av reglerna i de mänskliga rättigheterna i sin maktanvändning. Denna bundenhet för staten säkerställs genom att de enskilda medborgarna kan få sin a fri- och rättigheter prövade av domstolar som är helt oberoende och fria från inblandning från andra statsmakter. Utan en sådan möjlighet blir ju varje rättighetskatalog i praktiken meningslös. 

Utan rättsstat, ingen demokrati. FN:s generalsekreterare 2004, Kofi Annan, gick så långt som att uttala att det till och med var demokratin som var en del av rättsstaten, och inte tvärtom. 

Det ligger i de flesta praktiserande juristers natur att hålla rättsstaten högt. Juristerna är i stor utsträckning kulturbärare av rättsstatens ideal. Det ingår till exempel i en advokats plikt att verka för att mänskliga rättigheter upprätthålls. 

De mänskliga rättigheterna är således någonting som tillkommer den enskilda människan. De är absoluta, objektiva, universella och vilar på naturrättslig grund. Därför avfärdas dessa rättigheter av postmoderna filosofer i princip rakt av. Postmodernismen förkastar att det skulle finnas någon objektiv sanning, allra minst på någon förnuftsmässig eller naturrättslig grund, liksom marxismen är postmodernismen således värdenihilistisk. 

Dagens radikala feminism och genusvetenskap vilar direkt på postmodern filosofi. Det märks inte minst på dess förhållande till de mänskliga rättigheterna. Exempelvis skrev Eva-Maria Svensson, idag professor i rättsfilosofi vid GU, följande 2001 i en skrift betitlad “Genusforskningen och juridiken”, skriven på uppdrag av Högskoleverket: 

“Genusforskningen inom juridiken ligger av naturliga skäl nära rättssociologin, men har även beröringspunkter med filosofin, och omformulerar således gränserna för själva juridiken. I stället för att utgå från rättssubjektet som könsneutral fri individ ser man henne i relation till andra människor. Rättssubjektet har alltid ett kön, en etnisk och social tillhörighet, en viss ålder osv. Rättssubjektet är heller aldrig fritt att hävda enbart sina egna intressen. Varje individs fri- och rättigheter begränsas av hänsyn till andra och är därmed att anse som avvägningsnormer och inte som individuella fri och rättigheter.”

Om en rättighet upphör att vara överordnad norm, så är den inte längre en rättighet, utan en norm bland andra som kan ersättas genom lagstiftning. 

Diana Mulinari, fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap, tar konsekvensen av en postmodern hållning ett steg ytterligare. Den intersektionella analysen handlar om att definiera grupper i samhället som står mot varandra och där strukturer av förtryck och underordning vidmakthålls. I en intervju på hemsidan för Nationella sekretariatet för genusforskning säger hon följande

“Liberalerna ifrågasätter de sociala rörelsernas rätt att identifiera och namnge specifika förtryck. En intersektionell analys visar att den universalism som utgår från det mänskliga är europeisk, manligt kodad, och heteronormativ. Vilket ifrågasätter bilden av den universalism som grundat hela deras världsbild.”

Hon menar då att de mänskliga rättigheterna, liksom rättsstaten som upprätthåller dessa, i sig är en del av den apparat som upprätthåller förtrycket. Tydligare kan det inte sägas. 

En uppfattning som går ut på att samhället består av grupper som dolt och strukturellt utövar makt över andra grupper, är oförenlig med individuella mänskliga rättigheter och rättsstatens princip. 

Mänskligheten har redan tidigare experimenterat med styrelseformer som baserats på andra principer än rättsstaten och den liberala demokratin. Kort sagt gick det inte bra. Ett sådant styrelseskick är nämligen per definition totalitärt och antidemokratiskt. 

Radikala feministiska teorier ska således inte ha någon plats i styret av en liberal demokrati. De ska definitivt hållas borta från rättsstatens hjärta, de oberoende domstolarna.

Henrik Sundström
Moderat kandidat till Europaparlamentet #25

Det här är ett gästinlägg som är publicerad på bloggen Fnordspotting, inlägget i sin originalform hittar du här.

Den progressiva socialliberalismens svanesång

Det sägs att landet blir alltmer politiskt polariserat. Det är kanske inte så konstigt, när avståndet mellan den dogmatiska godhetsdoktrinen som regerar offentligheten och den krassa verkligheten blir allt större.

