EU:s medborgare ska inte bekosta Centerpartiets valrörelse

Centerpartiets Fredrick Federley gick nyligen ut i en intervju och kallade alla som inte ville höja EU:s budget för ”populister”. Populist är alltså numera centerpartistiska för alla som inte tycker som centern, och i det här fallet finns det goda skäl för det.

En mycket stor del av EU:s budget går till att betala ut stöd i olika former till näringslivet. Det rör sig bland annat om jordbruksstöd och regionalstöd. Ofta är det fråga om rent kontantbistånd till fattigare stater, men här i den mer utvecklade delen av Europa är det fråga om en konsult- och bidragsindustri till näringslivet i stort. Denna industri brukar Centern för det mesta applådera, men i själva verket finns det mycket goda skäl att göra kraftiga besparingar här.

Aktiv näringspolitik från statens eller EU:s sida leder till att vissa grupper eller vissa företag kommer att ägna sig åt att försöka få tillgång till statens eller EU:s resurser, så kallad rent seeking. Det kan innebära att skattemedel delas ut till företag och organisationer för att det påverkar politiken, och inte för att det är den klokaste användningen av skattemedlen. Det finns också en risk att pengarna går till de mottagare som är bäst på att påverka politiker, navigera systemen och söka medel, och inte till de företag som behöver pengarna bäst.

Om näringspolitiken inriktas på generella förbättringar, sänkta avgifter, och snabb och rättssäker handläggning av t ex tillståndsbeslut, så gynnar det hela näringslivet. Riktade insatser kan istället leda till att de företag som är skickliga på att få politiskt stöd konkurrerar ut de företag som inte kan eller inte vill ta emot stöd. Det kan också leda till att företag lägger tid på att jaga politiska fördelar istället för att ägan sig åt produktivt arbete. Om stödet då ska vara samhällsekonomiskt lönsamt måste detta leda till så stora fördelar, att det kan betala även för de arbete som gått förlorat också hos de företag som har sökt stöd men inte fått det.

Fördelen med en marknadsekonomi är att den helt utan statlig inblandning kan samordna kunskaper och kapital på en fri marknad, för att kunna skapa komplicerade varor och tjänster. Trots långa och idoga försök kan det nog med säkerhet sägas att planekonomi inte fungerar, marknaden löser av sig självt saker som ingen central planeringstjänsteman någonsin skulle klara av. Hur är det då tänkt att staten bättre än näringslivet ska veta var de statliga stödpengarna och EU-bidragen kan göra nytta? EU-bidrag kan också locka företag till långsiktigt felaktiga satsningar. Detta gäller i synnerhet om stöden fördelas till vissa ändamål eller tekniker.

Vidare, alla de pengar som staten och EU delar ut kommer från allra första början just från företagen. Staten och EU kan inte göra egna pengar, de måste först hämtas in, ytterst med tvång, från de ställen där värdet har skapats. Det skapas helt enkelt samhällsekonomiska effektivitetsförluster när skatterna höjs för att finansiera stöden, förtjänsten av arbete och investeringar minskar. I en rapport från statliga Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) uppskattas denna förlust till så mycket som 30–50 procent av skatteuttaget. Adminstrationen av alla program innebär ytterligare förluster ovanpå det.

Jag tror att de flesta nog förstår att ”aktiv näringspolitik” av centerpartistiskt snitt inte har i en sund marknadsekonomi att göra. I slutändan handlar det nog snarast om att kunna ge särskilda stöd till företag eller regioner som är viktiga för att vinna popularitet och röster. Man kan även vilja ge medel till sin hemmaregion, för att visa sina väljare att de kan ”leverera” något i gengäld för de röster som de har fått.

Sveriges och EU:s medborgare har inget behov av att bekosta Centerpartiets valrörelser. Vem är det egentligen som är populisten? EU:s budget ska kapas. Punkt.

Henrik Sundström
Moderat kandidat till Europaparlamentet #25

Artikeln är publicerad på ledarsidorna.se och kan läsas i sitt originalformat här.

Demonstration mot artikel 13

Vi vill inte att det öppna, fria, demokratiska samtalet på internet ska stängas ner av byråkrater och politiker, vare sig i Stockholm eller Bryssel. Vi står upp för demokrati och vi står upp för yttrandefrihet. 

Men vad är då det specifika hotet mot yttrandefrihet på nätet? Det är två saker; länkskatt och censurfilter. 

Upphovsrättsindustrin säger att länkskatt och censurfilter inte ska finnas för att användas, rätten ska finnas där för att kunna teckna avtal med de stora internetdrakarna…

Lyssna på talet i sin helhet nedan.


#SaveYourInternet

Regeringen kastar gladeligen miljarder i sjön

Regeringen Löfvens tid vid makten har präglats av olika kombinationer av överambitiös implementering av order från EU, övermodiga infrastrukturprojekt samt slapp myndighetsstyrning. Förslaget om nytt signalsystem för järnvägen checkar av alla tre, skriver Henrik Sundström (M).

För ungefär tio år sedan beslöt EU-kommissionen om att införa ERTMS – ett gemensamt signalsystem för EU:s alla järnvägar. Sedan dess har Trafikverket under ledning av regeringen arbetat på att ta fram detta för svensk del. Det är en investering om drygt 30 miljarder kronor.

I augusti i fjol släppte Riksrevisionen en rapport, RIR 2018:21, som sågade Trafikverkets och regeringens hantering av projektet jäms med tånaglarna. Bland annat beskrivs hur projektet har fördyrats genom undermålig ledning och kravställning, och om hur kostnader grovt har underskattats. Vidare finner man att projektet kommer att ta så lång tid att rulla ut, att det befintliga signalsystemet ändå måste bytas ut innan det nya är på plats, vilket innebär en hejdlös kapitalförstöring.

Under nästa vecka väntas frågan hanteras i riksdagen. Då kommer den första delbetalningen om 30 miljarder på landets hittills dyraste politiska avtal att skickas till landets skattebetalare.

Vidare skriver Riksrevisionen att det ändå inte kommer att bli lättare att köra tåg över gränserna, även om vi skulle införa signalsystemet ERTMS. Det finns nämligen en massa andra standarder, till exempel för elsystem, att ta hänsyn till som fortfarande är olika.

EU hymlar inte om syftet

EU hymlar inte heller med att syftet med ERTMS i första hand är ett projekt för att stötta den europeiska industrin som bygger och säljer signalsystem. Detta sätt att tänka, som vi i Sverige övergav runt tiden för Stålverk 80, är nämligen fortfarande standard i de stora medlemsstaterna i EU. För regeringen är det ett politiskt projekt, snarare än något som på riktigt skulle vara användbart för svenska tågresenärer. Stefan Löfven (S) vill helt enkelt vara med de stora spelarna i gänget.

Med anledning av detta har flera partier och riksdagsledamöter under lång tid krävt att projektet ska skrotas, eller i vart fall skjutas på framtiden. Bland annat har Centern och Liberalerna vid flera tillfällen motionerat om detta. Dock har regeringen Löfven inte velat lyssna på det örat, utan man har oförtrutet fortsatt med miljardrullningen, trots att man inte haft majoritet i riksdagen för att genomföra den.

C och L med på tåget

Majoritetsfrågan löste sig emellertid för regeringen i samband med Januariöverenskommelsen. Som punkt nummer 28 i det numera berömda avtalet förband sig Centern och Liberalerna att stödja hela regeringens infrastrukturplan, inklusive klartecken för EU-signalsystemet ERTMS.

Under nästa vecka väntas frågan hanteras i riksdagen. Då kommer den första delbetalningen om 30 miljarder på landets hittills dyraste politiska avtal att skickas till landets skattebetalare.

Henrik Sundström (M)

kandidat #25 till Europaparlamentet

Detta inlägg är en debattartikel som är publicerad i GP. För att läsa den i sin originalform, tryck här.

Spikrakt mot ett totalitärt samhälle

Det var nog ganska många som höjde på ögonbrynen när Europadomstolen för mänskliga rättigheter i höstas fann att det var helt i sin ordning att straffa någon för påståendet att Mohammed var en pedofil, något som i Österrike kan anses som straffbar hädelse.

Hädelse,blasfemi, är ett begrepp som snarast för tankarna till medeltiden och den spanska inkvisitionen, men faller idag helt inom ramen för vilka begränsningar som staten får göra i yttrandefriheten i vårt moderna Europa. Det är nästan så att man tror att man har hamnat i en film av Monty Python.

Rätten till liv och frihet är i grunden inte några gåvor från någon stat eller lagstiftare, utan gäller principiellt alla och envar, alltid och överallt. De universella mänskliga rättigheterna har gamla anor, men blev en del av den europeiska rättsordningen först efter det andra världskriget, i samband med att Europakonventionen om mänskliga rättigheter antogs.

Men – när det gäller yttrandefriheten, som egentligen är själva basen för alla andra friheter, verkar det som att inte ens de demokratiska staterna ville erkänna sina medborgares rättigheter fullt ut. Europakonventionen ger visserligen medborgarna yttrandefrihet, men man införde två undantag där folket tydligen inte ansågs vara vuxet att hantera denna frihet.

Dessa undantag är dels ifråga om förbud mot hädelse, dels ifråga om hets mot folkgrupp, vilket det därmed i princip står staterna fritt att kriminalisera.

Principiellt är detta naturligtvis helt galet. Yttrandefriheten är en universell mänsklig rättighet. Den står därför över stiftad lag, och ska därmed inte kunna begränsas med lagliga medel. Rättigheter kan bara vägas mot andra rättigheter av samma dignitet, med andra ord, dina medmänniskors liv, hälsa, frihet och egendom. Att slippa bli kränkt eller få sina religiösa känslor sårade är ingen mänsklig rättighet.

Den självklara invändningen från den som vill försvara lagar som förbjuder blasfemi eller hets mot folkgrupp, är just denna – genom att tillåta varje form av nedsättande begrepp och tillmälen, så kommer människor till sist att skadas. Men är det verkligen så? Det finns väl ändå en gräns mellan att såra någons känslor och ett verkligt hot mot andra människors liv och hälsa genom uppvigling.

Den amerikanska konstitutionen förbjuder helt statliga ingrepp i yttrandefriheten, alltsedan 1791. Den amerikanska demokratin har sannerligen inte gått under för det, inte heller har där byggts några utrotningsläger. Sedan mer än 200 år har de amerikanska domstolarna skapat en rättspraxis som noga skiljer mellan den principiella rätten att kränka andra å ena sidan, och brottsliga gärningar som hot och uppvigling å den andra.

Men här i Europa lever och frodas de statliga ingreppen i yttrandefriheten. Det kriminaliserade området utökas ständigt, och nya grupper som anses skyddsvärda av den svenska lagstiftaren kommer med regelbundenhet, nu senast personer med könsöverskridande identitet eller uttryck per den 1 januari i år.

Problemet med att bryta mot den grundläggande yttrandefriheten på detta sätt, är att det inte finns något naturligt stopp för vilka grupper och företeelser som kan anses skyddsvärda. Det blir därmed ett sluttande plan där allt fler yttranden med tiden kommer att straffbeläggas.

Exempelvis föreslog Mattias Gardell och Maria Sveland på uppdrag av Nordiska ministerrådet att även kritik mot radikalfeminism, såsom att förneka förekomsten av könsmaktsordningen, skulle kriminaliseras under hetslagstiftningen.

