Henrik Sundström (M): Noll koll – Bah Kuhnke har totalfel om EU och migrationspolitiken

DEBATT Länder måste själva få bestämma hur många migranter de ska ta emot. Det är inget som EU ska lägga sig i – tvärtemot vad grönröda politiker som Alice Bah Kuhnke (MP) tycker. För att få kontroll på migrationsströmmen ska asylmigranter inte släppas in i EU överhuvudtaget utan att först ha fått sin sak prövad – utanför EU:s gränser, skriver Henrik Sundström, kandidat till EU-parlamentet för Moderaterna.

En majoritet av Sveriges befolkning vill inte att Sverige ska ta emot fler migranter från orosdrabbade länder (Yougov/Europaportalen 2019-05-13). Sett till de ekonomiska och sociala konsekvenser som har blivit följden av de senaste decenniernas migrationspolitik, är detta en hållning som är fullt förståelig. Därmed inte sagt att det svenska folket ställer sig kallsinniga till att hjälpa människor som är i behov av skydd.

De danska socialdemokraterna har lagt fram ett förslag som lyckas förena båda dessa mål. Tanken är att upphäva möjligheten att söka asyl efter att först ha smugglats in i EU. Istället ska skyddsbehov bara kunna prövas i mottagningscenter utanför EU.

På så sätt kan vi upprätthålla asylrätten samtidigt som incitamentet att ta sig till EU med hjälp av den grova organiserade brottsligheten tas bort. Rätten att få sin asylansökan prövad innebär nämligen inte någon automatisk rätt att få bosätta sig i det land som har prövat asylansökan.

Vi bör göra allt vi kan för att stödja det danska förslaget. Migrationspolitiken har en såpass stark sprängkraft, att alternativet vore ett EU som börjar falla sönder.

I en debattartikel i Aftonbladet skriver Alice Bah Kunhke, Miljöpartiets toppkandidat inför EU-valet, att hon vill straffa länder som inte är med och tar ”ansvar” för migranter som kommer till Europa.

Hur många flyktingar olika länder vill ta emot, måste alla länder själva få komma fram till. Genom ett renodlat kvotflyktingssystem kan resurserna riktas mot de som behöver dem bäst, de svagaste och allra mest utsatta. Dagens system belönar bara den starkaste eller rikaste, med möjligheten till ett nytt liv i Europa.

Oavsett vad Alice Bah Kuhnke eller någon annan må tycka, så är det en fullt legitim politisk åsikt att vilja begränsa och reglera invandringen till en stat. Naturligtvis ska länders regeringar alltid agera i enlighet med det program och det mandat som de har blivit valda på.

Vi kan inte använda EU-systemet för att tvinga enskilda länder att ta emot flyktingar, i strid med deras befolkningars demokratiskt uttryckta önskan. Det var överhuvudtaget inte något krav som kom med EU-medlemskapet.

Henrik Sundström (M), advokat
Kandidat nr 25 till EU-parlamentet

Detta är en artikel som är publicerad på NyheterIdag.

Nordirland nyckeln till Brexit

Det ser allt mer ut som att vi närmar oss en hård Brexit – att Storbritannien lämnar EU utan något avtal med unionen. För Sverige vore det en allvarlig och potentiellt systempåverkande händelse, eftersom Storbritannien är en av våra viktigaste handelspartners. Värdet av den svensk-brittiska handeln är runt 170 miljarder kronor om året, nära 4% av vår BNP.

Knäckfrågan som gör att det brittiska utträdesavtalet inte kommer att kunna passera parlamentet i Westminster är Nordirlands status. I förhandlingarna har Irland haft mer eller mindre fria händer att diktera EU:s förhandlingsposition.

Idag är Nordirland och Republiken Irland tätt ekonomiskt integrerade. Detta symboliseras inte minst genom att det idag saknas fysiska gränshinder mellan de två länderna. För Republiken har det varit avgörande att kunna behålla en helt öppen gräns med så få handelshinder som möjligt. Den täta integrationen ses av republiken som ett viktigt verktyg för att ge ett inflytande och stöd till den katolska minoriteten i Nordirland.

Frågan om Nordirlands framtida status har inte kunnat lösas i förhandlingarna mellan EU och Storbritannien, utan har skjutits på framtiden. I avtalet har man dock lagt in en automatisk mekanism som ska träda ikraft om parterna inte kan enas om något avtal senast 2021, den så kallade ”backstop”-lösningen.

Om denna backstop skulle träda ikraft, vilket det mesta idag talar för kommer att ske, skulle Nordirland fortsätta att vara en del av den inre marknaden, och hela Storbritannien fortfarande vara bundet av EU:s tullregler, utan någon väg för Storbritannien att självständigt kunna avbryta förhållandet. I praktiken riskerar därmed Nordirland att bli en slags koloni under EU-styre.

Theresa Mays konservativa regering är för sin majoritet beroende av det nordirländska partiet Democratic Unionist party (DUP) med 10 mandat i underhuset. DUP är konservativa unionister, och är starkt för att Storbritannien lämnar EU. Även om ingen på Nordirland vill ha den gamla väpnade konflikten tillbaka, är DUP i praktiken också motståndare till en tätare integration mellan Nordirland och Republiken Irland.

DUP kommer aldrig att acceptera det avtal som Theresa May har förhandlat fram. Detsamma gäller också för stora delar av Mays egna konservativa parti. För att kunna få avtalet genom parlamentet är regeringen därför beroende av Labour-oppositionen. Jeremy Corbyn kommer dock aldrig att låta landets intresse komma i vägen för ett tillfälle att klappa till den konservativa regeringen, och kommer därmed inte att stödja avtalet.

Det är uppenbart att avtalet i nuvarande form inte kommer att kunna passera det brittiska parlamentet. Valet står då just nu mellan att Storbritannien lämnar EU utan avtal, eller att utträdesprocessen stoppas, permanent eller tillfälligt, vilket många idag vill spekulera i. Ett stopp av utträdet skulle dock kräva ett politiskt beslut i någon form, vilket framstår som ett relativt osannolikt alternativ.

Bollen hamnar då åter i EU:s knä. En hård Brexit kommer att få ekonomiska följder inte bara för Sverige. Den brittiska ekonomin är idag helt integrerad med omvärlden, insatsvaror och komponenter levereras varje timme just-in-time över och under Engelska kanalen. En hård Brexit skulle innebära kostnadsökningar, fördröjningar och andra effekter med konsekvenser i kedjor som idag är svåra att överblicka. På sikt kan detta naturligtvis lösas, men den ekonomiska chock som en hård Brexit innebär kommer troligen att utlösa en ekonomisk kris i EU.

För att kunna lösa en Brexit med minsta möjliga skada har Nordirland en nyckelroll. För att kunna få ett bättre grepp om situationen åkte jag runt i de nordirländska gränstrakterna i slutet av förra året, och talade med lokala tjänstemän och politiker från såväl unionistiska DUP som republikanska Sinn Féin, i Armagh, Down och Newry.

Nordirland är idag ett idylliskt hörn av Europa. Människor är vänliga. Städerna är rena, snygga, trygga och mysiga. Det är svårt att ens föreställa sig att gatorna patrullerades av tungt beväpnad militär för 30 år sedan. Den gräns som en gång var stängd med taggtråd och bevakningstorn syns idag bara i kartappen i telefonen.

Folk rör sig fritt över gränsen för alla de verksamheter som människor ägnar sig åt. Handel, affärer och nöjen. Sjukvården i de två länderna tar hjälp av varandra för att ge invånarna nära och snabb tillgång till högspecialiserad vård. Arbetslösheten är i stort sett obefintlig. Utvecklingen sedan freden genom Långfredagsavtalet 1994 har varit fantastisk.

Det är dock uppenbart att de krafter som ledde till decennier av sekterisktiskt våld finns kvar, strax under ytan. Nordirland är inte som andra länder. Offentliga byggnader är helt rena från nationella symboler. Flaggor och vapensköldar är politiska vapen. De två huvudsakliga politiska grupperna, republikaner och unionister, är fortfarande låsta i sina positioner.

Det tidigare goda samarbetet i det nordirländska parlamentet har på senare år fullständigt brutit samman, vilket har lett till att Nordirland nu saknar lokal regering. Oenighet om Brexit-frågan har varit ett av de huvudsakliga skälen till detta.

1994 var folk genuint trötta på att ständigt behöva leva i rädsla för våld. Samhället behövde bryta den negativa spiralen där våld och misstro födde fattigdom, som i sin tur födde ännu mer våld och misstro. Men utöver ett starkt folkligt stöd för utveckling, så har EU varit en absolut avgörande faktor för en positiv utveckling. Rivningen av fysiska gränshinder har dock inte varit det avgörande för att skapa fred, mer än kanske symboliskt.

EU har påverkat lokalsamhället huvudsakligen genom en massiv finansiering av två olika program; PEACE och INTERREG. Programmen har inriktat sig på att riva gränshinder, skapa ömsesidigt förtroende och förlåtelse, samt stödja näringslivets utveckling, i såväl republiken Irland som i Nordirland. Pengarna fördelas genom projekt som drivs lokalt över gränsen. Det är enorma belopp som har omfördelats till detta avlägsna hörn av Europa.

För mig med erfarenhet av att leva och verka på gränsen mellan Norge och Sverige, är det uppenbart att frågan om gränskontroller har blivit en ren symbolfråga för något mycket större. Det handlar inte om tulldeklarationer och momsblanketter, utan snarare om det ekonomiska och politiska inflytandet i Nordirland. Den frågan kommer inte att lösas genom ”backstop”-avtalet, och definitivt inte genom en hård Brexit.

EU:s avtalsposition har varit allt för obalanserad för att kunna adressera den underliggande konflikten i Nordirland. Sverige bör ta initiativ till en snabb omstart av förhandlingarna för att kunna nå en kompromiss som en majoritet av det brittiska parlamentet kan acceptera.

Henrik Sundström
Moderat kandidat till Europaparlamentet #25

Det här är ett gästkrönika på Ledarsidorna.se, för att läsa artikeln i sitt originalformat, klicka här.