Välfärdstjänsterna är pressade långt över marginalen. Den som googlar ”väntetider Folktandvården” möts av ett pärlband av rapporter från lokalmedia över hela landet om årslånga köer för att ens få tid till en undersökning. Bostadsköerna i såväl lilla Uddevalla som i stora Stockholm motsvarar 30% av befolkningen. Psykiatrin dras med enorma problem med tillgängligheten, och antalet vårdplatser inom sjukvården överhuvudtaget fortsätter att minska. Sverige har idag det lägsta antalet vårdplatser per invånare i den utvecklade världen.

Polisen är tänjd till bristningsgränsen. Stora sjok av lättutredd brottslighet, som internetbedrägerier, läggs helt åt sidan. Städer i Sverige slåss med platser som Moldavien i Europatoppen när det kommer till flest ihjälskjutna människor.

Från kommuner och landsting kommer bekymrade rapporter om välfärdens finansiering. Skatteintäkterna från arbetade timmar matchar helt enkelt inte befolkningsutvecklingen. Hålet i välfärden ökar med ungefär 20 miljarder kronor om året, varje år under 20 år framöver. För att sätta detta i relation till något, så är det efter tre år mer pengar än statens hela intäkt av den statliga inkomstskatten. Dagens system för finansiering av välfärden har kollapsat.

Men pengarna är ändå det mindre problemet – allvarligare är bristen på utbildad arbetskraft. Det saknas lärare, läkare, sjuksköterskor, rektorer, socialsekreterare, ingenjörer, förskollärare, poliser, åklagare, byggprojektledare, lantmätare, barnmorskor, arbetsterapeuter – kort sagt är det brist inom samtliga välfärdsyrken.

Socialdemokraterna köpte gladeligen fortsatt regeringsinnehav till priset av en kraftigt ökad anhöriginvandring. Men strävan efter ökad invandring syns inte enbart i riksdag och departement, den verkar genomsyra hela etablissemanget.

Nyligen avgav Högsta domstolen en serie domar där straffet för människosmuggling sänktes kraftigt, i strid mot Sveriges internationella åtaganden på området. Sveriges Television beslöt på ett närmast propagandistiskt vis att betala privata rättegångskostnader för en medarbetare som åtalats för människosmuggling. Hade det någonsin hänt om misstanken varit misshandel eller rattfylleri?

Människosmuggling är den i princip enda vägen för att kunna komma till Sverige och söka asyl. Det är en grov och organiserad brottslighet som omsätter miljardbelopp, ofta dessutom med kopplingar till annan brottslighet. Trots att de rättsvårdande myndigheterna här är väl medvetna om att huvudmännen i nätverken finns och verkar här i landet, ges inte polis och åklagare de verktyg som är nödvändiga för åtal.

Tvärtom ser det ut som att regering och polisledning arbetar för att Sverige ska ha en så porös yttre gräns som möjligt. EU:s inspektörer menar att Sverige har Europas sämsta gränskontroller, enligt en rapport som regeringen valde att hemligstämpla inför valet. Installationer av teknisk utrustning för biometri på landets flygplatser har fördröjts av polisledningen. Att smugglas in i Sverige med ett äkta lånat eller köpt pass, eller köpt äkta visum, är och har varit ett huvudmodus för människosmuggling. Ändå har problemet med ”passförluster” i stort sett mötts med aktivt ointresse av samtliga som har haft frågan på sitt bord. Med jämna mellanrum har skandaler exploderat om korruption i samband med visumhantering på svenska ambassader i utlandet, i stort sett utan vidare åtgärder.

Det kommer att krävas många år av hårt politiskt arbete i EU för att vända denna utveckling. Vägarna framåt är huvudsakligen två; först måste vi göra som de danska socialdemokraterna föreslår, att helt upphäva möjligheten att spontant söka asyl i EU för utomeuropéer, och istället hänvisa samtliga asylsökande till asylcenter utanför EU:s gränser.

Den andra vägen framåt är att återföra hela ansvaret för migrationspolitiken till den nationella nivån, och ge upp drömmen om tvångsvis fördelning av migranter inom unionen.

Under alltför många år har svenska politiker kunnat smita från sitt ansvar genom svepande hänvisningar till överenskommelser i EU som alltid påstås vara nära, och som magiskt kommer att lösa alla problem. Sanningen är att EU aldrig kommer att kunna enas om ett fungerande gemensamt asylsystem. Tvärtom är den politiska sprängkraften i migrationsfrågorna såpass stark, att hårdare försök kan leda till att ännu fler länder lämnar unionen. Migrationspolitiken är således på flera sätt en ödesfråga för unionens framtid.

