Regeringen ger föreningar rätt att agera internet-polis med myndighets status. Utan insyn.

Efter terrordåd brukar det allmänna begäret efter integritetskränkande lagstiftning åtgärder vara som högst. De islamistiska terrordåden i Frankrike och Belgien 2015-2016 var inget undantag. Hat och radikalisering på nätet pekades ut som en källa till oro, och EU:s ministerråd gav kommissionen i uppdrag att vidta åtgärder.

För att snabbt kunna få verkstad inriktade sig kommissionen på att med hot om lagstiftning i ryggen sluta ett mer eller mindre frivilligt avtal med de stora internetföretagen, Google/Youtube, Twitter, Facebook och Microsoft, där dessa förband sig att granska och ta bort så kallat olagligt material inom 24 timmar. Genom att outsourca ingreppen i yttrandefriheten kunde man på så sätt runda såväl behovet av ny lagstiftning som betungande domstolsprocesser.

Den ansvariga EU-kommissionären Vĕra Jourová gjorde följande uttalande i samband med att den så kallade frivilliga överenskommelsen presenterades sista maj 2016:

“The recent terror attacks have reminded us of the urgent need to address illegal online hate speech. Social media is unfortunately one of the tools that terrorist groups use to radicalise young people and racist use to spread violence and hatred. This agreement is an important step forward to ensure that the internet remains a place of free and democratic expression, where European values and laws are respected. I welcome the commitment of worldwide IT companies to review the majority of valid notifications for removal of illegal hate speech in less than 24 hours and remove or disable access to such content, if necessary.”

Den så kallade frivilliga överenskommelsen innehöll även ett ytterligare moment, nämligen inrättandet av statligt stödda privata internetpoliser med särskilda befogenheter. Enligt avtalet ska regeringarna i EU:s medlemsstater ha rätt att utse organisationer från civilsamhället, som får en särskild status som trusted reporters eller tillförlitliga rapportörer på svenska. Syftet med dessa är att de ska få en snabbfil in i internetföretagen för att kunna ta bort inlägg och material från deras plattformar. Det uttalade syftet är att anmälningar från dessa rapportörer oftare ska leda till borttagande, då dessa anmälningar ska hålla en ”högre kvalitet” och därmed inte ska behöva granskas lika noga.

Genom avtalet anförtroddes således ett antal privata organisationer en myndighetsliknande ställning på yttrandefrihetens område, helt bortom den demokratiska rättsstatens kontroll. Dessa organisationer samlas i en paraplyorganisation; International Network Against Cyber Hate (INACH), som får sin finansiering från EU-kommissionen.

Systemet med tillförlitliga rapportörer synes fungera alldeles ypperligt, ur EU:s och INACH:s perspektiv. Man mäter nämligen kontinuerligt sina framgångar, och det är uppenbart att anmälningar från tillförlitliga rapportörer leder till åtgärder i mycket högre grad än anmälningar från vanliga användare. 

Förutom att vi idag har privata miliser med sponsring från EU och regeringar, som utövar myndighet på internet, så har vi dessutom problemet med att de arbetar med egna definitioner av hatbrott. Enligt INACH:s definition så innefattar hatbrott även oavsiktliga kränkningar, och den skyddade kretsen innefattar meddelanden som uppfattas kränka andra på grund av deras politiska uppfattning, samhälleliga status eller innehav av egendom. Det är en definition som är långt mycket vidare än t ex den svenska hetslagstiftningen. ( )

INACH upplever också att det är ett problem att mycket av vad organisationen menar är hatpropaganda, fortfarande är lagligt enligt de flesta nationella lagstiftningar. Man arbetar därför hårt med lobbyarbete i syfte att ytterligare strama åt hetslagstiftningen på EU-nivå, liksom att påverka nätföretagens användarvillkor. 