Sverige av idag har ett extremt svagt rättsligt skydd för de individuella mänskliga rättigheterna, som ett resultat av 1900-talets svenska rättsfilosofi. Vi är därmed hela tiden beroende av lagstiftarens goda vilja. Men de mänskliga rättigheterna handlar inte om att skydda det som alla redan gillar, utan om att skydda det som en majoritet faktiskt kanske avskyr. Var hittar man en svensk politiker som är beredd att stå upp för det?

Den dag en majoritet av de folkvalda tycker att det är rätt att kriminalisera ”hat mot feminism”, så är det i princip fritt fram för dem att göra så. Handen på hjärtat – när man hör Annie Lööf, Alice Bah Kuhnke och Annika Strandhäll, känns den dagen som särskilt långt borta då?

En annan effekt av den nuvarande hetslagstiftningen är att det är svårt för gemene man att veta exakt var gränsen för det lagliga går, det är i många fall inte ens lätt för en utbildad jurist att veta. Det får effekten att människor drar sig för att säga eller skriva saker som kanske i sig är angelägna, men där man är osäker på om man kommer att bli straffad eller inte. Det leder till att den demokratiska debatten tystnar och förtvinar.

Nyligen skrev professor Christopher Gillberg, med flera kollegor vid Göteborgs universitet en debattartikel där han kritiserar könsbyten på barn, som han kallar ”ett stort experiment”. Efter den senaste lagändringen är det inte alls otänkbart att JK skulle kunna välja att inleda en förundersökning om misstänkt hets mot folkgrupp.

Det är dags för Sverige och Europa att växa upp och behandla sina medborgare som fullvuxna. Europa behöver en fullständig yttrandefrihet enligt amerikanskt mönster. Den nuvarande vägen är måhända kantad av goda föresatser, men den leder spikrakt mot ett totalitärt samhälle.


Henrik Sundström

Detta är en artikel på ledarsidorna.se, för att läsa den i sitt originalformat se här.

Historien bakom det digitala copyright-direktivet

Den fd parlamentledamoten (Alþingi) på Island, Ásta Helgadóttir, har skrivit en rant på Twitter om den mer än 150 år långa historien bakom det digitala copyright-direktivet som strax kommer att röstas igenom i EU-parlamentet.

Jag tar mig friheten att översätta den här:

1850: de tyska tidningsutgivarna vill ha upphovsrätt till nyheter eftersom den nya teknologin telegrammet förstör deras affärsmodell. Det avslås.

1886: de tyska tidningsutgivarna vill att nyhetsmaterial ska omfattas av upphovsrätt enligt Bern-konventionen. Det avslås, och det upphovsrättsliga undantaget för nyhetsmaterial etableras.

1908: de tyska tidningsutgivarna vill begränsa möjligheten att återge nyhetsmaterial genom upphovsrätt vid Berlin-mötet rörande Bern-konventionen. Detta avslås, eftersom upphovsrätt anses avsedd för verkligt kreativ produktion.

Berlin-konferensen återupprepar således den distinktion som fastslogs 1886 mellan kreativ produktion och icke-kreativ information och nyheter gällande upphovsrätt.

1925: Konferensen om industriell egendom avvisar ett förslag om att göra nyhetsmaterial till industriell egendom, varvid Bern-konventionen åberopas.

Sjuttiofem års arbete med att försöka skapa någon form av upphovsrätt för nyhetsmaterial har misslyckats. Att försöka få nyheter täckta av upphovsrätt framstår som hopplöst.

1920-talet: Det nya radiomediet hotar de etablerade tyska tidningsutgivarna. Faktum är att alla innehavare av en radioapparat kan lyssna på nyheter! Hädelse.

1920-talet: “Nyhetsstöld” exploderar i Tyskland. De stora tidningsutgivarna är förbluffade över faktumet att folk inte vill betala stort för att köpa deras tryckta alster.

1927: Tyskarna lobbar för att Nationernas Förbund ska anta en resolution som ska ge outgivna nyheter upphovsrättsligt skydd, statliga nyheter ska vara fria, men utgivna nyheter ska vara föremål för nationell lagstiftning

1928: Den tyska regeringen föreslår en lag som ska ge upphovsrättsligt skydd för dagens nyheter och blandad information, inom riket. “vermischte Nachrichten tatsächlichen Inhalts und Tagesneuigkeiten”

Radiomediet var ett av de viktigaste skälen för den tyska presslagen, då detta underminerade nyhetsindustrin.

1928-1933: Debatten om förslaget till ny presslag fortsätter, men verkställs aldrig då den nya Nazistregeringen och nya presskontrollagar gör förslaget överflödigt.

1948: Bryssel-sammanträdet avseende Bern-konventionen understryker vikten av att nyheter inte omfattas av upphovsrätt, då tillgången till nyheter är nödvändigt för demokratin.

1965: Den nya Västtyska upphovsrättslagen liknar Weimarrepublikens upphovsrättskydd för nyheter från 1927

1967: Stockholms-konferensen angående Bern-konventionen upprepar ånyo att nyheter och annan information inte ska vara föremål för upphovsrätt.

2013: den tyska regeringen lägger fram en ny upphovsrättslag för tidningsutgivares online-material, i anda av förslaget från 1927. Den anses generellt vara ett misslyckande.

2015: Den spanska regeringen lägger fram en ny lag om icke-dispositiv upphovsrätt för tidningsutgivare. Google News slutar ge sökträffar på spanska medier. Mindre utgivare drabbas värre än stora.

2016: EU:s upphovsrättsdirektiv föreslår en ny EU-gemensam upphovsrätt för tidningsutgivare, vilket i praktiken innebär en länkskatt.

2019: Arbetet med EU:s upphovsrättsdirektiv är i princip slutfört, och kommer att leverera ett mycket tyskt perspektiv på, och uppfattning om, behovet av nyheter: de finns till för att de stora tidningsutgivarna ska tjäna mer pengar. För att skapa informationsmonopol.

En motsvarande upphovsrätt för tidningsutgivare har föreslagits internationellt om och om igen, och AVVISATS om och om igen, eftersom tillgången till nyheter och information är mer värdefullt för samhället och nyheter inte har verkshöjd.

Nu kommer vi strax att få en upphovsrättslag som ger tidningsutgivarna mer kontroll över informationsflödet och spridningen av nyheter online.

Anledningen: nya digitala spridningssätt och behovet av att skydda investeringar. Samma anledning som bakom förslagen 1850, 1886, 1908, 1925, 1948 och 1967. Ändå överlevde tidningsutgivarna fram till nu.

Detta är en historisk överblick över hur de tyska tidningsutgivarna har lobbat för att få skapa nyhets- och informationsmonopol under mer än 150 år.

Och nu, 2019, kommer deras våtaste dröm att bli verklighet. Information är makt: ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar även framtiden. Den som kontrollerar framtiden kontrollerar även det förflutna” – George Orwell, 1984

Källor:

Tworek, Heidi J. S. 2014. ”Journalistic Statesmanship: Protecting the Press in Weimar Germany and Abroad.” German History 32(4):559–78

The Berne Convention for the Protection of Literary and Artistic Works from 1886 to 1986, published by The International Bureau of Intellectual Property, Geneva 1986

Länk till originalet:

Mer information om det digitala upphovsrättsdirektivet:

https://www.politico.eu/…/copyright-reform-power-matrix-gu…/

Så kringgår Sverige yttrande- och tryckfriheten

”Jag blir antagligen avstängd snart igen. Jag behöver logga in hela tiden, det var precis så det började förra gången Facebook stängde av mig.”

Jag pratar i telefon med en god vän, klassisk liberal sådan, som suckar över den accelererande censuren i sociala medier.

När landets nya kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) gav sin allra första presskonferens som nytillträdd minister, sa hon att hennes första prioritering skulle vara yttrandefriheten. Det kan ju låta lovande, men i den progressiva socialliberala vänsterns värld används alltid tvärtomspråk när det kommer till statens relation med individen.

Miljöpartiets tolkning av att ”skydda yttrandefriheten” handlar nämligen om att skydda makthavarna mot missnöjesyttringar från medborgarna, så att makthavarna ”vågar” delta i samhällsdebatten. Det är så vrickat att man knappt tror att de menar allvar. En av de grundläggande tankarna med yttrandefriheten är ju just att utgöra en kontrollmekanism för medborgarna mot makthavarna. Men det är dödligt allvar.

Linds företrädare på posten, Alice Bah Kuhnke, var mycket tydlig i en intervju i Expressen 2016:

”Det är många som ser att det har gått över gränsen, men vi vill ju alla att förändringsarbetet ska ske frivilligt. Om det inte lyckas är vi många regeringar och ministrar i Norden som är beredda att ta nästa steg. Nästa steg skulle vara att ta fram tvingande åtgärder. Men då gör vi också ingrepp i friheter och möjligheter som vi har vant oss vid. Det är ingen väg vi vill gå, det vill jag verkligen understryka. Men vi kan inte heller stå handfallna inför hatet.” 

Bah Kuhnke är nu Miljöpartiets toppkandidat till Europaparlamentet, en församling där hon om möjligt skulle kunna få ännu mer genomslag för sina uppfattningar om demokrati och yttrandefrihet.

”Det är näthatarna som hotar yttrandefriheten” skrev landets främste företrädare för medielobbyn, Utgivarnas VD Jeanette Gustafsdotter, i en debattartikel 2015. Enligt hennes syn är yttrandefriheten inte en absolut rättighet för individen mot staten, utan snarare ett verktyg för staten att upprätthålla den rådande samhällsstrukturen.

Professorn i juridik Mårten Schultz skrev i en debattartikel i SvD att

”…vår demokrati är hotad. Hat, hot och kränkningar på nätet leder i allt större utsträckning till att drabbade tystnar, inte sällan människor med demokratiska uppdrag. Det leder till att allt fler undviker att engagera sig politiskt eller inte vågar eller orkar debattera sin åsikt offentligt. Ett demokratihot vi inte kan acceptera.”

Gustafsdotter och Schultz är inte vilka som helst. De har regeringens öra, till exempel var de båda ledamöter i regeringens senaste utredning av yttrandefriheten, SOU 2016:7. Jeanette Gustafsdotter poserade glatt på bild hos Morgan Johansson (S), i samband med att regeringen tillsammans med Utgivarna förberedde möten med Twitter, Facebook och Google för att förmå dessa att gå med på ”frivilliga” censuråtgärder.

Trenden hos den progressiva eliten är tydlig. EU har redan reglerat de fyra stora sociala medieföretagen – fast åt fel håll – genom ett “frivilligt” avtal som ger staternas regeringar rätt att utse privata censurpoliser på nätet. 

Twitter, Facebook och Google/Youtube har blivit en del av mänsklighetens infrastruktur. Hur avstängningar och deplattformering sker har en enorm påverkan på den enskilde individen, men också stor påverkan på samhällsdebatten i sig. De som stängs av är påfallande ofta tunga frihetliga röster i den alternativa samhällsdebatten med stora följarskaror, som är helt beroende av sociala medier för sin kommunikation.

Det finns de som säger att Facebook är ett privat företag som får göra vad de vill. Det stämmer delvis, men detta måste vägas mot att storlek och marknadsposition förpliktigar. Alla utvecklade samhällen reglerar de monopolliknande privata företagen, sedan i vart fall 150 år. Banker, elnätsföretag och försäkringsbolag har t ex en skyldighet att behandla alla kunder lika, och får inte stänga av någon. Hur skulle det se ut om enskilda människor förbjöds att ringa telefonsamtal eller skicka post?

Det är inte förenligt med yttrandefrihetens principer att avstängning kan ske godtyckligt och av politiska skäl. Vi skulle aldrig tillåta en regering, än mindre en intressegrupp, att censurera en tidning eller en TV-station. Yttrandefrihetsgrundlagar har funnits i det här landet i ett kvarts årtusende, men sociala medier är fortfarande laglöst land, öppet för regeringars mer eller mindre fria censur.

Vi behöver reglera de stora internetdrakarna åt rätt håll istället. Vi behöver en lagstiftning som skyddar yttrandefriheten och som förbjuder godtycklig deplattformering av politiska skäl. USA har haft fullständig yttrandefrihet sedan 1791, utan att någonsin gå under som demokrati. Den amerikanska grundlagen förbjuder helt varje ingrepp i yttrandefriheten, som till exempel lagar om hets mot folkgrupp eller blasfemi.

Europa behöver inte mer censur, Europa behöver ett eget ”first amendment”.

Henrik Sundström

Inlägget är en artikel publicerad på ledarsidorna.se. För att komma till artikeln klicka här.

Henrik Sundström: Radikalfeminism och demokrati

De mänskliga rättigheterna är ett knippe principer som mänskligheten tillsammans har funnit vara förnuftsmässigt giltiga, utan att dessa har stiftats som lag. De gäller omedelbart och överallt. Principerna gör anspråk på att vara objektiva och universella, det vill säga att de omfattar samtliga människor och gäller utan undantag. Den filosofiska grunden för de mänskliga rättigheterna är naturrättslig, eller metafysisk om man så vill. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, samt Europakonventionen, är uttolkningar av dessa principer. En annan uttolkning återfinns också till exempel i den amerikanska oavhängighetsförklaringen. 

Den västerländska liberala demokratin har två ben. Det ena benet är allmänna, fria och hemliga val. Det andra benet är de mänskliga rättigheterna och rättsstaten. Begreppet “rättsstat”, på engelska Rule of law, betyder att även staten själv är bunden av reglerna i de mänskliga rättigheterna i sin maktanvändning. Denna bundenhet för staten säkerställs genom att de enskilda medborgarna kan få sin a fri- och rättigheter prövade av domstolar som är helt oberoende och fria från inblandning från andra statsmakter. Utan en sådan möjlighet blir ju varje rättighetskatalog i praktiken meningslös. 

Utan rättsstat, ingen demokrati. FN:s generalsekreterare 2004, Kofi Annan, gick så långt som att uttala att det till och med var demokratin som var en del av rättsstaten, och inte tvärtom. 

Det ligger i de flesta praktiserande juristers natur att hålla rättsstaten högt. Juristerna är i stor utsträckning kulturbärare av rättsstatens ideal. Det ingår till exempel i en advokats plikt att verka för att mänskliga rättigheter upprätthålls. 

De mänskliga rättigheterna är således någonting som tillkommer den enskilda människan. De är absoluta, objektiva, universella och vilar på naturrättslig grund. Därför avfärdas dessa rättigheter av postmoderna filosofer i princip rakt av. Postmodernismen förkastar att det skulle finnas någon objektiv sanning, allra minst på någon förnuftsmässig eller naturrättslig grund, liksom marxismen är postmodernismen således värdenihilistisk. 

Dagens radikala feminism och genusvetenskap vilar direkt på postmodern filosofi. Det märks inte minst på dess förhållande till de mänskliga rättigheterna. Exempelvis skrev Eva-Maria Svensson, idag professor i rättsfilosofi vid GU, följande 2001 i en skrift betitlad “Genusforskningen och juridiken”, skriven på uppdrag av Högskoleverket: 

“Genusforskningen inom juridiken ligger av naturliga skäl nära rättssociologin, men har även beröringspunkter med filosofin, och omformulerar således gränserna för själva juridiken. I stället för att utgå från rättssubjektet som könsneutral fri individ ser man henne i relation till andra människor. Rättssubjektet har alltid ett kön, en etnisk och social tillhörighet, en viss ålder osv. Rättssubjektet är heller aldrig fritt att hävda enbart sina egna intressen. Varje individs fri- och rättigheter begränsas av hänsyn till andra och är därmed att anse som avvägningsnormer och inte som individuella fri och rättigheter.”

Om en rättighet upphör att vara överordnad norm, så är den inte längre en rättighet, utan en norm bland andra som kan ersättas genom lagstiftning. 

Diana Mulinari, fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap, tar konsekvensen av en postmodern hållning ett steg ytterligare. Den intersektionella analysen handlar om att definiera grupper i samhället som står mot varandra och där strukturer av förtryck och underordning vidmakthålls. I en intervju på hemsidan för Nationella sekretariatet för genusforskning säger hon följande

“Liberalerna ifrågasätter de sociala rörelsernas rätt att identifiera och namnge specifika förtryck. En intersektionell analys visar att den universalism som utgår från det mänskliga är europeisk, manligt kodad, och heteronormativ. Vilket ifrågasätter bilden av den universalism som grundat hela deras världsbild.”

Hon menar då att de mänskliga rättigheterna, liksom rättsstaten som upprätthåller dessa, i sig är en del av den apparat som upprätthåller förtrycket. Tydligare kan det inte sägas. 

En uppfattning som går ut på att samhället består av grupper som dolt och strukturellt utövar makt över andra grupper, är oförenlig med individuella mänskliga rättigheter och rättsstatens princip. 

Mänskligheten har redan tidigare experimenterat med styrelseformer som baserats på andra principer än rättsstaten och den liberala demokratin. Kort sagt gick det inte bra. Ett sådant styrelseskick är nämligen per definition totalitärt och antidemokratiskt. 

Radikala feministiska teorier ska således inte ha någon plats i styret av en liberal demokrati. De ska definitivt hållas borta från rättsstatens hjärta, de oberoende domstolarna.

Henrik Sundström
Moderat kandidat till Europaparlamentet #25

Det här är ett gästinlägg som är publicerad på bloggen Fnordspotting, inlägget i sin originalform hittar du här.

Den progressiva socialliberalismens svanesång

Det sägs att landet blir alltmer politiskt polariserat. Det är kanske inte så konstigt, när avståndet mellan den dogmatiska godhetsdoktrinen som regerar offentligheten och den krassa verkligheten blir allt större.

Välfärdstjänsterna är pressade långt över marginalen. Den som googlar ”väntetider Folktandvården” möts av ett pärlband av rapporter från lokalmedia över hela landet om årslånga köer för att ens få tid till en undersökning. Bostadsköerna i såväl lilla Uddevalla som i stora Stockholm motsvarar 30% av befolkningen. Psykiatrin dras med enorma problem med tillgängligheten, och antalet vårdplatser inom sjukvården överhuvudtaget fortsätter att minska. Sverige har idag det lägsta antalet vårdplatser per invånare i den utvecklade världen.

Polisen är tänjd till bristningsgränsen. Stora sjok av lättutredd brottslighet, som internetbedrägerier, läggs helt åt sidan. Städer i Sverige slåss med platser som Moldavien i Europatoppen när det kommer till flest ihjälskjutna människor.

Från kommuner och landsting kommer bekymrade rapporter om välfärdens finansiering. Skatteintäkterna från arbetade timmar matchar helt enkelt inte befolkningsutvecklingen. Hålet i välfärden ökar med ungefär 20 miljarder kronor om året, varje år under 20 år framöver. För att sätta detta i relation till något, så är det efter tre år mer pengar än statens hela intäkt av den statliga inkomstskatten. Dagens system för finansiering av välfärden har kollapsat.

Men pengarna är ändå det mindre problemet – allvarligare är bristen på utbildad arbetskraft. Det saknas lärare, läkare, sjuksköterskor, rektorer, socialsekreterare, ingenjörer, förskollärare, poliser, åklagare, byggprojektledare, lantmätare, barnmorskor, arbetsterapeuter – kort sagt är det brist inom samtliga välfärdsyrken.

Socialdemokraterna köpte gladeligen fortsatt regeringsinnehav till priset av en kraftigt ökad anhöriginvandring. Men strävan efter ökad invandring syns inte enbart i riksdag och departement, den verkar genomsyra hela etablissemanget.

Nyligen avgav Högsta domstolen en serie domar där straffet för människosmuggling sänktes kraftigt, i strid mot Sveriges internationella åtaganden på området. Sveriges Television beslöt på ett närmast propagandistiskt vis att betala privata rättegångskostnader för en medarbetare som åtalats för människosmuggling. Hade det någonsin hänt om misstanken varit misshandel eller rattfylleri?

Människosmuggling är den i princip enda vägen för att kunna komma till Sverige och söka asyl. Det är en grov och organiserad brottslighet som omsätter miljardbelopp, ofta dessutom med kopplingar till annan brottslighet. Trots att de rättsvårdande myndigheterna här är väl medvetna om att huvudmännen i nätverken finns och verkar här i landet, ges inte polis och åklagare de verktyg som är nödvändiga för åtal.

Tvärtom ser det ut som att regering och polisledning arbetar för att Sverige ska ha en så porös yttre gräns som möjligt. EU:s inspektörer menar att Sverige har Europas sämsta gränskontroller, enligt en rapport som regeringen valde att hemligstämpla inför valet. Installationer av teknisk utrustning för biometri på landets flygplatser har fördröjts av polisledningen. Att smugglas in i Sverige med ett äkta lånat eller köpt pass, eller köpt äkta visum, är och har varit ett huvudmodus för människosmuggling. Ändå har problemet med ”passförluster” i stort sett mötts med aktivt ointresse av samtliga som har haft frågan på sitt bord. Med jämna mellanrum har skandaler exploderat om korruption i samband med visumhantering på svenska ambassader i utlandet, i stort sett utan vidare åtgärder.

Det kommer att krävas många år av hårt politiskt arbete i EU för att vända denna utveckling. Vägarna framåt är huvudsakligen två; först måste vi göra som de danska socialdemokraterna föreslår, att helt upphäva möjligheten att spontant söka asyl i EU för utomeuropéer, och istället hänvisa samtliga asylsökande till asylcenter utanför EU:s gränser.

Den andra vägen framåt är att återföra hela ansvaret för migrationspolitiken till den nationella nivån, och ge upp drömmen om tvångsvis fördelning av migranter inom unionen.

Under alltför många år har svenska politiker kunnat smita från sitt ansvar genom svepande hänvisningar till överenskommelser i EU som alltid påstås vara nära, och som magiskt kommer att lösa alla problem. Sanningen är att EU aldrig kommer att kunna enas om ett fungerande gemensamt asylsystem. Tvärtom är den politiska sprängkraften i migrationsfrågorna såpass stark, att hårdare försök kan leda till att ännu fler länder lämnar unionen. Migrationspolitiken är således på flera sätt en ödesfråga för unionens framtid.

Idag finns EU-lagstiftning med direkt effekt i den svenska asylprocessen, till exempel skyddsgrundsdirektivet. Därutöver finns ett ytterligare, parallellt system för miniminormer i asylprocessen; Europarådets.

Europarådet styrs på samma sätt som EU av ett råd av ländernas ministrar, men till skillnad från EU så deltar långt fler stater, däribland Ryssland, Turkiet och Azerbadjan. Det innebär i sin förlängning att Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdoğan idag indirekt har inflytande över svensk migrationspolitik. Här har Europaparlamentet en nyckelroll för att säkra Sveriges intressen, genom att påverka resten av EU att agera för en reformerad migrationspolitik även i Europarådet.

I Danmark har debatten på detta område kommit långt. Där den svenska diskussionen inte ens lyckas lyfta ur känsloträsket, finns i Köpenhamn redan en bred politisk enighet om skarpa förslag för internationella asylreformer. Vi har väldigt mycket att vinna på en tätare allians med danska regeringsföreträdare och parlamentariker i EU.

Även om de kommande åren fortsatt kommer att präglas av att det blir värre, så kommer denna mandatperiod med all sannolikhet ändå att vara den progressiva socialliberalismens svanesång. Det finns helt enkelt inte på kartan att den nuvarande regeringskonstellationen kan få fortsatt majoritet efter nästa val. Då behöver vi ha kartan klar över vilka reformer som omedelbart måste genomföras.

Henrik Sundström (M)
Kandidat 25 till Europaparlamentet

Det här är en artikel på Ledarsidorna.se för att komma till artikeln, klicka här.

När progressiva socialliberaler överger svensk borgerlighet är det ett historielöst beslut

Det talas mycket om att rädda den ”liberala demokratin” i dessa dagar. Men den som lutar sig emot socialistiska partier i den strävan har missförstått något grundligt.

Medan socialism och fascism i princip bara är två olika konkurrerande system för förtryck, så står borgerlighet för sann frihet. Det är bara borgerligheten som har den liberala demokratin i generna.

Den liberala demokratin skapades av de anglosaxiska upplysningstänkarna. Skarpast kommer den till uttryck i den amerikanska oavhängighetsförklaringen. Kort sagt består den liberala demokratin av 1. okränkbara rättigheter för varje individuell medborgare 2. ett system för att upprätthålla dessa rättigheter mot staten genom oberoende domstolar, och 3. ansvarsutkrävande genom regelbundna fria och hemliga val.

Den svenska socialdemokratin har aldrig varit någon supporter för den liberala demokratin. Tvärtom anser S historiskt att den enda sanna demokratin är det som riksdagens majoritet har bestämt. Om det skulle gå ut över någon individs ”rättighet” så är det aldrig något problem. Det är samma syn på rättsstaten som hos marxister och fascister – makten har alltid rätt.

En annan gren av samma filosofiska träd är den postmoderna genusdoktrinen. Enligt detta tankesätt består samhället av grupper som befinner sig i ständig konkurrens mot varandra. Mönstret känns igen från marxismens klasskamp, men utvecklat till att handla om grupper baserat på kön, ras, etnicitet och religiös tillhörighet. Syftet är att utveckla politiska lösningar som framhäver den påstått förtryckta gruppen på övriga gruppers bekostnad.

Dock är det så att det aldrig går att framhäva en viss grupp, utan att därmed diskriminera de enskilda individer som ingår i andra grupper. Genusdoktrinen innehåller därmed en inbyggd diskriminering redan i sin grundritning, och är på så sätt helt oförenlig med den liberala demokratin på exakt samma sätt som andra gruppbaserade ideologier, som socialism eller fascism.

”Liberal demokrati” som konstruktion är helt oberoende av vilket parti som för stunden styr. Det är ett system som genom maktdelning är byggt för att tåla vilket majoritetsförhållande som helst. Domstolar som står fria från makten är vakthundar, som genom att tillämpa grundläggande rättsstatliga principer skyddar den enskilde från maktens värsta excesser. Detta är den ideologiska grunden till varför t ex EU bryr sig om rättsväsendets självständighet i Polen.

När progressiva socialliberaler överger svensk borgerlighet, och omfamnar socialister i namn och syfte att försvara ”den liberala demokratin”, är det en fullständig aningslöshet och total historielöshet. Framtidens dom kommer att vara hård.

Henrik Sundström
Moderaternas #25 i valet till Europaparlamentet

Den här artikeln är publicerad som en gästkrönika på Ledarsidorna.se här.

Nordirland nyckeln till Brexit

Det ser allt mer ut som att vi närmar oss en hård Brexit – att Storbritannien lämnar EU utan något avtal med unionen. För Sverige vore det en allvarlig och potentiellt systempåverkande händelse, eftersom Storbritannien är en av våra viktigaste handelspartners. Värdet av den svensk-brittiska handeln är runt 170 miljarder kronor om året, nära 4% av vår BNP.

Knäckfrågan som gör att det brittiska utträdesavtalet inte kommer att kunna passera parlamentet i Westminster är Nordirlands status. I förhandlingarna har Irland haft mer eller mindre fria händer att diktera EU:s förhandlingsposition.

Idag är Nordirland och Republiken Irland tätt ekonomiskt integrerade. Detta symboliseras inte minst genom att det idag saknas fysiska gränshinder mellan de två länderna. För Republiken har det varit avgörande att kunna behålla en helt öppen gräns med så få handelshinder som möjligt. Den täta integrationen ses av republiken som ett viktigt verktyg för att ge ett inflytande och stöd till den katolska minoriteten i Nordirland.

Frågan om Nordirlands framtida status har inte kunnat lösas i förhandlingarna mellan EU och Storbritannien, utan har skjutits på framtiden. I avtalet har man dock lagt in en automatisk mekanism som ska träda ikraft om parterna inte kan enas om något avtal senast 2021, den så kallade ”backstop”-lösningen.

Om denna backstop skulle träda ikraft, vilket det mesta idag talar för kommer att ske, skulle Nordirland fortsätta att vara en del av den inre marknaden, och hela Storbritannien fortfarande vara bundet av EU:s tullregler, utan någon väg för Storbritannien att självständigt kunna avbryta förhållandet. I praktiken riskerar därmed Nordirland att bli en slags koloni under EU-styre.

Theresa Mays konservativa regering är för sin majoritet beroende av det nordirländska partiet Democratic Unionist party (DUP) med 10 mandat i underhuset. DUP är konservativa unionister, och är starkt för att Storbritannien lämnar EU. Även om ingen på Nordirland vill ha den gamla väpnade konflikten tillbaka, är DUP i praktiken också motståndare till en tätare integration mellan Nordirland och Republiken Irland.

DUP kommer aldrig att acceptera det avtal som Theresa May har förhandlat fram. Detsamma gäller också för stora delar av Mays egna konservativa parti. För att kunna få avtalet genom parlamentet är regeringen därför beroende av Labour-oppositionen. Jeremy Corbyn kommer dock aldrig att låta landets intresse komma i vägen för ett tillfälle att klappa till den konservativa regeringen, och kommer därmed inte att stödja avtalet.

Det är uppenbart att avtalet i nuvarande form inte kommer att kunna passera det brittiska parlamentet. Valet står då just nu mellan att Storbritannien lämnar EU utan avtal, eller att utträdesprocessen stoppas, permanent eller tillfälligt, vilket många idag vill spekulera i. Ett stopp av utträdet skulle dock kräva ett politiskt beslut i någon form, vilket framstår som ett relativt osannolikt alternativ.

Bollen hamnar då åter i EU:s knä. En hård Brexit kommer att få ekonomiska följder inte bara för Sverige. Den brittiska ekonomin är idag helt integrerad med omvärlden, insatsvaror och komponenter levereras varje timme just-in-time över och under Engelska kanalen. En hård Brexit skulle innebära kostnadsökningar, fördröjningar och andra effekter med konsekvenser i kedjor som idag är svåra att överblicka. På sikt kan detta naturligtvis lösas, men den ekonomiska chock som en hård Brexit innebär kommer troligen att utlösa en ekonomisk kris i EU.

För att kunna lösa en Brexit med minsta möjliga skada har Nordirland en nyckelroll. För att kunna få ett bättre grepp om situationen åkte jag runt i de nordirländska gränstrakterna i slutet av förra året, och talade med lokala tjänstemän och politiker från såväl unionistiska DUP som republikanska Sinn Féin, i Armagh, Down och Newry.

Nordirland är idag ett idylliskt hörn av Europa. Människor är vänliga. Städerna är rena, snygga, trygga och mysiga. Det är svårt att ens föreställa sig att gatorna patrullerades av tungt beväpnad militär för 30 år sedan. Den gräns som en gång var stängd med taggtråd och bevakningstorn syns idag bara i kartappen i telefonen.

Folk rör sig fritt över gränsen för alla de verksamheter som människor ägnar sig åt. Handel, affärer och nöjen. Sjukvården i de två länderna tar hjälp av varandra för att ge invånarna nära och snabb tillgång till högspecialiserad vård. Arbetslösheten är i stort sett obefintlig. Utvecklingen sedan freden genom Långfredagsavtalet 1994 har varit fantastisk.

Det är dock uppenbart att de krafter som ledde till decennier av sekterisktiskt våld finns kvar, strax under ytan. Nordirland är inte som andra länder. Offentliga byggnader är helt rena från nationella symboler. Flaggor och vapensköldar är politiska vapen. De två huvudsakliga politiska grupperna, republikaner och unionister, är fortfarande låsta i sina positioner.

Det tidigare goda samarbetet i det nordirländska parlamentet har på senare år fullständigt brutit samman, vilket har lett till att Nordirland nu saknar lokal regering. Oenighet om Brexit-frågan har varit ett av de huvudsakliga skälen till detta.

1994 var folk genuint trötta på att ständigt behöva leva i rädsla för våld. Samhället behövde bryta den negativa spiralen där våld och misstro födde fattigdom, som i sin tur födde ännu mer våld och misstro. Men utöver ett starkt folkligt stöd för utveckling, så har EU varit en absolut avgörande faktor för en positiv utveckling. Rivningen av fysiska gränshinder har dock inte varit det avgörande för att skapa fred, mer än kanske symboliskt.

EU har påverkat lokalsamhället huvudsakligen genom en massiv finansiering av två olika program; PEACE och INTERREG. Programmen har inriktat sig på att riva gränshinder, skapa ömsesidigt förtroende och förlåtelse, samt stödja näringslivets utveckling, i såväl republiken Irland som i Nordirland. Pengarna fördelas genom projekt som drivs lokalt över gränsen. Det är enorma belopp som har omfördelats till detta avlägsna hörn av Europa.

För mig med erfarenhet av att leva och verka på gränsen mellan Norge och Sverige, är det uppenbart att frågan om gränskontroller har blivit en ren symbolfråga för något mycket större. Det handlar inte om tulldeklarationer och momsblanketter, utan snarare om det ekonomiska och politiska inflytandet i Nordirland. Den frågan kommer inte att lösas genom ”backstop”-avtalet, och definitivt inte genom en hård Brexit.

EU:s avtalsposition har varit allt för obalanserad för att kunna adressera den underliggande konflikten i Nordirland. Sverige bör ta initiativ till en snabb omstart av förhandlingarna för att kunna nå en kompromiss som en majoritet av det brittiska parlamentet kan acceptera.

Henrik Sundström
Moderat kandidat till Europaparlamentet #25

Det här är ett gästkrönika på Ledarsidorna.se, för att läsa artikeln i sitt originalformat, klicka här.