Idag finns EU-lagstiftning med direkt effekt i den svenska asylprocessen, till exempel skyddsgrundsdirektivet. Därutöver finns ett ytterligare, parallellt system för miniminormer i asylprocessen; Europarådets.

Europarådet styrs på samma sätt som EU av ett råd av ländernas ministrar, men till skillnad från EU så deltar långt fler stater, däribland Ryssland, Turkiet och Azerbadjan. Det innebär i sin förlängning att Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdoğan idag indirekt har inflytande över svensk migrationspolitik. Här har Europaparlamentet en nyckelroll för att säkra Sveriges intressen, genom att påverka resten av EU att agera för en reformerad migrationspolitik även i Europarådet.

I Danmark har debatten på detta område kommit långt. Där den svenska diskussionen inte ens lyckas lyfta ur känsloträsket, finns i Köpenhamn redan en bred politisk enighet om skarpa förslag för internationella asylreformer. Vi har väldigt mycket att vinna på en tätare allians med danska regeringsföreträdare och parlamentariker i EU.

Även om de kommande åren fortsatt kommer att präglas av att det blir värre, så kommer denna mandatperiod med all sannolikhet ändå att vara den progressiva socialliberalismens svanesång. Det finns helt enkelt inte på kartan att den nuvarande regeringskonstellationen kan få fortsatt majoritet efter nästa val. Då behöver vi ha kartan klar över vilka reformer som omedelbart måste genomföras.

Henrik Sundström (M)
Kandidat 25 till Europaparlamentet

Det här är en artikel på Ledarsidorna.se för att komma till artikeln, klicka här.

Europas framtid

Europas framtid

Det europeiska samarbetet är just nu i en mörk tid. Prövningarna har varit flera, finanskris och eurokris, migrationskris och brexit. Det politiska EU-motståndet har vuxit från ett randfenomen till en politisk kraft värd att räkna med.

Jag tror inte på att gå ur EU. Jag tror på att förändra EU till att vara relevant och kraftfullt där det användbart. Men då krävs förändringar av samarbetet och att fokus ligger på rätt saker. Framförallt måste legitimiteten och ansvarsutkrävandet fungera.

Det är ett grundläggande demokratiskt krav att medborgarna alltid ska ha möjlighet att utkräva ansvar genom att kunna rösta bort de ledare som inte företräder dem på det sätt som de önskar. Den enda politiska nivå som medborgarna i de olika länderna direkt kan påverka är den egna regeringen. Varje form av att flytta bort makt från regeringarna till någon annanstans i EU-systemet innebär att makt flyttas från folken och in i en svårgenomtränglig byråkratisk dimma.

EU ska vara ett samarbete mellan länder där medborgarna kan rösta bort ledare som de inte anser driver rätt politik. Hur kommissionen har agerat när den säger sig aktivt ha ett politiskt mandat och en egen politisk vilja är ytterst skadligt för medborgarnas förtroende. Samma sak när Europaparlamentet tar sig friheten att bestämma och diktera vem som ska vara kommissionens ordförande. Institutionerna behöver vara det de ska vara.

Hur ska en medborgare i Sverige ha möjlighet att rösta bort spanska eller polska EU-parlamentariker som missköter sig? Eller en tjänsteman i EU-kommissionen? Ju mer makt som flyttas bort från de enskilda ländernas ministrar, desto större blir det demokratiska underskottet. Drivs detta till sin spets i för befolkningen viktiga frågor, så återstår till slut bara utträdet som politiskt alternativ.

På samma sätt är den idé om ett två- eller flerhastighetseuropa som Frankrikes president Macron har lanserat ytterst farlig. Alla medlemsstater måste vara med på lika villkor. Det går inte att ha regler som gäller vissa och inte andra. Det är just den formen av politik som sliter isär unionen.

Vad vi ska sträva mot och som jag vill driva i Europaparlamentet är följande:

  • Kommissionen ska vara tjänstemän som utför ministerrådets agenda. Inte ytterligare en regering.
  • Europaparlamentets roll är att bredda debatten och hitta sätt att väcka intresse hos Europas folk för europeiska frågor och göra unionen mer nära människor. Inte undergräva dess legitimitet.
  • Europa måste hänga samman och inte splittras upp i flera olika nivåer av tillgänglighet och inflytande.
  • Medlemsstaterna ska vara de centrala aktörerna i EU och ministerrådets inflytande måste värnas mot ideologiska federalister.

Henrik Sundström (M)
advokat och personvalskandidat i valet till Europaparlamentet