I syfte att lättare kunna scanna av nätet efter så kallat hatinnehåll, så har INACH arbetat fram såväl metoder som faktiska algoritmer och dataprogram som ska söka av sociala medier efter upplevt näthat. Det torde vara tveksamt om denna databehandling kan anses vara förenlig med syftet bakom EU:s dataskyddsförordning, men i det godas namn kanske det mesta skulle kunna rättfärdigas.

Av EU:s handlingar framgår att den svenska grenen av denna kontroll- och censurapparat består av något som kallas Institutet för Juridik och internet.

Enligt bolagsregistret är Institutet för Juridik och internet en ideell förening. Någon ytterligare information om företrädare går inte att få fram ur offentliga register, mer än att föreningen är registrerad för moms och F-skatt sedan hösten 2013. Föreningen har dock en hemsida, där det framgår att institutet är ”en politiskt oberoende ideell expertorganisation som grundades av professor Mårten Schultz och Filippa Sjödén i februari 2013”. Vidare skriver man på hemsidan att institutet består av ”juridikstudenter från Stockholm och Uppsala med stöd av praktiskt verksamma jurister”.

Första gången Institutet för Juridik och internet lät tala om sig var i slutet av 2013, när grundarna Mårten Schultz, Filippa Sjödén och Maria Nääv fick i uppdrag av dåvarande Ungdomsstyrelsen att ta fram en rapport om ”yttrandefrihetens gränser” på internet. Detta ledde i sin tur fram till ett omfattande arbete för Ungdomsstyrelsen, sedermera MUCF med dessa frågor.

Att föreningen överhuvudtaget har fått uppdraget som polis på sociala medier framgår inte av deras hemsida. Inte heller framgår vem som har beslutat att tilldela föreningen detta uppdrag, eller vilken ersättning av skattemedel som utgår för dess arbete. Inte heller finns några offentliga protokoll eller årsredovisningar där det framgår vilka som företräder föreningen och deras verksamhet. Transparensen är obefintlig.

Ingenstans finns det heller någon tydlig kommunikation om vilken standard föreningen tillämpar för att flagga påstådda hatmeddelanden på nätet. Utgår man från svensk lag, eller använder man INACH:s bredare definition av näthat, eller har man en egen?

I sin egenskap av ordförande för institutet skrev Mårten Schultz en debattartikel i SvD som möjligen kan ge en ledtråd. Här propagerar Schultz för statliga ingrepp mot en mycket vidare krets av uttalanden än de rent brottsliga:

”Hat, hot och kränkningar på nätet leder i allt större utsträckning till att drabbade tystnar, inte sällan människor med demokratiska uppdrag. Det leder till att allt fler undviker att engagera sig politiskt eller inte vågar eller orkar debattera sin åsikt offentligt. Ett demokratihot vi inte kan acceptera.

Lösningen är inte glasklar, men vi vet med säkerhet att rättsstaten måste komma ikapp. Genom ett mer effektivt brottsbekämpande arbete och genom fler fällande domar. Men för att polisen, åklagarna och domstolarna ska kunna göra sitt arbete behövs tydliga, välavvägda och samtidsanpassade lagar. Lagstiftaren behöver kavla upp ärmarna och ta tag i problemet innan fler röster tystas.”

Det är en definition av näthat, och skäl för lagstiftning, som ligger väldigt nära det som bl a demokratiminister Amanda Lind (MP) har anfört. Att makten helt enkelt inte tål att bli emotsagd. 

Det här är en utveckling som har effekten av en gaffel på griffeltavlan hos alla som värnar rättsstat och fri debatt. Vi kan inte ha ett samhälle där det är statsstödda privata föreningar som utan transparens ges myndighetsliknande uppdrag att avgöra vad som får och inte får skrivas i sociala medier. Blotta möjligheten att fullt lagliga inlägg skulle kunna censureras, till exempel för att de strider mot censorns politiska uppfattning, gör att detta måste avvecklas omedelbart.

Systemet med EU- och statsstödda ”tillförlitliga rapportörer” är inget annat än en praktskandal.

Henrik Sundström

Moderaterna #25 i valet till EU-parlamentet

Denna artikel är publicerad på ledarsidorna.se.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *